Jag förlorade min oskuld och fick kondylom

År 2000. Jag var en klok blivande 18-åring, jag var påläst, jag hade koll. Jag var tillsammans med min första pojkvän, han var snäll, han var bra för mig. Jag tjatade länge på att han skulle gå och testa sig, det blev dock aldrig av för han jobbade så mycket. Jag förlorade min oskuld - jag fick kondylom. Med facit i hand hade det inte spelat någon roll om han hade gått och testat sig, de hade inte hittat den lilla kondylomvårtan han hade, de hade inte letat eftersom han inte hade några besvär.

Jag fick besvär. Det började efter ganska exakt 3 månader, det började klia. Det kliade så mycket så jag ville stoppa upp en toalettborste, jag minns inte riktigt men jag tror att jag själv upptäckte vårtorna. Det gjorde ont också, jag tappade lusten till att ha sex. Jag gick till ungdomsmottagningen ganska direkt, de konstaterade kondylom. Jag gick därifrån med ett recept, jag visste inte riktigt hur jag skulle känna. Det är fortfarande tabu att prata om könssjukdomar. Många har uppfattningen om att det endast drabbar de som är "lösaktiga", de som har relationer med många. Jag var inte en av dem, jag var oskuld. Min pojkvän var inte heller en av dem, men han hade haft otur och blivit smittad av någon annan. Jag visste inte om jag skulle känna mig skamfylld, äcklig, ledsen eller dum?

Jag gick hem och påbörjade behandlingen, en behandling som fräter bort vårtorna. Vårtorna försvann men inte viruset. Jag och min pojkvän hade aldrig mera vaginalt samlag, det gick inte, det gjorde alldeles för ont. Det gjorde ont pga. att huden hade blivit så känslig, av viruset och av behandlingen, huden sprack om den utsattes för mycket påfrestning. Lusten försvann och ersättes av rädsla, för smärtan, och olust. Här började vägen i sökandet efter hjälp, i sökandet efter att bli normal igen, sökandet efter att kunna fungera i en intim relation.

Jag besökte återigen ungdomsmottagningen, fick träffa en gynekolog. Efter några återbesök konstaterade hon att hon inte kunde göra något mer för mig än att råda mig att inte tvätta underlivet med tvål och alla de andra råden som alla kvinnor får hos gynekologen. Där tog det stopp! Ingen vidare hänvisning, ingen mer hjälp.

Jag fick leta själv. Leta efter någon annan som kanske kunde hjälpa mig. Som tur var så var jag en ganska företagsam tonåring, jag var heller inte särskilt blyg. Jag ville bara ha hjälp, hjälp att bli som vanligt igen, kunna ha sex utan att det gjorde ont. Jag tog mig till en mottagning för sexuell hälsa, en specialistklinik för hudsjukdomar i de kvinnliga och manliga könsorganen. Jag fick åtminstone träffa två olika typer av specialister, diverse undersökningar, provtagningar, hudbiopsi etc. Den ena ville gärna sätta diagnosen Vestibulit på mig, men enligt min kunskap och uppfattning om mina besvär så stämde inte det alls. Fick recept på mjukgörande salva. Av hudbiopsin fick vi veta att viruset fortfarande fanns i huden, doktorn förklarade att man kan ha platta vårtor, vårtor som inte syns men som ändå smittar och ger besvär. Fick ytterligare ett recept på samma frätande behandling. Efter ett antal besök på specialistmottagningen gav jag upp hoppet om att de skulle kunna hjälpa mig.

Jag minns inte exakt men det hade säkert gått nästan två år sedan jag blivit smittad, jag kunde fortfarande inte ha en intim relation. Jag hade till och med svårt att använda tampong. Träffade en kille under en period, han vågade knappt röra mig och jag kunde inte slappna av, vi hade aldrig sex.

Jag fick höra talas om att en bekants bekant hade haft liknande problem, hon tipsade mig om en gynekolog som hon hade fått hjälp av. Jag besökte honom (ytterligare en person att visa upp det mest intima för) och av honom fick jag rådet att prova bedövande salva under samlag. Blev inte så mycket bättre av det.
Kondylomviruset satte sig inte bara i huden, det satte sig även i hjärnan, inte fysiskt men mentalt. Smärta är inte bara en fysisk upplevelse, utan lika mycket en psykisk upplevelse. När det dessutom handlar om den känsligaste delen på kroppen, blir det inte lättare. För att kunna känna lust och sexuell njutning, vet vi alla att det inte bara krävs ett fysiskt engagemang i kroppen utan även ett psykiskt. Kondylom och alla besvär och smärta som följde, ledde till en låsning i mitt huvud, vilket i sin tur ledde till att det inte bara var fysisk svårt att ha sexuell njutning, utan även psykiskt. Det var helt enkelt svårt att få kroppen att sända lustsignaler då kroppen visste att det skulle göra ont.

Efter en period av uppgivenhet och en del sökande hittade jag år 2003 en hudspecialist som jobbade speciellt med kondylomproblematik. Äntligen hade jag hittat rätt! Hon hade jobbat med kondylom sedan 20 år tillbaka och hade träffat fler som mig. Hon gjorde en grundlig undersökning med alla tänkbara prover för att utesluta eventuella andra åkommor, hon använde sig även av DNA-typning för att testa om jag hade kondylomvirus i huden och även vilken typ av viruset. Denna testmetod används idag främst inom forskning eftersom den anses vara för dyr. Det är dock en okomplicerad provtagning som ger ett exakt svar. Jag fick reda på att jag fortfarande hade viruset i huden, men att jag inte hade några vårtor, varken platta eller synliga. Vilken typ av humant papillomvirus jag hade. Att jag med största säkerhet inte smittade, eftersom jag inte hade några vårtor. Samt att det var viruset som gjorde huden så känslig och benägen att spricka, ungefär som ett gammalt torkat gummiband beskrev hon.

Av henne fick jag recept på en antiviral lokalbehandling, en behandling som ska aktivera immunförsvaret att ta död på viruset. Hon lovade dock inga mirakel, enligt hennes erfarenhet kan vissa människor bli kroniska bärare av viruset. Behandlingen var fruktansvärd, vilket jag blivit varnad om. Den fick endast appliceras under 8 timmar, varannan dag. Det var knappt att jag klarade det. Huden blev röd, svullen och sårig, detta var värre än vad jag någonsin upplevt. Det var dock värt att pröva! Men efter några behandlingsomgångar gav jag upp det också, det var alldeles för jobbigt. Min sista utväg var att se till att jag mådde så bra som möjligt så att min kropp orkade ta hand om viruset själv, det var även doktorns råd till mig.

Med tiden, och tack vare förstående partners, har jag börjat kunna njuta av sex. Jag vet inte om jag fortfarande har viruset i huden, jag har bestämt att lägga det där bakom mig för att kunna må bra igen. Men mitt underliv är fortfarande stundtals skört och känsligt, och låsningen i huvudet är det svårt att bli av med, det är svårt att slappna av.

Nog för att alla erfarenheter gör en starkare, men denna erfarenhet hade jag verkligen önskat vara utan. Jag vet att jag inte är ensam, har träffat på flertal tjejer som haft samma problem, vissa av dem har inte vågat eller inte vetat var de ska söka hjälp. Min uppfattning är att sjukdomen inte tas på tillräckligt stort allvar, att kondylom kan vara mer än könsvårtor som går att behandla bort. Det kan vara svårt att belysa hur jobbigt och plågsamt kondylom kan bli eftersom det inte är alla som kan och vill prata om det, men detta skulle behövas tas på större allvar, följas upp bättre och pratas om mer.

Varför ska det vara fult att prata om en könssjukdom, är det en så mycket större sak än någon annan sjukdom bara för att det smittar via sexuellt umgänge? Har inte varje människa rätt till att få uppleva sexuell njutning?

Nina Magdalena (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL:

Trackback URL for this post:

http://www.newsmill.se/trackback/21226

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

'

Bra jobbat, välskriven artikel.

Permalänk | Anmäl #1 Doktor Eleph@nt, 2010-04-20, 12:22

Intressant att läsa. Önskar att kondylom kunde tas på större allvar. Sjukdomen har ju verkligen hamnat i skymundan av andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Jag råkade också ut för att få kondylom vid min första sexuella relation. Jag har dock inte haft så svåra problem som du (kan tillägga att jag är man) men det har fortfarande hindrat mig sexuellt (mer psykiskt än fysiskt) och påverkat självkänslan. Det är verkligen jobbigt när man hela tiden tänker på det när man träffar nya personer. I vilket skede ska man berätta det osv. skitjobbigt.
Har haft det i flera år nu, man hoppas ju att det ska försvinna snart.
Förstår inte att man inte vaccinerar alla tjejer mot kondylom om man ändå ska ge dem skydd mot livmoderhalscancer. Det handlar ju inte bara om tjejerna heller utan detta påverkar ju i lika hög grad männen (åtminstone de som är hetero).

Permalänk | Anmäl #2 David Krokodil, 2010-04-21, 20:11

Logga in för att kommentera