Trots att Stieg Trenter dog för 43 år sedan har minnet av honom inte förbleknat. Han har lämnat ett tydligt avtryck med sin ständiga Stetsonhatt med svart band och stukat brätte.
Hans 26 deckare har tryckts upp i nya upplagor och kommit ut som pocketböcker och hans minne vårdas ömt av ett vänsällskap som har inspirerat till minnesböcker och utställningar och till att Trenter-skyltar satts upp på flera ställen i Stockholm, där hans deckare utspelade sig som i parken vid Centralbadet eller vid befästningen på Kastellholmen.

Det är flera omständigheter som gjorde att Trenters deckare var de första inom genren som nådde de stora upplagorna i vårt land som ingen dittills varit i närheten av, men den Stockholmsdoft som han förmedlade spelade en avgörande roll. Man var nog inte ensam om att ligga och läsa Trenters detaljrika miljöskildringar med en Stockholmskarta bredvid för att följa med. Numera är den en sjunken huvudstadsvärld med spårvagnarna som är borta liksom Stomatolskylten vid Slussen bakom vilken ett mord utspelade sig i ”Idag röd”. Men till filminspelningen fick man sätta upp skylten igen.

Trenter hade förkärlek för stadsdelar som Djurgården och gamla nu rivna Tidnings-Klara som han återvände till i sina böcker. I ”Kalla handen” kliver Döden omkring i Djurgårdsnattens skuggor och Trenter får till det så här:
”Det viskade och surrade under varje trädkrona och Tivolis halvmånar och stegrade hingstar skvätte karamellsafter över asfalt och gräsmattor. De köade utanför Lilla Hasselbackens korvstånd, men vid Skansenentrén stelnade vändkorsen på en öken av otrampad singel.”
Restaurang Hasselbacken på Djurgården var ett av Trenters favorittillhåll liksom journalistkrogen Rosenbad och med sådana vanor var ju, som kompisen Lars Forsell skrev en gång i ett porträtt, ”hans krav på livets nödtorft kolossala och han ömsom vadade ömsom dansade fram genom förskott.”

Betydelsefull var nog också den sällsamma vänskap som utspelades mellan fotografen Harry Friberg som råkade snubbla över alla liken och den skarpsinnige kriminalintendenten Vesper Johnson som fick knyta ihop alla ledtrådarna på slutet.
Förebilden för Harry Friberg var fotografen K W Gullers, som var Trenters kompis, men det är mindre känt vem Trenter hade i tankarna när han skapade Vesper Johnson.
Så här skrev han:
”Han var sig lik, det mörkbrunt lockiga håret under den mjuka filthatten, den kraftiga svagt böjda näsan, den fylliga munnen och den fasta hakan. En stark solbränna underströk hans sydländska utseende.”
Det var på pricken chefredaktören Runar Karlströmer på Allers, där Trenters deckare gick som följetonger. Han beskrevs i detalj med ”näsborrarnas egendomliga form. De öppnade sig som små hästskor under den breda mustaschen.”

Sedan har vi ju alla kulinariska uppstyren i böckerna, som tillhör de saftigaste som finns på svenska i klass med den dignande smörgåsbordet på hotell Horn i Fritjof Nilsson Piraten ”Bock i örtagård”.
Men det är först i boken ”Tragiskt telegram” från 1948 som Harry Friberg och Vesper Johnson dricker brodersskål i rödvin från Toscana till en lätt halstrad oxfilé i Fribergs ungkarlslya i Klara. Förrätten denna Klarakväll gick inte heller av för hackor:
”På bäddar av ljusgröna sallads-blad låg en mångfald delikata charkuterier bland kluvna tomater, friska rädisor, färskrökt lax och tunnskuren fläkt ål. I mitten tronade ett stycke storhålig schweizerost, kantade av halvt genomskinliga rättikskivor.”
Så höll dom på och åt sig genom böckerna. Och det var väl bara när Vesper
Johnson njöt bordets fröjder med sin ende vän Harry Friberg som han levde upp. Annars var det ju han som stod för cynismerna och den desillusionerade livströttheten i böckerna och utgjorde en motpol till den gamängartade fotografen.
Kanske blev de med åren ett par allt mer osannolika figurer och de speglade säkert både drag och önskedrömmar hos sin upphovsman. Det som känns litet tillgjort och otidsenligt idag är Fribergs hurtighet och Vesper Johnsons sirliga distraktioner. Dessutom är ju alla tjejer som Friberg råkar ramla på lika stereotypt kavata och käcka som en trupp jungfrueliga Sofiaflickor.

Men det tillgjorda uppvägs av Trenters doftmättade Stockholmsmiljöer som han återgav med så lustfylld detaljrikedom.
Många är borta idag, men den som en solig sommardag tar sig ut till Kastellholmens långa stengrund, slår sig ner vid Strömmen, där Djurgårdsfärjorna pillar förbi, drar upp några iskalla Tuborg, och riggar till ett par franskbröd med rökta laxskivor toppat med doftande dillknippen som det så ofta gjordes i böckerna, har en högtidsstund med Trenters ”Roparen” som utspelade sig här.