Jag har skådat Nick Clegg - och är fortfarande densamme. Visst ser han trevlig ut, visst har han mål i mun och visst är en frisk fläkt alltid välkommen, i privatlivet, i arbetet och på scenen.
För politiken är ju i allt högre grad en scen, har vi hört till leda, men vad betyder denna klyscha? Att figurens utstyrsel, åtbörder och sätt att framföra utantilläxan väger tyngre än hennes samvete och övertygelse. När vi, hetsade av pressens popularitetsmätningar, säger att vi är utlessna på politiker så betyder det sällan att vi blivit besvikna på deras ideer, lagförslag och program - utan att de inte längre roar oss. "Han har ingen karisma", hör jag allt oftare folk i olika länder säga, med tonen hos en uttråkad sultan som tröttnat på sin hovnarr.
Som om karisma vore ett yrkeskrav för politiker. Det går väl litet lättare att bli förälskad i en vacker flicka, men det säger ingenting om fortsättningen. För att styra krävs andra egenskaper - karisma är på sin höjd en resurs i valkampanjer. Och det är rätt nytt att karisma blivit ett trumfkort i val. Förr, då nästan alla svenskar hade en åsikt, inte bara behov, spelade förförelsekonster liten roll för utgången. När svenskarna vägde statsminister Tage Erlander, kommunistledaren Hilding Hagberg, folkpartisten Bertil Olin, centerns Gunnar Hedlund och högerns Jarl Hjalmarson inför 1960 års val, så inte spelade karisma någon roll. Högern-moderaterna var det första parti som spekulerade i karisma, med den - till det yttre - Kennedy-inspirerade Yngve Holmberg, och det slog fel.
Utvändigheter präglar sedan länge TV och underhållning. Det vore naivt att vänta sig att politiken skulle förskonas. Men det är en fattigare värld där karisma bedöms som nyckelegenskapen för politisk trovärdighet. Och en farligare.
Nathan Shachar, 2010-05-05 14:01