Turkiet närmar sig Iran snabbare än EU

När jag bodde i Turkiet hösten 2007 hade AKP nyligen kommit till makten. Somliga talade om deras framgång som enastående, det var första gången den oheliga alliansen mellan CHP (det republikanska partiet) och MHP (nationalistiska partiet) hade utmanats. CHP som tidigare haft en ganska socialdemokratisk politik på sin agenda hade fått se denna gå upp i rök i takt med att MHP alltmer styrt Turkiet i en högerchuvinistisk riktning. AKP sågs därför som ett parti som kunde infria de löften om bättre socialt skydd än deras föregångare. De var dessutom väldigt positiva till EU-medlemskap, de verkade öppna för diskussion om såväl om den "armeniska tragedin" som Kurdfrågan. De tycktes på det hela taget ha den viljestyrka som den trötta turkiska politiken törstade efter. Men det fanns en hake. AKP:s ideologi var islamskt.

En av AKP:s upphovsmän, Abdullah Gül, hade suttit i fängelse anklagad för religiös uppvigling. Skräcken för religionens inblandning i politiken är något som sitter i den turkiska ryggmärgen. Det var den religiösa eliten, Uleman, och den sista sultanen som ville kapitulera Turkiet inför västmakterna 1920 för att rädda sina egna skinn. Skulle Turkiet bli ett nytt Iran? var frågan många ställde sig när AKP kom till makten. Jag måste själv medge att jag tog dessa farhågor mycket lättvindigt, när jag såg religionens beröringspunkter i politiken - just då rörde diskussionen huruvida man skulle tillåta kvinnor bära slöja på statliga institutioner och i skolan. Därtill bör det nämnas att den turkiska konstitutionen som är fullkomligt sekulär försvaras av arméen och domstolsväsendet. Vid inte mindre än fyra tillfällen har amrén kuppat regeringen då de ansett att deras reformprogram äventyrar den turkiska staten. AKP:s strävan mot att skapa ett islamistiskt Turkiet måste därför ske mycket trevande. Jag antog med andra ord att rädslan för att Turkiet skulle närma sig Iran rörde sig om en symbolfråga. De senaste dagarna har man kunnat skönja en helt annan bild.

Religionsfrihet på turkiska heter laiklik, det kommer av franskans laicité. Innebörden av detta begrepp skiljer sig något från religionsfrihet i den svenska bemärkelsen. I Sverige är innebörden av religionsfrihet att staten ska vara sekulär men tillåta människor utöva religion fritt i den privata sfären. Laicité innebär däremot att staten styr religionen, dvs. de religiösa samfunden får statligt bidrag och styrs från statliga institutioner. Islam i Turkiet styrs alltså hårdhänt av staten. Ursprunget till detta var till en början Atatürks farhågor inför den makt religionen utövade på den turkiska befolkningen; han ville framtvinga sekularism på politisk väg. AKP:s framgångar visar likväl på att islam ännu håller ett starkt grepp om det turkiska folket. Märk väl att det inte är en fråga samhällsklass i Turkiet, såväl rika som fattiga kan vara religiösa och såväl rika som fattiga kan vara fullkomligt sekulariserade.

Hösten 2009 skrev jag en uppsats i statsvetenskap om religionsfriheten i Turkiet, framförallt i avseende på aleviterna. Detta är en stor religiös minoritet i Turkiet till vilka 10-20 miljoner turkar och kurder tros tillhöra. Detta är en intressant form av Islam framförallt därför att den saknar det dogmatiska inslagen man så tydligt ser i hanafi-sunnitisk islam (Den mest spridda formen av islam). Alkohol är tillåtet, alevitiska kvinnor bär sällan slöja etc.. Man kan nästan säga att det är Turkiets motsvarighet till gospelkyrka. Alevism har också jämförts med latinamerikansk befrielseteologi; det finns starka drag av frihetlig socialism i denna religionsåskådning. Men det som kanske gör alevismen mest intressant i sammanhanget är att den ses som en helt turkisk form av islam med starka kopplingar till äldre centralasiatisk världsåskdning. Därför tycks det ligga nära till hands att anta att om den turkiska republiken skulle uppmuntra någon form av islam torde det var denna. Trots detta har aleviterna förtryckts häftigt i Turkiet och ännu mer de senaste åren för sin religiösa åskådning. Tidigare förtrycktes de mest därför att de var så stark vänsterorienterade men skälet till att de förtrycks idag visar sig vid närmare granskning handla om statens förhållande till religionen. Den turkiska staten stödjer nämligen praktiserandet av en mycket dogmatisk islam. Den religionsundervisning som ges i Turkiska skolor handlar enbart om islam. Enligt skolplanen ska man lära sig ett visst antal böner, lära sig om händelser av vikt för islam, såsom Muhammeds liv och leverne. Atatürk jämförs till och med på något ställe med profeten Muhammed. Det är med andra ord en mycket okritisk version av statsreligionen som ges vid handen, långt från vad man förväntar sig av en sekulär stat.

I sin oförmåga att stävja islam försöker den turkiska staten istället kontrollera den, forma föreståelsen av den så att den ska passa och bidra till skapandet av den turkiska identiteten. Likheterna mellan Ramzans Kadirovs sätt att bruka islam i den tjetjenska delrepubliken är tydlig.

Turkiets ansträningar att nå ett EU-medlemsskap har de senaste åren varit häpnadsväckande. Från europeeiskt håll borde det inte finnas någon anledning att misstro turkarnas ansträningar att ingå i unionen. Trots detta har de endast mötts med kalla handen i väst. Tyskland och Frankrike har demonstrerat sin ovilja att ha en muslimsk nation i unionen, Sverige är mest positiv av alla medlemsstater. Turkarna har alltmer tröttnat på EU:s dubbelmoral. För att nämna ett exempel på detta säger man å ena sidan att turkarna förtrycker kurder men man ställde aldrig krav på Ungern, Slovakien och Rumänien att de skulle visa större respekt gentemot sina romska minoriteter. Under de två första veckorna efter öststaternas inträde i unionen emigrerade inte mindre än 100.000 romer till Västeuropa.

AKP som till en början inte tycktes mer muslimska än kristdemokraterna tycks kristna har de senaste veckorna gjort flera utspel som tydligt pekar åt ett håll.

Israel förklarade för några månader sedan att Turkiet var en opartisk förhandlingspartner i diskussionerna mellan Syrien och Israel om Golanhöjderna. Dessa samtal slutade med att Israel erbjöds lämna tillbaka Golanhöjderna i utbyte mot diplomatiska förbindelser länderna emellan. Bashar Al-Assad vägrade. Då förstod Israel att förhandlingarna inte var några förhandlingar utan försök att enhälligt avtvinga Israel Golanhöjderna. Turkiet som medlare gav inte sken av att det var något konstigt med detta. Israel vägrade fortsätta förhandlingarna. Där någonstans fick Turkiet inse att deras roll som fredsmäklare i Mellanöstern kanske inte var det bästa utrikespolitiska spelet att spela.

Alldeles nyligen har bilder på en leende Ahmedinajad och Erdogan synts på alla turkiska tidningar. Denna gång rörde det frågan om Irans urananrikning. Min första reaktion var att detta var en enastående lösning. Min andra reaktion: kommer nu även Turkiet skaffa sig kärnvapen?

AKP uppmuntrade faktiskt turkiska aktivister i "ship to Gaza" och faktum kvarstår att dessa turkiska aktivister inte går att jämföra med den terroristkramande kultureliten från Sverige. De tillhör en organisationen IHH som bl.a. stött motståndsrörelser i Bosnien och Tjetjenien. Om Israel tillåter en internationell utredning kvarstår att se, och om de gör detta, kommer det visa sig att IDF inte ljög om aktivisternas påstådda attack av deras kommandosoldater? Allt detta är oklart men vad som står klart är att Turkiet dragit tillbaka sin ambassadör från Israel och att de hotar att häva blokaden av Gaza med en militär intervention. Kommer nästa konvoj följas av turkisk militär? Kommer Israel i så fall anfalla även dessa skepp och kommer i så fall ett regelrätt krig att bryta ut?

AKP är förmodligen mycket tacksamma över Israels klavertramp - åtminstone i det tysta. Det innebär för dem att de nu inte bara kan mobilisera hela sin befolkning. De får även efterlängtad internationell sympati. Möjligt är också att de får arméen bakom sig och undanröjer hotet om en militärkupp.

Turkiet vill närma sig EU men tas emot med kall hand, Iran står på andra sidan och tar emot dem med öppna armar. Maktbalansen i Mellanöstern kan skifta drastiskt om dess två mäktigaste nationer förenas i viljan att dominera Mellanöstern. Politisk islam, eller som det ibland kallas för: islamism, kan därmed få en helt ny innebörd. Det kommer i så fall inte längre röra sig om terroristceller utan fullt utvecklad byråkrati.

Kampen om Turkiet som medlemstat i EU handlar om så mycket mer än bara EU, det handlar om hur vi vill att vår värld ska se ut. Vill vi ha en värld som domineras av religiösa krafter eller rationella? Vill vi ha en värld där politik fokuserar på matriellt välstånd eller en värld baserad på vidskepelse, där rasbegreppet plötsligt får en helt ny innebörd?

Trackback URL:

Trackback URL for this post:

http://www.newsmill.se/trackback/23196

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

'

Turkiet får inte komma in i EU om de fanatiska islamisterna tar över.

Permalänk | Anmäl #1 Arvid Andersson, 2010-06-02, 16:54

Tycker det var synd att inte Israel släppte in Ship to Gaza och tog följderna av det. Nu blir Israels befolkning, varav 1,5 miljoner är palestinier som har samma skyldigheter och rättigheter som alla andra i Israels land om de är medborgare, drabbade och det skulle inte förvåna mig om det blir krig.

Frågan jag då ställer är: Kommer Sveriges muslimska befolkning och vänsterfolket kräva att Sverige ska ställas sig på, ja på vilken sida ska vi stå? Eller gäller neutraliteten fortfarande?

Permalänk | Anmäl #2 Ramona Fransson, 2010-06-02, 17:13

Turkiet i EU, Nej Tack.
Efter Greklandsdebaclet lär det väl inte bli så heller. EU har inte råd.

Permalänk | Anmäl #3 THJ, 2010-06-02, 17:51

Tack för en mycket intressant artikel.

Permalänk | Anmäl #4 Katrin Andersson, 2010-06-02, 17:56

Det är knepigt med Turkiet. Men jag tror det var The Economist som menade att AKP hellre ville vara med i EU eftersom: eftersom EU:s krav på demokrati skulle försvaga militärens makt i Turkiet och att militären av samma anledning motsätter sig medlemskap i EU. Så det kanske är AKPs straegi att flirta lite med Iran för att visa att om man inte får komma med i EU så går man åt andra hållet, vilket man hoppas att EU inte vill.

Permalänk | Anmäl #5 Thomas Hefner, 2010-06-02, 18:14

Du verkar insatt i ämnet, vilket gör det hela än mer skrämmande.
Det scenario du skissar upp kan ju starta skärmytslingar som lätt kan eskalera till krigssituationer. Det är väl som vanligt bara att hoppas att USA lyckas hålla stollarna stången. Undrar om de svenska "aktivisterna" visste vad de höll på med?

Permalänk | Anmäl #6 Erik S Lund, 2010-06-02, 18:58

Du skriver "Israel förklarade för några månader sedan att Turkiet var en opartisk förhandlingspartner i diskussionerna mellan Syrien och Israel om Golanhöjderna. Dessa samtal slutade med att Israel erbjöds lämna tillbaka Golanhöjderna i utbyte mot diplomatiska förbindelser länderna emellan. Bashar Al-Assad vägrade. Då förstod Israel att förhandlingarna inte var några förhandlingar utan försök att enhälligt avtvinga Israel Golanhöjderna. Turkiet som medlare gav inte sken av att det var något konstigt med detta. Israel vägrade fortsätta förhandlingarna. Där någonstans fick Turkiet inse att deras roll som fredsmäklare i Mellanöstern kanske inte var det bästa utrikespolitiska spelet att spela."

Jag vet inte om du känner till att Golan höjderna är ockuperade syriska territorier. Den enda förutsättningen för fred mellan Israel och Syrien är att Israel ger upp Golan höjderna.

"AKP uppmuntrade faktiskt turkiska aktivister i "ship to Gaza" och faktum kvarstår att dessa turkiska aktivister inte går att jämföra med den terroristkramande kultureliten från Sverige."

De som var på Ship to Gaza från Sverige är inga terroristsympatisörer. Om du vill diskutera terrorism, vars innebörd är våldsamma medel att uppnå politiska mål, skulle du bättre ha ägnat din tid åt att kritisera Israel.

"Kampen om Turkiet som medlemstat i EU handlar om så mycket mer än bara EU, det handlar om hur vi vill att vår värld ska se ut. Vill vi ha en värld som domineras av religiösa krafter eller rationella? Vill vi ha en värld där politik fokuserar på matriellt välstånd eller en värld baserad på vidskepelse, där rasbegreppet plötsligt får en helt ny innebörd?"

Vad som behövs är fungerande diplomati mellan stater och samarbete. Därför tror jag inte att det är någon bra idé att utesluta länder från ett sådant potentiellt samarbete. För övrigt, dominerar vidskepelse som doktrin i Turkiet? Raspbegreppet har polariserats genom den politik som förs av stater som Israel, vars brott du vill maskera med denna artikel.

Permalänk | Anmäl #7 Terry K, 2010-06-02, 19:04

Den vägen har APK valt för Turkiet långt innan denna veckas händelser.

Permalänk | Anmäl #9 Rufsen Olsson, 2010-06-02, 22:15

Mycket bra artikel!
Någonting håller sannerligen på att hända Turkiet: de är på väg att radikaliseras. Mycket p.g.a. nazi-inspirerad, fanatisk, anti-västerländsk och anti-semitisk propaganda från Arab-världen (främst Saudi Arabien) och Iran. Turkiet måste till varje pris hindras från att komma med i EU.

Permalänk | Anmäl #10 Karl Rosenqren, 2010-06-03, 02:02

Turkiet närmar sig också Ryssland just nu. I Maj detta år skrevs t.ex. ett nytt handelsavtal som enligt ryske presidenten kan förväntas tredubbla handeln mellan staterna inom loppet av 5 år. Handeln är f.n c:a 20 miljarder dollar vilket redan det gör Ryssland till Turkiets näst största handelspartner. EU är visserligen ännu klart störst med närmare 50% av Turkiets handel jämfört med Rysslands approximativt 10%. En tredubbling därav skulle dock göra Turkiet helt beroende av Ryssland eftersom handeln i mycket är baserad på rysk olja. Turkiet räknar med att på sikt få 70% av sin olja från Ryssland.

Liksom i fallet med Ryssland beräknas nu Turkiet tredubbla handeln även med Iran från 10 miljarder dollar per år till 30 miljarder dollar bl.a. genom import av iransk olja och gas via den s.k Nabuccopipelinen. Detta gör Iran till en av Turkiets 5 viktigaste handelspartners.

När Frankrike och Tyskland avvisar Turkiet från medlemskap i EU och samtidigt tillåter Israel att driva en anakronistisk politik baserad på etnisk rensning för att skapa ett storsionistiskt Israel så driver vi nuvarande NATO.-medlemmen Turkiet mot en allians med Ryssland och Iran. Då också Kina är tämligen allierat med Ryssland och Iran så har en konfrontation mellan USA/Israel och Iran potential att utlösa ett tredje världskrig i vilket EU skulle ha stor nytta av Turkiet som ett lås mot att kriget rent fysiskt sprids in i EU via det labila Balkan.

Därför anser jag att Israel måste förhindras att provocera de muslimska turkarna genom sitt etniskt betingade förtryck av palestinierna. Det bästa vore att också ytterligare expandera EUs investeringar i Turkiet i den mån detta låter sig göras med hänsyn till dagens ekonomiska kris i Väst.

Väst har emellertid i dag inte råd att fortsätta stödja ett storsionistiskt Israel som retar gallfeber på muslimerna och ogillas även av Ryssland och Kina.

Yngre europeer inklusive de svenska Israelkramarna här på Newsmill riskerar att mobiliseras (under Lissabonfördragets avtal om gemensamt försvar ) i ett av det storsionistiska Israel utlöst krig som USA /EU faktiskt skulle kunna förlora.
Det skulle nog inte bli så kul ....

Permalänk | Anmäl #11 Börje Lundberg, 2010-06-03, 21:22

Esaias, det är svårt att ta din artikel på allvar när den brister oerhört mkt i fakta.
Jag kommer här rada dina faktafel i kronologisk ordning

Faktafel nr1: AKP var inte "nya" vid makten 2007. De vann regeringsställning 2002. Med andra ord, de hade varit vid makten i fem år.

Faktafel nr2: Abdullah Gül har aldrig suttit infängslad för religiös uppvigling. Däremot har Recep Erdogan gjort den.

Faktafel nr3: Laiklik betyder sekularism på turkiska, inte religionsfrihet som du gör gällande.

Tyvärr, men du brister för mkt i fakta.

Permalänk | Anmäl #13 Oskar Bergman, 2010-06-04, 16:59

Logga in för att kommentera