Under flera år underhöll de publiken, ni såg dem på tv och läste om framgångarna i tidningarna. Men vad hände när strålkastarna slocknade? I Sundsvalls Nyheters artikelserie ”Vad hände sedan?” berättar tre lokala, före detta elitidrottare, om karriären, varför de slutade och vad de sysslar med i dag. Siste man ut är längdskidåkaren och flerfaldige OS-medaljören Vladimir Smirnov.
I Lillehammer 1994 tog han Kazakstans första OS-guld någonsin. Tre år tidigare hade bomben briserat i idrottsvärlden då han flyttat till Sverige och skrivit på för Stockviks Skidförening.I dag är Vladimir Smirnov tillbaka i Sundsvall efter fem år i hemlandet och vi träffade honom vid hans prissamling på Södra berget.
Sju OS-medaljer, elva VM-medaljer, totalseger i Världscupen säsongen 1993/94 och tolv SM-guld, bland annat. Längdskidåkaren Vladimir Smirnovs meritlista är lång som en femmil och kan matchas av få idrottare.Hans livshistoria är också annorlunda än de flestas då han som 27-åring bestämde sig för att lämna det dåvarande Sovjetunionen 1991 för att flytta till Sverige, vilket definitivt satte Stockviks SF på kartan.
– Det var precis på gränsen att det skulle hända något med gamla Sovjet då, men ingen visste vad. Det var både politiska och ekonomiska oroligheter. Min karriär var fortfarande på toppnivå och jag ville inte riskera den genom att stanna kvar i Sovjet, säger Vladimir Smirnov.
Klokaste beslutet någonsin
Direkt efter VM i Val di Fiemme 1991 under en tävling i Sundsvall tog han så helt enkelt kontakt med den dåvarande ordföranden i Stockvik, Lasse Nelding, och ställde frågan vad han tänkte om att han skulle börja tävla för Stockvik.– Sedan for vi vidare och åkte tävlingar i Östersund, Hudiksvall och Kalix och vi bestämde att vi skulle träffas i Luleå efter de tävlingarna.
På plats i Luleå kom Nelding med beskedet att Stockvik gärna tog emot honom och den 26 juli samma år kom Vladmir Smirnov till Sundsvall för att bosätta sig i Sverige, ett beslut som han ganska snart kunde konstatera var helt riktigt.
– Bara året efter, 1992, kom ju upplösningen av Sovjetunionen och vi i Kazakstan hade inte haft några ekonomiska möjligheter att kunna fortsätta med någon idrottssatsning, så det var absolut ett av de klokaste beslut jag någonsin har tagit att flytta till Sverige.
Blev väl omhändertagen
I Sverige och Stockvik hade han däremot möjligheten att fortsätta satsningen, vilket också gav resultat. Inte minst tre år senare, under OS i Lillehammer, då han tog guld i femmilen mitt i vad han beskriver som ”det norska hjärtat”.
– Det var en väldigt stor glädje för mig att få komma hit, men också en stor utmaning. Jag levde också mycket i skuggan den första tiden, men Stockvik, inte minst genom Lennart Nordin, tog väl hand om mig, min fru och dotter under den tiden, säger Smirnov.Efter OS i Nagano 1998 bestämde han sig för att avsluta skidkarriären för att satsa på den civila delen han till viss del redan var verksam inom. Redan 1993 hade han grundat sitt företag Vladismir AB och 1997 var han med och startade Gustav Vasa, numer Vasa bryggeri.
– Sedan startade jag Vladimir ”Smirre” Smirnov AB, som sysslar med upplevelse och ledarskap. Det jobbade jag under nästan sex år med utanför Elverum i Norge. Efter det jobbade jag ett år med det Österrikiska skidskyttelandslaget innan jag 2006 fick förfrågan om att driva ansökan för Kazakstan som hade sökt vinter-OS 2014. I slutet av 2006 dök sedan Scania upp och ville att jag skulle vara vd för Scania Kazakstan, vilket jag var till i maj i år då mitt kontrakt med dem gick ut.
Vad händer nu, blir du kvar i Sundsvall?
– Ja, jag jobbar åt Scania centralt i Södertälje nu, så jag kommer att bo här. Jag kände också när jag kom hit efter fem år i Kazakstan att Sundsvall börjar bli som hemma för mig.
Har du någon kontakt med dina gamla kombattanter nu för tiden?
– Vegard Ulvang träffade jag i fjol, Björn Dählie träffade jag i Vancouver under OS. Mogren (Torgny) och Gunde har jag också träffat. Men det blir inte så ofta, alla har fullt upp på sina håll.
