Hej. Jag heter Lars Nordh, här visar ja lite om min historia när jag i unga år började spela dansmusik. Här finns lite foton också att titta på. Bara klicka på undermenyn så hittar du fotona. 
Denna ljusblå var en av många kostymer jag använde.

TRE Knislinge Grabbar som var med och startade Ulrik Wittmans

Ulrik Wittmans historia

1957 - 1962

En sommardag 1957 kom Jörgen Uppström och Benny Persson vandrandes och frågade mig om jag var intresserad av att spela bas i en orkester. Ok, tänkte jag. Det kunde ju vara kul och min far hade en kontrabas. På den tiden var det ofta så att om det fanns instrument i familjen kunde man börja spela. Jag frågade Jörgen och Benny vilka fler som skulle vara med och då fick jag som svar att Bennys farsa, Gunnar, som var dragspelare hade under en spelning på en fest fått en förfrågan om han kände någon som spelade. Gunnar hade då svarat att hans grabb och några till var intresserade av musik. Mannen som ställt frågan hette Dieter Witte, alltså Ulrik Wittman, från Glimåkra.

Vi började träffas och träna under sensommaren. Då var vi 14, 15 och 16 år gamla. Vi tränade varje söndag i Anita-baren på Strumpfabriken fram till sommaren 1958 då vi gjorde vårt första framträdande. Det var i maj månad i Agunnaryd, Småland och spelningen inbringade 5 kr i gage. Då var vi fem medlemmar. På gitarr hade vi Ulrik Wittman Glimåkrs, altsax och klarinett spelades av Gustav Aurell från Glimåkra. Dragspel och trumpet spelade Jörgen Uppström, Benny Persson spelade trummor och själv så spelade jag, Lars Nordh, bas och vi tre var från Knislinge.

Redan i september månad slutade vår trummis Benny för att han skulle börja studera. Istället började Walter Bengtsson från Älmhult att spela trummor i bandet. Wittman förstod ganska snart att bandet även måste ha en vokalist. Walter kom då till snabb undsättning för han kände en sångerska som kom från Älmhult liksom han. Flickan hette Mona Johansson och kom ursprungligen från Gotland. Hon hade redan sjungit lite jazz och swing och var 17 år gammal. På hösten började Mona som vokalist och nu fick vi samordna resorna eftersom vi yngre inte hade körkort.

Samtidigt hade Gustav Aurell Glimåkra bara lovat att vara med i bandet tills vi hade ordnat en annan saxofonist. Gustav var redan i medelåldern och ville vara hemma hos sin familj. Detta innebar att Erik “Kirre” Martinsson från Tyringe började i bandet 1959. “Kirre” spelade tenorsax och klarinett vilket blev ett stort tillskott till bandet. Han hade tidigare spelat i Gert-Åke Walldéns 6-manna band från Kristianstad. Erik var nog den enda som var amatör i det bandet. De andra var regementsmusiker från Kristianstad.

Sommaren 1960 skulle även vår dragspelare och trumpetare börja studera. Det innebar att Wittman införskaffade en orgel och engagerade Stig Bengtsson från Hässleholm för att traktera orgeln. Stig kom närmast från Ove Halls orkester från Hässleholm som man kunde jämföra med Sven Klangs kvintett. Det var ju så att det var sällan pianon stämde eller överhuvudtaget så fanns det inte alltid pianon. Så idén med orgeln var ju rätt i tiden. Men det upptäcktes ganska snart att man måste förstärka ljudet från orgeln vilket innebar att en ny detalj införskaffades. Det var en tonkabinett (extra förstärkare med högtalare som roterade) och den var lika dyr som orgeln. Vi hade vid denna tidpunkt 10-15 spelningar i månaden.

Vi var ett av de första dansbanden som turnerade med en orgel och det första bandet som hade ett Eko med namnet Binson. Det intressanta med ekot var att detta ljud hade ingen tidigare hört i en danslokal. Arrangörerna började nu säga till andra orkestrar att de måste ha samma ljud som Wittmans. Men andra orkestrar visste inte vad det var för ljud och de började därför åka ut och lyssna på oss. Vi kamouflerade därför alltid vårt eko. Men efter en tid fick de reda på vad det var och upptäckte att det inte gick att köpa i Sverige utan Wittman hade ordnat hit det till Sverige. Eftersom man inte kunde köpa ett eko i Sverige förstod man att det inte kunde vara S-märkt. Andra band varnade då arrangörerna för att Wittmans inte skulle få använda detta. Det skulle ju kunna innebära att inte försäkringen för dansstället gällde om det skulle hända något. Med detta kan man säga att Wittmans var det första bandet i landet som inledde konkurrensen även med ljudet.

På hösten, 1960 fick vi en ny sångerska från Stockholm vid namn Git Elfwing. Git var uppvuxen i värmländska Hagfors och gjorde snabbt en karriär i södra Sverige med Wittmans och engagemangen ökade nu till ca 220 danskvällar per år.

År 1961 kom det ytterligare en musiker till vårt band. Han hade tillbringat sina unga år som jazzmusiker både i Göteborg och Stockholm. Hans namn var Ulf Rosenstråle från Älmhult.och han hade en faster som bodde på Östergårdsvägen och hon hete Lina vilket var den äldsta adliga släkten i Sverige.Vår dåvarande trummis som hette Kjell “Charlie” Nilsson från Kristianstad var tvungen att sluta p.g.a militärtjänstgöring. På den tiden var det nämligen väldigt svårt att få permission och vi hade i regel långa resor som förutom i Skåne även tog oss till Halland, Västergötland, Östergötland, Småland och Blekinge.

Det kan tyckas att Wittmans var föst med mycket men så var det. Ett sista exempel på det var när Wittman kom till oss under en spelning i Glimåkra Folkets Park. Han hade med sig ytterligare en resväska med kläder. I denna resväska låg det vita byxor och det ville han att vi skulle ha på oss efter pausen. Men då blev det liv i bygget och alla i bandet vägrade att ta på dem. Då tog Wittman fram en helvit kostym till sig själv. I pausen uppträdde Laila Westersund och efter uppträdet kom hon in i fikarummet och möttes av oss fortfarande sittandes i kalsonger. Hon undrade säkert vad vi hade för oss. Slutligen fick Wittman som han ville och alla tog på de vita byxorna den som kom in på scenen sist det var vår trummis Uffe han kröp in bakom trummorna för ingen skulle se att han hade vita byxor. Denna kväll blev det längre paus än normalt! Vi hade dubbla uppsättningar kavajer i olika färger som också byttes i pausen. Det fanns inget annat band i hela Sverige som vi kände till som hade vita byxor. Möjligen hade någon av de artister som kom från storstaden Stockholm eller Göteborg och skulle uppträda i vita byxor.

Sedan skulle bandet genomgå ytterligare en förändring. Wittman skulle nämligen stanna hemma och endast sköta bandets bokningar och samtidigt inledde han en ny karriär som nöjespappa. Den som ersatte Wittman var trumpetaren Agne “Skägget” Svensson från Lönsboda som blev bandets store komiker och sångare.

Vi spelade schlagermusik, Evergreens och lite jazzlåtar då och då. All schlagermusik var arrangerad. Det var samtidigt viktigt att vi hade låtarna på vår repertoar redan veckan efter att de spelats på radion. Sångerskorna hade i uppgift att spela in från radion eller också köptes skivan om den var snabbt ute i handeln. Därefter skickades det direkt till vår arrangör som under 6 - 7-års period arrangerade ca 600 låtar.

I januari 1963 köpte medlemmarna i bandet ut Ulrik Wittman för 35 000 kr vi fick 3-månader på oss att byta namn, vi var i Karlshamn och spelade då uppträdde Inger och Bernt Öst och kallade sig för Vi två, då var det någon i bandet som kom den ljusa iden att vi kunde ju kalla oss för WIZEX, vi var ju sex kvar och så blev det. Då detta gjordes hade vi 720 000 kr bokat i gage. Vi var det band i Sverige som omsatte mest pengar vid denna tid och hade mellan 240 och 260 spelningar om året.

Lars Nordh