Folkpartiet borde fortsätta utmana gamla sanningar

Genom Folkpartiets integrationspolitik börjar nysvenskar äntligen få värdighet. Från att ha tvingats vara klienter i den socialdemokratiska bidragsapparaten börjar de bli producenter och entreprenörer som bekräftas genom arbetslinjen och jobbskatteavdraget. Arbete och egenförsörjning är avgörande inslag mot det utanförskap som växt fram under år av socialdemokratisk passivitet men det finns mycket kvar att göra.

En annan pusselbit är språket där Folkpartiet måste få med sig övriga allianspartier för kravet på svenska för medborgarskap. Utan grundläggande språkkunskaper saknar man redskap för att greppa såväl rättigheter som skyldigheter och man riskerar att hamna i ett permanent underläge gentemot infödda svenskar. Som liberaler ska vi aldrig acceptera indelningen i a- respektive b-medborgarskap och därför är språkkravet oerhört viktigt.

För att bli trovärdiga vill jag som jag tidigare föreslagit att Folkpartiet lämnar snällismen även vad gäller migrationspolitiken. Vi ska ha en fast och human asylpolitik och vi ska inte ta emot fler än vi klarar av att integrera. Alla människor har rätt till en individuell och rättssäker prövning av sina asylskäl men så länge Folkpartiet står för en reglerad invandring måste man respektera att somliga får avslag och tvingas lämna landet. Med det sagt är det orimligt att ledande företrädare samtidigt aktivt understödjer illegala flyktingars vistelse i landet. Som ett demokratiskt parti borde man istället verka för ett harmoniserat asylsystem inom EU - befriat från dagens omänskliga asyllotteri. På så sätt formar vi en konsekvent politik, får ett jämnare tryck på mottagarländerna och möjliggör att fler människor med reellt behov får skydd.

Men viktigare än nationsgränsen är värdegränsen. Kulturrelativisterna hävdar att ingen kultur kan anses vara bättre än någon annan. Man får alltså inte värdera en sedvänja mot en annan och med det sagt skulle man som individ ha rätt att vidareföra seder och traditioner oaktat dess konsekvenser för samhälle och individ. För mig är det en vantolkning av liberalism. Liberalismen får inte vara värdeneutral utan ska tvärtom garantera alla samma rättsstat och därigenom frihet från hedersförtryck, censur och islamism. Den identitetspolitik som kulturrelativismen skapat åt oss segmenterar föreställda och faktiska etniska konflikter och traditioner. Detta möjliggör i sin tur en farlig enklavisering som redan idag gör sig gällande när muslimer attackeras i Södertälje eller judar förföljs i Malmö. Diskrimineringens fula tryne grundar sig på rädsla, finns bland både bland både svenskar och invandrare och ska motverkas genom en tydlig människorättslagstiftning och höga skadestånd.

För att lyckas skapa ett inkluderande "vi" måste vi uppvärdera det svenska medborgarskapet. På samma sätt som man inte blir medlem i en organisation vars idéer man inte delar ska man inte bli medborgare i ett samhälle vars värdegrund man avvisar. Genom en obligatorisk medborgarkurs som avslutas med ett test och en medborgarceremoni får den nya svensken instrument för att kunna försvara sina lagvunna rättigheter och bekräftar samtidigt sin strävan att leva jämlikt i ett pluralistiskt samhälle. På så sätt håller vi ihop vårt samhälle kring värderingar istället för att fixera oss vid etnicitet, härkomst eller kostvanor.

Slutligen är det är ingen hemlighet att invandringen medfört att den urgamla debatten om förhållandet mellan stat och religion har fått förnyad aktualitet. På samma sätt som liberaler tidigare stått emot den kristna trosabsolutismen ska vi idag stå emot lokal och global islamisering. Ofta i debatten etnifieras islam i syfte att döma ut kritiker ut som rasister och det är därför som inte bara jag, utan även Salman Rushdie, Sara Mohammad, Mehdi Mozaffari och Ibn Warraq tar avstånd från begreppet. Vi måste kunna tala ocensurerat även om islam och vi måste fortsätta hålla stat och religion åtskilda. Att slopa skattefinansieringen av religiösa friskolor, sekularisera lagboken, befria barn från slöja, ersätta religionsfrihet med trosfrihet och stoppa stödet till religiösa föreningar är alla förslag i den riktningen.

När Folkpartiet började sin förnyelse - inspirerade av systerpartiet Venstre i Danmark kom protesterna inte bara utifrån. Ungdomsförbundet rasade, flera vänsterliberaler tog avstånd och krav på bland andra Rojas och Leijonborgs avgångar höjdes. Idag är en av den nya politikens då hårdaste kritiker partisekreterare och som sådan medansvarig för att partiet fortsätter på den inslagna vägen. Vi i presidiet för Liberal Mångfald - ett av partiets tre sidoförbund går bitvis både före och längre än partiledningen medan ungdomsförbundet tillsammans med somliga länsförbund och lokala företrädare försöker bromsa vad de ser som en "batong-eller kravpolitisk utveckling". Vilken kurs Folkpartiet ska hålla råder det alltså delade meningar om men medan vänsterliberaler i Danmark och i Nederländerna brutit sig ur och bildat egna partier har man i Sverige valt att samsas under ett paraply.

Ska det konceptet hålla i längden måste partiet vara som ett cirkustält med högt i tak och långt till dörren. Vägen dit är lång och respekten för olika tolkningar av liberalism är en svår skola för somliga i partiet. Men jag tycket att Folkpartiets existensberättigande är att man vågar utmana gamla sanningar, tar vanliga människors oro på allvar och föreslår konkreta åtgärder.

Lika lite som Sverigedemokraterna har någon skuld i de etablerade partiernas misslyckade integrationspolitik, lika lite är de trovärdiga bärare av liberala värden som ett sekulärdemokratiskt samhälle, ökad valfrihet, individualism och för en global demokratikamp. Men det krävs hårda nypor för att försvara mjuka värden och med den insikten kan ett än tydligare och än vassare folkparti erbjuda den förnyelse som Sverige behöver.

Philip Wendahl (13 artiklar)
http://www.philip.nu

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26879

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Fortsätter Jan Björklund med sin konservativa högerpolitiska linje kommer folkpartiet att spricka, alternativt förlora sina socialliberala medlemmar och väljare. Under Leijonborg och Björklund har folkpartiet börjat förlora sin själ, sin socialliberala själ. Från att ha varit ett tydligt socialliberalt mittenparti har man rört sig mot någon form av liberalkonservativ högerpolitik a la holländska VVD eller danska Venstre. Det är tragiskt både för svensk politik och för folkpartiet. Folkpartiet måste gå back to basics och återerövra den socialliberalism som är grunden för partiet. Vill man ha goda föredömen kan man se till partiet som holländska D66, brittiska libdems, danska radikale venstre och venstre i Norge.

Permalänk | Anmäl #1 Fredrik Holmgren, 2010-08-19, 21:57

(From the UK)

Brilliant article. To be a liberal is first and foremost to defend liberty wherever it is threatened. It does not matter if it's defending liberty from Christianity or Islam. All people are born free and should enjoy the same freedoms. To be afraid to criticize any religion out of fear for allegations of racism or any other bogus attack is to let go of one's values and to accept the subjugation of muslim women and the mutilation of muslim girls in the name of religion.

Tell me, can a liberal really accept that? And if one does, does one remain or is even worthy of being called one?

Permalänk | Anmäl #2 Anna Hellsén, 2010-08-19, 23:56

Är inte liberalism samtidigt att man ska kunna välja bort den extrema mångkulturen, om man nu så önskar det, även på nationsnivå? Det är uppenbarligen inte många som har den historiska kunskapen vad liberalism står för. Att säga att man står för obegränsad "frihet" är bara trams, och förenar dem med tex kommunismen där det var kapitalets ok man skulle få frihet ifrån. Dagens liberaler (främst i Sverige) har i sin inskränkthet börjar närma sig kommunisterna - märkligt, eller hur.

Permalänk | Anmäl #3 Calle Bengtsson, 2010-08-20, 14:27

Fredrik Holmgren, vad lägger du i begreppet socialliberal? För mig är en ideologi som har individen i centrum - liberalismen - oskiljaktig från det lika människovärdet - erkänslan och likställandet av varje individs unika skepnad och rätt till frihet - och empatin - medkänslan för och rätt till förståelse av den unika individen. Så denna ideologi är inriktad på att se människan/individen och kreera politiska lösningar som ser och gagnar individen.

Socialliberalism är för mig en mer rumsren form av socialism med den starka staten i centrum som tillhandahåller kollektiva lösningar för den osedda individen.

Därför finns det i Sverige inte heller något liberalt parti. Samtliga partier ställer sig bakom en individfientlig kollektivt orienterad, planekonomisk välfärdsstat enligt socialistiska samhällsidéer. Så ur den synvinkeln betraktad är det en välsignelse om man övergivit socialliberalismen, men icke desto trots är man ljusår ifrån en individcentrerad empatisk syn på samhället.

Så den verkliga liberalismen lyser med sin frånvaro i hela riket.

Permalänk | Anmäl #4 Jörgen Trauner, 2010-08-21, 16:19