Om man tar en sida text i en bok och börjar plocka isär den i allt mindre bitar, får man följande komponenter: text, mening, sats, fras, ord, morfem och fonem. Texten som fått agera exempel är tagen från sidan 95 i Nya Språket och vi:
text: Artikeln "Längre liv med motion" redogör först för den allmäna uppfattningen av sambandet mellan motion och hälsa och uppläggningen av ett försök kring detta samband. Artikelförfattaren redovisar och analyserar resultatet av försöket och klargör sambandet mellan motion och förlängt liv. Analysen utvecklas och förtydligas i slutet av artikeln.
mening: Artikelförfattaren redovisar och analyserar resultatet av försöket och klargör sambandet mellan motion och förlängt liv.
sats: Artikelförfattaren redovisar
fras: Artikelförfattaren redovisar
ord: Artikelförfattaren
morfem: Artikel-författare-n
fonem: A-rt-i-k-e-l-f-ö-r-f-a-t-a-r-e-n
(Förklaring: Åtminstone jag säger "rt" som ett ljud. Att jag skrivit ett ensamt "t" beror på att a:et i alla fall uttalas kort. Ett långt "a" skrivs nämligen "a:".)
(Källor: Grammatik från grunden, s. 13, Allmän grammatik, s. 11, 24, Nya Språket och vi, s. 205-207, Fult språk, s. 37-40.)
Fonemen är de olika ljud som formar språket. Ett ord, t.ex. glass, är uppbyggt av olika ljud. Om man byter ut något av dessa, får man andra ord. Byter man ut g mot k förvandlas den kalla isklumpen från Hemglass till en beteckning för en grupp elever i en skola, en klass. Därför brukar man säga att ett fonem är den minsta betydelseskiljande delen i språket.
Det är inte så enkelt att man kan säga att varje bokstav motsvarar ett fonem. Bokstaven a kan ju uttalas både lång och kort, [a:] eller [a]. De tecken som symboliserar olika ljud, bokstäverna, kallas grafem. I skrift är det dessa som är de minsta betydelseskiljande enheterna, och grafemen kan alltså ses som skriftspråkets motsvarighet till talspråkets fonem. De skrivna orden zon och son skiljs åt med grafemen z och s.
Vårt svenska alfabet innehåller 28 bokstäver, eftersom v och w anses vara samma bokstav i svenskan. Bokstäverna är alltså a, b, c, d, e, f, g, h, i, j, k, l, m, n, o, p, q, r, s, t, u, v/w, x, y, z, å, ä och ö. Dessa grafem räcker emellertid inte till för att uttrycka talspråkets alla fonem. Därför kan man kombinera ihop flera grafem (bokstäver) till nya fonem (ljud). På så sätt kan vi med grafem faktiskt teckna sje-ljudet, trots att det saknas ett grafem för detta.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 13, Allmän grammatik, s. 24-25, Nya Språket och vi, s. 208-209, Fult språk, s. 40-43.)
Ett morfem är den minsta betydelsebärande delen av språket. Vi kan ta några olika ljud, fonem, t.ex. s, h och u. Var för sig betyder inte dessa speciellt mycket. Det är först när man sätter samman dem de får en betydelse. Dessförinnan måste vi kanske ändra deras inbördes ordning en smula, till h, u, s. Sedan sätter vi samman dem och får ordet hus.
Men bara för att man har ett riktigt ord, är det inte säkert att man har ett morfem! Oftast är det flera olika morfem. Det är först när vi fått så små bitar, att ordet inte kan tas isär mer utan att förlora sin betydelse som vi har ett morfem. Låt oss ta ordet sjukhuspersonalens som exempel. Detta kan delas upp så här: sjuk-hus-personal-en-s.
Sjuk, hus och personal känner vi igen som vanliga ord, och jag antar att vi är rörande överens om att de inte kan tas isär ytterligare utan att förlora sin betydelse. Men vad är -en och -s, då? Det är ju inga riktiga ord! Det stämmer. Det är så kallade böjningsmorfem, som ändrar ordens grammatiska karaktär. -en är en specisändelse, som sätter ordet i bestämd form, medan -s är en kasusändelse som sätter ordet i genitivkasus.
Förutom böjningsmorfemen finns också ytterligare en typ av morfem, nämligen avledningsmorfemen. Med hjälp av dessa kan man t.ex. göra ett verb av ett substantiv. Vi kan ta substantivet bagatell som exempel. En man har backat snett med bilen i garaget, så den fått en stor buckla. När han berättar det för sin fru, vill han avdramatisera händelsen för att hon inte skall bli alltför upprörd. Han vill göra en bagatell av det hela. Hur skall han gå tillväga rent grammatiskt? Jo, till substantivet bagatell sätter han en avledningsändele som gör ett verb av substantivet: bagatell-isera. Han bagatelliserar händelsen, och allt är frid och fröjd!
Avledningsmorfemen, som också kallas affix, delas upp i förstavleser (prefix) och ändelser (suffix). Det finns många exempel på affix, t.ex. o- som betyder inte. En person som är ogift är inte gift. Många avledningsmorfem kommer från latinet eller grekiskan.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 12, 19-20, Nya Språket och vi, s. 237, Fult språk, s. 43.)
Sätter man samman tillräckligt många fonem till morfem och därefter tillräckligt många morfem, får man till slut ett ord. Det är först nu vi kan göra något vettigt med språket. I skriven text kan man definiera ett ord som det som finns mellan två mellanslag. Då man kommit så långt som till ord, brukar man kunna se en sak framför sig då man tänker på ordet. Man brukar säga att ett ord består av två delar enligt följande figur:
Ord
|
|
betydelse/innehåll |
form/uttyrck |
Ordet har dels en formsida med stavning, ljud och böjning, dels en betydelsesida med det verkliga innehåll vi associerar det skrivna eller talade ordet till.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 19-20, Nya Språket och vi, s. 237, Fult språk, s. 43-44.)
I en mening eller en sats kan man ofta variera ordföljden ganska friskt, men bara till en viss gräns. En del ord måste alltid stå i en viss ordning i förhållande till varandra, eller åtminstone alltid intill varandra. Dessa grupper av ord kallas för fraser. Man kan t.ex. säga:
Igår såg jag Olle köra mot rött.
Jag såg Olle köra mot rött igår.
Olle såg jag köra mot rött igår.
Mot rött såg jag Olle köra igår.
Däremot tar det emot att säga:
*Såg Olle igår rött köra mot jag.
Fraserna i meningarna ovan är alltså igår, jag såg/såg jag, Olle och mot rött.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 20, Allmän grammatik, s. 116-117, 143-145, Nya Språket och vi, s. 237, Fult språk, s. 44-46.)
Typfallet av sats är då en verbfras och en nominalfras kombineras. En verbfras är ett eller flera verb med bestämningar (t.ex. adverb) och en nominalfras är ett substantiv eller pronomen med bestämningar (t.ex. adjektiv eller räkneord). En verbfras kan t.ex. vara åkte mycket snabbt i flera timmar utan att tröttna och en nominalfras kan vara den fule men ack så skicklige mc-föraren från Boråstrakten. Dessa båda kan sättas samman till satsen den fule men ack så skicklige mc-föraren från Boråstrakten åkte mycket snabbt i flera timmar utan att tröttna.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 19-20, 116-117, Allmän grammatik, s. 173, Nya Språket och vi, s. 237, Fult språk, s. 44-46.)
En mening definieras som den största ordkombination som hålls samman av olika syntaktiska relationer som samordning och underordning. Rent praktiskt betyder detta att en mening består av flera olika satser som kombineras ihop med konjunktioner eller subjunktioner (underordnande konjunktioner).
(Källor: Fult språk, s. 44-46.)
Hur tar man reda på om det man läser är en text eller inte? Jo, en text har ett sammanhang. Om vi tar den femte meningen på varje sida i Expressen och skriver ner dem på en sida, så har vi inte någon text i egentlig mening. En text är per definition en sammanhållen språklig enhet.