Newsletter 26 (3 sept. 2010)

Eldrid Lunden 70 år.

Hustru Eldrid fyller 70 den 5 oktober, och lämnar nu sin tjänst som ledare för det framgångsrika s.k. Författarstudiet vid Högskolan i Telemark (Campus Bö), vilket hon var med om att starta vid den dåvarande Distrikshögskolan för 29 år sedan.
EL, sedan några år Professor i skrivekunst, kommer den 1 oktober att hyllas både för sin framstående gärning som lärare, och för sitt betydelsfulla författarskap. Evenemanget äger rum i Storsalen på Litteraturhuset vid Slottsparken i centrala Oslo, med början kl. 18.00. Som inbjudare står Högskolan i Telemark, Eldrid Lundens förlag Aschehoug & Co (W. Nygaard), och en grupp tidigare elever.
En festskrift, som är klar för tryckning, kommer att föreligga före 1 oktober.

Newsletter 25 (2 sept. 2010)

Artikelurval.
De senaste månaderna har jag gått igenom egna spridda artiklar och essäer, i syfte att i en nära framtid publicera flera tematiskt organiserade urval. Det finns oväntat mycket att ta av, och det är därför ett tidsödande men spännande arbete. Närmare uppgifter snarast!


Newsletter 24 (11 april 2010)

Djuna Barnes revisited. (Resumé.)
I samband med att jag det senaste året gått igenom och ordnat mina lösa bidrag till tidningar, tidskrifter och andra trycksaker, har jag funnit anledning att fokusera på främst Djuna Barnes, som jag förhållandevis tidigt presenterade och översatte. Hennes den gången halvt underjordiskt berömda roman
Nightwood ägnade jag en essä i BLM 1953, och då hon 1958 utkom med ett versdrama på Faber and Faber i London, The Antiphon, skrev jag i GHT en längre recension, som hon fick sig tillsänd och lät översätta till engelska. Den skulle få en viss betydelse, när det självutlämnande familjedramat våren 1961 uppfördes på Dramaten i Stockholm som Växelsång.*
– Efter BLM-kontakten 1953 sände mig Djuna B. en rad noveller i rättade skrivmaskinsutskrifter, som jag översatte. År 1962 utgav Gebers förlag de sammanlagt tio novellerna i bokform som
Natt bland hästar med ett företal av översättaren. Samma noveller utkom samma år i en engelsk utgåva på Faber and Faber i London, med titeln Spillway and Other Stories.
Gebers hade 1956 publicerat
Nattens skogar, i Thomas Warburtons tolkning. Natt bland hästar var med andra ord den andra Barnes-översättningen på svenska.
– Jag hade viss kontakt med Djuna Barnes även i fortsättningen, men träffade henne först 1970, sedan jag avslutat en termin som gästprofessor med bas i Berkeley i San Francisco och var på väg hem mot Uppsala. – Hon tog emot i sin diminutiva bostad i Greenwich Village, adress 5 Patchin Place, N.Y. Lång och tunn, vänlig men bestämd, ståtlig för sin ålder.
A Grand Lady.
– På senare år har hennes mycket omfattande författarskap gjorts tillgängligt i internationella utgåvor, och i Sverige har t.ex. Warburtons översättning
Nattens skogar utgivits på nytt av förlaget Lind & Co, med efterord av Jonas Theute. – Mest angeläget vore kanske ändå att på svensk scen återuppföra det sena men centrala dramat The Antiphon / Växelsång.
Djuna Barnes avled d. 18/6 1982, ett par dagar efter sin 90-årsdag.
- - -
* Slutorden i recensionen löd: "Det är kanske ännu för tidigt att komma med en värdering av
The Antiphon, därtill är det alltför innehållsrikt och komplicerat. Man måste umgås länge med det innan allt som finns i det hunnit avslöja sig. Att det inte riktigt når upp till Nightwood, men att Djuna Barnes trots detta lyckats befästa sin enastående position, så mycket kan man dock redan nu hävda." (GHT 3/5 1958.)

Newsletter 23 (2 mars 2010)


Sound of Mu
Den 9 febr. var vi, hustru Eldrid och jag, inbjudna till det exklusiva kulturcaféet Sound of Mu på Grünerlykka nära Oslo centrum, att ensamma svara för "underhållningen", dvs att läsa och/eller berätta efter eget skön.
Eldrid inledde – och avslutade – med att läsa ett par tidiga lyriska sviter, på det sätt som bara hon är mäktig.
Själv började jag med ett par haikuinspirerade dikter med motiv från vår gemensamma boplats i Bø i Telemark, för att sedan berätta om och läsa ur den nyutkomna – och omfattande – boken
Ett fönster i Karthago, med dess sammanflätade temata.
Prosadikten La Romana – i översättning Romarinnan – fick tjäna som portal till boken, som ju till väsentliga delar utspelas i Italien i forntid och nutid, inte minst Rom. Och inte bara det – Rom utgjorde den sammanbindande platsen också för spanjoren Diego Velázquez, Filip den IV av Spaniens hovmålare, som outröttligt porträtterade kungen och dennes familj.
Bokens undertitel, Berättelser och speglingar, syftar bland annat på Velázquez´ utnyttjande av spegeltekniken i sitt måleri, speciellt i mästerverket av alla mästerverk, hovdamerna: Las Meninas.
Genom att växelvis berätta om hur boken är tänkt, och exemplifiera genom att läsa centrala partier, t.ex. det om den lilla prinsessan som befinner sig i centrum av Las Meninas och om hennes vidare öden i det habsburgska väldet, hoppades jag väcka lyssnarnas intresse. Att döma av eftersnacket lyckades jag med just det.

Efterspel

Dagen därpå blev vi intervjuade av redaktören för Radio NRKs nya poesiprogram Diktafon, Mona Vesthus, inför den förestående Valentindagen / Alla hjärtans dag den 14 febr. Gav kärleken mellan äkta makar som också är poeter utslag i poesi, och i så fall hur?
Det blev ett improviserat samtal, med oväntade vinklingar och humoristiska vändningar, som sändes i P2 redan fred. d. 12:e med repris dagen därpå, samt på nytt fred. d. 19:e. Tydligen uppskattat, eftersom ovanligt många lyssnare hörde av sig.


Newsletter 22. (25 jan. 2010)

Resebrev Colombia, med forts. Yucatán.
a) Bogotá och Cartagena

En inbjudan gällande hustru Eldrid till en internationell poesifestival i Colombia öppnade möjligheten att gemensamt besöka också den närbelägna mexikanska delstaten Yucatán med dess rika lämningar efter den indianska mayacivilisation som behärskade området 650 -1200 v. t.

Det rör sig om stora avstånd och besvärliga flygrutter. Men med hjälp av en skicklig "resebyråassist" lyckades hustru Eldrid finna ett flyg som från Oslo via transfer i New York/Newark bragte oss till till Colombias huvudstad Bogotá, som ligger på över 2500 m.s höjd uppe i Anderna. Där kunde vi besöka den stora katedralen med dess ljusa interiör (uppförd 1807-1823) och ett unikt guldmuseum med konstfullt utformat indianskt offerguld funnnet i bl.a. fjällsjöar.

Halvtannat dygn senare förde oss ett annat mindre flyg ned till den varma och fuktiga kuststaden Cartagena des Indias, där poesifestivalen, den 13:e i ordningen, ägde rum under fem intensiva dagar i början av december.

I festivalen, som hade ett socialpolitiskt agenda, deltog ett tjugotal poeter, de flesta spansktalande och från Colombia. Men också från Brasilien med ett par portugisisktalande författare, från Rumänien med fransktalande Julia Angelescu, och från Japan med författarinnan Kae Morii, som till nöds behärskade engelska. Eldrid Lunden från Noruega och den reslige litteraturprofessorn Christophe Charles från Haiti inte att förglömma.

Översättare och tolkar var flitigt i farten för att genomföra det hela – det kunde i all gemytlighet bli ganska rörigt. En höjdpunkt var ett framträdande på ett torg i en avsides utkant där lokalbefolkningen ställde upp med sång och dans av glada småflickor och ungdomar.

Cartagena, som anlades av spanjorerna och som till skillnad från det spanska Cartagena kallas Cartagena des Indias, har ett muromgärdat historiskt centrum som är kulturminnesmärkt. Med sina många torg och vackra kyrkor, restauranger, butiker, gatugycklare och hästdragna kalescher utgör det ett populärt turistmål.

Ett måste är annars det historiska museet Museo Histórico de Cartagena – inhyst i Palacio de la Inquisición – med dess exponering av områdets intressanta historia
före den spanska invasionen samt avdelningen ägnad den spanska inkvisitionen, speciellt dess häxjakt och extrema tortyrmetoder. Besökare med svaga nerver varnas!

Men i Cartagenas Centro Historico finner man också en stor och vacker teater, platsen för den mest besökta av festivaldeltagarnas uppläsningar.

Det moderna Cartagena des Indias med dess marina anläggningar, butiker, villakvarter och restauranger har uppförts på en långsträckt naturlig halvö ute i havet, med en rad exklusiva höghushotell längs strandavenyn.

b) Yucatán
Ett tredje flygbolag förde oss i tre steg från Cartagena via Panamá till den nya turiststaden Cancún vid Yucatánhalvöns nordvästra udde. Cancún visade sig bestå av enorma hotell
en masse samt ett center av Las Vegastyp. Men det mindre hotell som vi hade bokat in oss på visade sig ge skäl för sitt namn, Oasis. Vad som ytterligare ingav förtroende var att just vår uppgång markerades av en stor och vacker buddhaskulptur av thailändsk typ.

Efter två nätter lämnade vi det med långdistansbuss västerut till Chichén Itzá, närmare bestämt ett hotell med samma namn i Pisté, halvannan km fr. entrén till tempelområdet.

Efter att i decennier ha fantiserat om att besöka det mest berömda av mayafolkets alla tempelområden kunde jag nu, under ledning av en guide som vi hyrt, själv mayaindian, vandra mellan de många templen och mer eller mindre restaurerade byggnaderna och få en fysisk uppfattning av dimensionerna, avstånden och relationerna mellan dem.

Scan-100123-0003

Obervatoriet under observation (foto E. L.)
Eftersom guideböckerna är legio och den rika litteraturen om platsen lätt åtkomlig, nöjer jag mig med några egna reflexioner.

Mayas var avancerade astronomer och matematiker, och den stora pyramiden, eller "Slottet", i Chichén Itzá är en årskalender i sten som vid speciella solstånd visar rörliga skuggor av den mytiska ormen Kukulcán, på mexikanska Quetzalcóatl (den befjädrade ormen).

Scan-100120-0003

Ormhuvud med nedfallen överkäke, Chichén Itzá (foto R. E.)
Speciellt anmärkningsvärt är att den stora pyramiden visat sig vara byggd utanpå en likadan mindre pyramid med en kammare inuti som rymmer bl.a. en skulptur av en jaguar och en annan av Chaat Mool, regnets gud.

Vad föranledde mayapräster, arkitekter och astronomer att bygga ett nytt tempel över och utanpå det gamla? I Japan ersätts de mest kända buddhisttemplen då de åldrats av nya repliker på samma plats. Kan det vara att mayas räknar med eoner som i gammalindisk mytologi? Vår guide berättade att man nu förberedde sig att om några år uppföra ett nytt och ännu större över och utanpå det existerande – mot alla antikvariska regler.

Och Chaat Mool? Det flacka Yucatán saknar i stort sett sötvattendrag varför man för sin vattenförsörjning är beroende av grundvattnet och av s.k. cenoter. Ordet är spanskt, bildat efter en äldre mayabeteckning för källa, ´chen´. De betydelsefulla cenoterna fungerade dessutom som offerkällor. Så t.ex. har tusentals värdeföremål av jade hittats i Chichén Itzás två cenoter. Men också skallar och ben efter offrade ungdomar. Chichén Itzá betyder f. ö. ´Itzáfolkets offerkälla´.

Också åt Chaat Mool offrade man – för att han skulle bringa regn, eller som tack för att han gjort det. Han avbildas vanligtvis liggande på rygg med uppdragna knän och lyft överkropp. På magen har han ett fat för offergåvor. Hans namn betyder ´röda klor´, vilket syftar på att hans händer färgats röda av blodet från hjärtan av dem som offrats åt honom.

Den mest kända Chaat Mool-skulpturen av denna typ finner man på krönet at Krigarnas tempel mellan två väldiga skallerormar med vidöppet gap och höjd stjärt. Det hindrar inte att man hittar honom som populär maskot i de otaliga stånd med souvenirer och konsthantverk som kantar stigarna som genomkorsar tempelområdet.

Scan-100130-0001

Chaac Mool-souvenir, 55x65 mm. Bränd lera. Foto R.E.

Med de varje dag året runt flera tusen besökarna ter sig området i dag som en geschäftsmaskin med få motstycken. Men eftersom det är nulevande mayas som själva står för kommersen, är det svårt att kritisera utvecklingen. Att det regnar sedlar och mynt över området kan ju bidra till att påskynda uppförandet av det planerade och än större nya soltemplet.

Yucatán i dec. 2009 / R. E.

c) Yucatán (forts.); Uxmal (uttal: Ussmal).
Tempelområden och andra lämningar efter mayakulturen på Yucatán är många, och det är omöjligt att besöka dem alla. De två viktigaste vid sidan av Chichén Itzá är Palenque i sydväst och Uxmal i nordöst. Eftersom det låg i vår färdriktning valde vi det senare, som vi hört tämligen lite om, och som blev en stor överraskning. Redan valet av hotell – Hacienda Uxmal – bjöd på en överraskning: det visade sig vara den inkvartering som de båda engelsmännen Stephens och Catherwood som på artonhundratalet först beskrivit och kartlagt Uxmalområdet hade valt, och där senare berömdheter som Drottning Elizabeth och Prins Philip hade bott. Låt vara att vi hamnade på det nya annexet intill tempelområdet, med längor och andra byggnader försedda med palmbladstak som vore det i Söderhavet.

Också i Uxmal finns en markant pyramid, dvs. eg. är den inte en pyramid, eftersom dess bas är elliptisk. Men liksom pyramiden i Chichén Itzá har den byggts om flera gånger och i större skala, med rester av de förgående pyramiderna ännu synliga. Den kallas Magikerns eller Trollkarlens pyramid, vilket sammanhänger med en legend som de både engelsmännen nedtecknat.

I Uxmal bodde en gammal kvinna som hade rykte om sig att vara häxa. En vacker dag fann hon ett ägg. När det kläcktes kom det fram en pojke, som hon uppfödde som sin egen son. Han visade sig vara dvärgvuxen, och det sades att han var förutbestämd att härska över Uxmal. När den regerande fursten hörde detta tvang han dvärgpojken att genomgå en rad prov som denne klarade med hjälp av sin trollkunniga mor. Kungen blev då nödd att genomgå samma prov, men misslyckades och dog. Enligt legenden byggde den nye härskaren (magikern) sin pyramid under loppet av en enda natt. Med tiden lät han uppföra ett hus också åt sin gamla mor. (Dess ruin finns fortfarande att se i Uxmal.)

Trollkarlens pyramid anses vara den femte i ordningen och att ha stått färdig A.D. år 900. Portalen upptill på pyramidens framsida – en öppen Chaat Mool-mask! – kvarstår em. från tempel 4, liksom flera av de Chaat Mool-masker som dekorerar de båda sidorna av den stora tempeltrappan. Dessa masker är av den andra figurtypen, den som inte är människoliknande utan en s.k. grotesk, så grotesk att de första upptäckarna uppfattat den stora kroknäsan som en snabel. Denna mask återkommer i serier och bildar långa mönster med få variationer sinsemellan. Bara i Uxmal förekommer den över hundra gånger. Man finner den på ett par ställen också i Chichén Itzá, bland annat på gavlar. Samt på många andra tempelplatser.

Scan-100120-0001

Chaat Mool-masker (foto R. E.)

Också på den monumentala rektangulära byggnad som går under namnet Guvernörens hus finner man den, både på framsidan med den breda trappan nedanför, och på baksidan. Likaså på flera ställen på den mest imponerande av alla anläggningarna i Uxmal, den som liknats vid en klostergård men som nu går under namnet Kvadraturen. En mer adekvat beteckning vore, med ett grekiskt ord, ett
stadion, eftersom den väldiga platsen på tre sidor omges av breda trappor eller tribuner för åskådare till de processioner och skådespel som den stora platsen verkar som gjord för. (Människooffer tycks inte ha förekommit i Uxmal.)

Scan-100121-0001

Kvadraturen t.v., Magikerns pyramid t.h., i centrum Iguanahuset (foto R. E.)

De agerande kan ha kommit in på scenen från det öppna valvet mot söder, och utstyr och dräkter kan ha förvarats i bodar på den västra sidan, under den kanske märkligaste bevarade väggutsmyckningen av alla i hela mayavärlden: den som föreställer Den befjädrade ormen i hela dess slingrande längd. Ormen som förbinder vattenvärlden med människorna och fåglarna.

Scan-100121-0002

Längst t.v. två sammanflätade ormar; den högras huvud och stjärt t.h.
Tre Chaat Mool-masker ovan den öppna porten. (Foto R. E.)

Kvadraturens utformning tyder på att Uxmals arkitekter arbetat efter principer liknande dem som deras grekiska och romerska föregångare hade följt. Men grekerna hade kunnat utnyttja branta bergssidor för sina teatrar och gymnasier, och hade byggt sina tempel på höjder, jfr Akropolis. Mayas däremot hade måst bygga sina första pyramider över högar (
mounds) av hopsamlade stenblock. Detta förklarar till en del varför de återanvände det äldre templet, när de byggde ett nytt: de utnyttjade det gamla som bärande innanmäte. Och modell!

d) Avslutande utvikning om folkblandning.
Svårt att vid en vistelse i Colombia, Karibien och på Yucatán förbigå samtalsämnet "folktyper", i synnerhet som invånarna själva gärna tar upp det. Så t. ex. betraktar befolkningen i Bogotá (och i Anderna) sig gärna som ursprunglig och "äkta", rentav som ett slags indiansk adel, i jämförelse med colombianerna nere vid kusten. Exempelvis i Cartagena, där det finns ett betydande inslag av sentida ättlingar till slavar införda från Afrika. Men också många ättlingar till spanjorerna. Följden är att man i Cartagena möter både mörkhyade s.k. mulatter och ljusa s.k. mestizer.

Det må tillåtas en gästande skandinav, själv resultatet av en "mix", att beteckna folkblandningen som intressant och spännande, rentav framgångsrik. Så många vackra och ståtliga människor av båda könen som här kan jag inte erinra mig ha sett tidigare. På kvällarna kunde vi, från utsiktsplatsen vid ett restaurangbord vid huvudgatan i det moderna Cartagena, se en kavalkad av vackra människor passera, med bara enstaka inslag av "utslagna", t. ex. lytta tiggare, försvunna innan du hunnit lägga ett mynt i den utsträckta handen.

I huvudstaden Mérida på Yucatán är bilden annorlunda. Det primära folkslaget är här mayaindianer, med ett betydande inslag av mestizer. Båda folkgrupperna är svarthåriga och småväxta, många av dem kring 155 cm., och ser bra ut. Bortsett från att många av mayakvinnorna är överviktiga, en del så extremt att de inte får plats på de smala trottoarerna i innerstaden. De överträffar med bred marginal den särskilt i Cartagena populäre konstnären Boteros teckningar och skulpurer av klotrunda djur och människor. Och dementerar alltså eftertryckligt det i USA för en del år sedan populära uttrycket "fat is beautiful". – Ett slående tecken på fattigdom var annars de många med skador, t.o.m. aldrig opererade ansiktsskador. Likaså de många tiggarna, på trottoarerna eller strategiskt placerade vid de talrika bankomaterna.

Yucatán i dec. 2009, Bø i Telemark i jan. 2010.
Reidar Ekner


Newsletter 21. (10 nov. 2009)


Ny bok

Scan-091110-0001.jpg

Sedan ett par dagar föreligger en ny skönlitterär bok av undertecknad:
Ett fönster i Karthago, med undertitel Berättelser och speglingar. På baksidans presentation kallas den en fri variant av den s. k. utvecklings- och reseromanen. // Mjukband, 140x 215 mm. 288 ss. ill. Förlag: CKM, Sthlm. Förlagspresentation.


Newsletter 20. (1 aug. 2009)


Rite de passage

Den 25 juli 1929, lagom till morgonkaffet, framfödde mig min mor på det allmänna barnbördshuset i hamnstaden Gävle, där mina året dessförinnan i Christiania (Oslo) nygifta föräldrar då bodde.

Några tidiga ungdomsår vistades jag sedan inte långt från Falun, med dess koppargruva som innan den rasade ihop hade svarat för det svenska stormaktsväldets ekonomi, innan också det föll samman.

Eftersom jag aldrig besökt Faluns norska motsvarighet, Røros med dess smältverk och många kringliggande koppargruvor, blev jag som blivande
octogenarius av min norskfödda hustru bjuden på en bilfärd till staden ifråga, numera inskriven på den exklusiva världsarvlistan. Färden gick längs nordvästsidan av Mjøsa, och sedan över bergen med de imponerande Rondane vid horisonten, till Røros med dess kyrka i tysk barock. Dagen D, hela åtta decennier efter det att jag i Gävle slagit upp ögonen för första gången, avåt vi en magnifik middag på stadens bästa hotell, med det vita karakteristiska kyrktornet inom synhåll; huvudrätten med stycken av den märkliga storfisken kveite (vilket betyder vit) som central blickpunkt på tallrikarna.

Dagen därpå besåg vi smältverket, som i dag är ett omfattande museum, de stora slaggstenshögarna på andra sidan av älven vars vatten drivit hammare och uppfordringvsverk, och den välbevarade trähusbebyggelsen med anor från 1600-talet. Omfattningen och karaktären av den verksamhet som här bedrivits fick vi som museumsbesökare en god omfattning om genom de pedagogiska modeller och exempel som vi kunde studera. Mest upplysande var kanske ändå att med ena handen lyfta en koppartacka, vikt 7 kilo, och sedan jämföra med uppgifterna om vad hästfororna rymde av last – malm eller
inguts (barrer, tackor) – för transport till smälthyttan respektive utskeppningshamnen i Trondheim.

Ytterligare två sevärdheter på resan bör nämnas. Först det lilla lantbruket Kolbotn vid sjön Savalen, som i många år var Arne och Hulda Garborgs bostad med gårdsbyggnader, en liten bäck med rinnande vatten året om, och en tillbyggd skrivarstuga. (Bild av gårdstunet, nedan.)

Decennierna runt sekelskiftet 1900 framstod den mångsidige Arne Garborg (1851-1924) som den ledande av de norska författarna och ideologerna, på nivå med Ibsen och Bjørnson, medan hans hustru Hulda (1862-1934) gjorde en viktig insats som författare, teaterledare och förmedlare av kvinnlig handarbetskonst.

Den andra sevärdheten: en av de stora älvarna. Efter att ha lämnat Røros stannade vi ett par km söder om Trysil och tog in på en campingplats. Vi fick nattlogi i en rymlig stuga som låg på kanten av brinken, med den vattenrika Trysilälven snabbt strömmande förbi nedanför. Efter morgonfrukosten tog jag mig ned till strandkanten, och konstaterade att här borde också en rutinerad kanotist tänka sig om två gånger innan han gav sig ut i strömmen! Då älven når gränsen till Sverige byter den namn – till Klarälven!

Scan-091103-0001.jpg


Newsletter 19. (13 juli 2009)

Poetry Slam (9 juli)

I vår grannkommun Sauherad, som är ett fruktodlingsdistrikt, tävlas det sedan ett par år i poesiuppläsning. Det sker i samband med vårens kulturella s.k. Kartfestival, som samlar intresserade från flera Telemarkskommuner. I år ägde evenemanget rum på festivalens öppningsdag den 9 juli.

I år var tävlingen, kallad Poetry Slam, förlagd till ett stort stabbur (härbre) i centralorten Gvarv, fem km från Bö centrum. Som poesi kunde åtskilligt medges, från rapping till kärleksdikter. I gengäld var tävlingsreglerna tuffa; var och en som deltog skulle framföra tre nya texter, en i var och en av tre omgångar, och varje framträdande fick ta bara tre minuter, självintroduktion inräknad.

Publiken utgjorde enstämmig jury, och avgav efter varje framträdande sin röst efter skalan 1-10. Sedan alla fullfört sina tre omgångar summerade speakern de röstpoäng som deltarna fått, och tillkännagav resultaten, med en representant för arrangören som kontrollant.

Det hela gick alltså ordenligt till, men samtidigt med lust och gamman, till vilket speakern – bonden och institutledaren vid Högskolan i Telemark/Bö Kristian Hanto – verksamt bidrog.

Scan-090826-0001.jpg

Själv deltog jag, efter ett års uppehåll, lockad av att arrangören bland många möjliga genrer nämnt haiku, den kanske svåraste, i varje fall kortaste, av alla posiformer. Jag inledde med en haiku, fortsatte med ännu en, och avslutade med en prosadikt ur en kommande bok. Här den andra, en fri och något förlängd haiku, med preciserad årstid och lokal anknytning:

Vid frukosten

Tidigt en morgon, i slutet av mars, passerar en plog
om femtiofem sjungande svanar över vårt hus
på Hågåbergja.

I riktning västerut, mot den öppna böjen
på Bøelva, nedanför Sagfossen.
For att spise frukost.

Ackurat som oss.

- - -
Hur distriktsmästerskapet i poesi avlöpte? Bare fem poeter deltog den här gången. Överlägsen vinnare blev Ingeborg Jamtveit Simones från Notodden.


Newsletter 18. (7 juli 2009)

Willy Kyrklund avled den 27 juni, vid 88 års ålder. En sparsmakad språkkonstnär, med finlandssvensk bakgrund; de sista åren bosatt i Uppsala. Alla hans böcker är omistliga, inte bara klassikern SOLANGE och mästerverk som MÄSTAREN MA och reseboken TILL TABBAS.

Newsletter 17. (12 maj 2009)

Den 12 maj 2009, då detta skrives, är en märkesdag. Inte bara för att körsbärsträden utanför huset här i Bö står i full blom, för att bin och humlor surrar och stararna har kommit. Utan alldelels speciellt därför att just i dag, om några timmar,
Svenskt översättarlexikon invigs i biblioteket på Södertörns högskola.

Tro nu inte att det rör sig om ett bokverk. Nej, i tidens anda är det frågan om en databas, med adressen
www.oversattarlexikon.se
Lexikonet presenteras av dess initiativtagare, primus motor och arbetsmyra – numera professor – Lars Kleberg, med orden:

”Världens författare kommer till oss via översättningar och genom enskilda översättares arbete. I
Svenskt översättarlexikon blir för första gången översättarna – de som har skapat halva den svenska nationallitteraturen – synliga med biografi, porträtt och verkförteckning. Den nya databasen har utvecklats på Södertörns högskola under medverkan av litteraturvetare, språkhistoriker, översättare och kritiker. Eftersom översättarna en är yrkeskår som av tradition har arbetat i skymundan är artiklarna i Svenskt översättarlexikon ofta resultat av omfattande grundforskning.”

Redan nu rymmer lexikonet 64 omfattande artiklar, ägnade inte bara enskilda översättare, både från äldre tider och nyare, utan också mer övergripande översättningsämnen. Artiklarna är illustrerade och kompletterade med omfattande bibliografier. Med tangenttryck kan den intresserada snabbt orientera sig bland mängden av upplysningar och fakta.

Bland de 38 medarbetarna – fler kommer säkert snart att tillkomma! – återfinner undertecknad sig själv med en artikel, inte förvånande ägnad Gunnar Ekelöf. Den är vederbörligen försedd med detaljerade bibliografiska hänvisningar, bl.a. till Ekelöf:
Skrifter 5, Valfrändskaper och andra översättningar.

Svenskt översättarlexikon är redan nu ingenting mindre än ett praktverk! Ty varför skall begreppet praktverk reserveras för tryckta inbundna böcker liggande på ett bord? Det kan lika gärna beteckna verk som öppnas på skärmen till en dator placerad på ett bord, i ett arbetsrum eller en salong.

Ps. Södertörns högskola har över 12.000 studenter. Kontakt:
lars.kleberg@sh.se

Bö i Telemark, 12 maj 2009
Reidar Ekner

Newsletter 16. (12 maj 2009)

Den länge planerade sammanställningen Ögonvittnen kom i vecka 17 äntligen i brevlådan som inbunden bok till GE-sällskapets medlemmar, med titeln
Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf. Den visade sig innehålla 31 bidrag av 28 olika ”ögonvittnen”, fr.o.m. A (som i Alving, Barbro) t.o.m. Ö (som i Özkök, Lütfi).

Brokig och blandad läsning; glimtar, kuriositeter och försök till exposéer, välkänt och okänt om vartannat. Bland det välkända Barbro Alvings intervju ”Ekelöf vill lämna Sverige” från DN 11 sept. 1957, bland det okända och förut otryckta Inga Landgrés ”Minnen från Sigtuna, juli 1957 – mars 1968”. – ´Endast som vittne är människan till´, skrev Ekelöf. Skådespelerskan Inga Landgré, själv nyinflyttad till Sigtuna, där hon sedan dess varit bosatt, vittnar i sitt bidrag om Ekelöfs ankomst till Sigtuna och från nära håll om hans bortgång; inkännande utan att vara närgången. En dagbokstext som det lyser om!

Andra bidrag med högt läsvärde är signerade Peter Mosskin, Matts Rying och Lars Forssell. Till de flerstjärniga får väl också undertecknads förut opublicerad intervju med Eric Grate räknas, gjord och bandad d. 15 dec. 1979 i Grates bostad vid Ulriksdal. Grate förmedlar livfullt och åskådligt sina tidiga minnen från Tyskland och Paris, möten med Giacometti, Léger och Brancusi och med Ekelöf. Det är verkligen som att höra Violetta ”La Femme Tronc” sjunga och att se de stora elefanterna dansa!

Som utgivare till Ögonvittnen anges GUNNAR EKELÖF-SÄLLSKAPET / RUIN. Ruin är ett självständigt ungt förlag med en relativt stor utgivning på senare år. Flera av sällskapets styrelsemedlemmar är aktiva inom förlaget. Hur antologin finansierats, uppges inte. Men ett tack riktas till Svenska Akedemien. (Uppgivet antologipris: 134 kr.)

För omslag och skicklig layout svarar Carl Ehrencrona, och för en utmärkt inledning redaktören Daniel Möller. Sällskapets tidigare ordf. Magnus Halldin, också en av redaktörerna, hävdar i sitt förord, att
Ögonvittnen kompletterar den sammanställning som Ingrid Ekelöf utgav 1971 med titeln En självbiografi, efter makens intentioner. Denne hade ju talat om att han avsåg att skriva sin självbiografi.

Men att collaget
En självbiografi skulle överensstämma med Ekelöfs avsikter är ett missförstånd. Ekelöf koncentrerade sig det sista levnadsåret på sin självbiografi, och vad som tillhör den kan utan större svårigheter särskiljas. Det som rimligen tillhör den självbiografi som sysselsatt honom ända sedan ungdomsåren, och som inte bara råkar vara allmänt självbiografiskt, ingår som en särskild avdelning i Bonnierutgåvan av Gunnar Ekelöf Skrifter 8, och där med Ekelöfs egen beteckning: Sj.-biogr., ss. 293-437. När Daniel Möller skriver: ”Självbiografin blev för Ekelöf bara en bok drömd; han lyckades aldrig realisera den”, är det alltså en sanning med viss modifikation.

Den 5 maj, I god tid före lanseringsfesten i Stockhom för Ögonvittnen, anmälde Mats Granberg antologin i Norrköpings Tidningar. Han var inte nådig – ”ömsom vin, ömsom vatten” – men framhöll Inga Landgréns bidrag som den stora behållningen.

Själv undrar jag över varför Sällskapet inte för länge sedan förverkligat ett annat projekt, utgivningen av samtliga tryckta eller sända intervjuer med Ekelöf. Ett par sådana finns nu med i
Ögonvittnen: Alvings, Forssells och Ryings. Vi får hoppas att också Intervjuer en gång kan lämna stapelbädden.

Newsletter 15. (10 mars 2009)


TEMA 1 – Beroenden och abstinenser. Det säkra vs det osäkra.

De flesta av oss torde vara medvetna om sina specifika beroenden, av t.ex. stimulantia eller bedövningsmedel. För min del tillkommer ett pennberoende; jag blir okoncentrerad och nervös om jag inte har en penna inom räckhåll – blyerts, fin kulspets, eller bläck – för den händelse jag snabbt måste göra en anteckning. Gärna på små eller stora papperslappar, baksidor på kasserade kopior och utkast.

Det senaste decenniet har ett nytt beroende tillkommit: att ha en fungerande laptop-dator tillgänglig. Och inte bara tillgänglig, utan dessutom ansluten till nätet, www. Att på resa utan dator i nödfall kunna kontrollera e-posten på en hotelldator eller på något internet-kafé. En art beroende som spritt sig världen över.

På morgonen den 22.a nov. (´08), dagen efter min hemkomst fr. Stockholm, chansade jag på att koppla min uppdaterade dator till den gamla routern – och kom ut på nätet direkt!

Men den tillkopplingen visade sig snart vara kortvarig.

Frampå kvällen beredde jag mig att lägga in en säkerhetskopia av min HD till min nyköpta externa hårddisk. Men ville först ta en titt på matrisen till hemsidan och dubbelklickade för att öppna den. Då slocknade datorn. Skärmen blev helsvart!

Varningar för datorkrasch har inte saknats; det händer tydligen också de skickligaste. Följaktligen har jag löpande tagit säkerhetskopior, och har travar med gamla disketter och CD-er liggande, både med dokument och program. Men det viktigaste är att ha en ständigt uppdaterad kopia av hårddisken, så att alla kopplingsinställningar finns med.

Det hade jag inte. Veckorna före och efter den senaste Turkietresan (i december) blev därför något av en mardröm, med rader av misslyckade försök att få datorn att ge ifrån sig sina hemligheter. De många expertråden ledde ingenstans, och den närmaste IT-verkstadens datatekniker gav till sist upp. (De förklarade att de inte var så bra på Mac; det de kunde var PC.)

Men med skickliga insatser av Egil Roland (i Skien) och Per Näslund (i Knivsta) väcktes iBooken till liv så att både dokument och program kröp fram ur mörkret och blev åtkomliga. En del funktioner har dock fortsatt att krångla, däribland scannerförbindelsen.

Jag var faktiskt inte helt klar över hur viktig den senare är. Och över hur scanner- och bildbehandlings-beroende jag har blivit. Något överdrivet: om Word är det ena benet, är Photoshop det andra.

TEMA 2 – Global uppvärmning / Global Warming (Växthuseffekten)

Att förneka den globala temperaturstigningen är som att sticka huvudet i Saharas sand, en vara som det i takt med den tilltagande förbränningen av fossila bränslen blir allt mera av.

Men från Sahara till Nordpolen! Först på senare tid har det gått upp för gemene man att Nordpolen inte är en kontinent, utan en flytande is-kalott som från atomdrivna ubåtar länge har kunnat studeras från undersidan. Och som raskt smälter och i värsta fall kommer att helt försvinna, vilket påskyndar uppvärmningen, eftersom den vita isen och snön då inte längre reflekterar solstrålningen mot atmosfären.

Reaktionen på fenomenet har inte oväntat blivit, att nationer som gränsar mot nordpolen skyndat att positionera sig för att inmuta så stora havsbottenområden som möjligt, för att kunna utvinna all den olja som sannolikt finns nere i djupet under polbassängen. Argument: i takt med att äldre oljebrunnar sinar, måste nya oljefält öppnas. Om så inte sker, kan ju bolagen inte fortsätta sin verksamhet som hittills! Med andra ord: en perfekt ond cirkel.

Tecken på en global uppvärmning har länge funnits. De har systematiserats av bl.a. svenska atmosfärforskare, där meteorologen prof. Bert Bolin (1925-2007) med sina
bedömningar av utsläppen av koldioxid
till atmosfären intagit en särställning. Bolin var f. ö. ordf. i FN:s klimapanel, som 2007 delade Nobels fredspris med filmföreläsaren Al Gore, han som ”used to be the next president of U.S.A.”, som han skämtsamt brukade säga.

De skandinaviska glaciärerna har de senaste hundra åren reducerats kraftigt. Hastigheten med vilken det skett har ökat. Det sker så snabbt, att denne brevskrivare genom självsyn kunnat konstatera att det rör sig om ca 100 m. per år, bl.a. vid Jostedalsbræen.

Den som likt undertecknad levt längre än ett halvt århundrade, har kunnat registrera förändringarna, räknat från de snörika och svinkalla vintrarna under världskriget (1940-talet). Över en period på några få decennier har jag erfarit hur möjligheten att praktisera skidåkning försvunnit i Stockholmstrakten liksom i Uppsala med omnejd. Först halvvägs mot Gävle har snö fallit och legat kvar tillräckligt länge.

För ett tjugotal år sedan var Nordmarka norr om Oslo säkert för långa skidturer. För tio år sedan var förhållandet detsamma i Mitt-Telemark, men är det inte längre. De senaste två-tre åren har skidsnön uteblivit helt också här, utom uppe på högfjället.

Men i mitten av januari i år överraskades vi av plötslig kyla och ymniga snöfall, vilket medförde att Bö kommuns nyinköpta vidunder till spårmaskin kunde tas i bruk. Den körde upp långa löpor inte bara uppe på Lifjäll, utan också i det nära grannskapet. Vi kunde alltså sätta på oss skidorna vid husknuten och ’speeda’ runt Hågåbergja, i en slinga på ca 9 km, vilket vi snart klarade på ca 55 minuter.

På ett par veckor har halvannan meter snö fallit över tunet, i trädgården, och på alla de tre hustaken, totalt 2 000 m
2. Temperaturen har växlat kring 0°, vilket gjort att snön på taken ömsom töat och ömsom frusit ihop till stora isblock, som vid nästa töväder rasat ner med dunder och brak.

Snöredskapen har varit i dagligt bruk; i synnerhet en galvaniserad snösläde med vilken snömassorna knuffats i väg mot en klippkant och tömts utför slänten. Tillsammantaget säkert ett par ton. Ett jobb som onödiggjort alla planerade gymbesök.

Pasted Graphic
(foto R.E.)

Men en oväntad snövinter innebär inte någon hejd på den globala uppvärmningen. Alla tecken tyder tvärtom på, att alla de storstilade pappersplanerna på reducering av klimatgasutsläppen, internationella kvotköp av utsläppsrätter (rättigheter!?!) att förorensa atmosfären och dylikt, att de i stället kommer att påskynda den globala förorensningen.

Den mångsidige brittiske forskaren James E. Lovelock (f. 1919) formulerade för ett par decennier sedan den snart allmänt accepterade Gaia-hypotesen, som går ut på att det är livet på jorden som självt har skapat jorden sådan vi i dag känner den. Lovelock ser i dag så pessimistiskt på utvecklingen, att han tydligare än förut understryker, att den enda möjligheten att förhindra den galopperande globala uppvärmningen är att satsa på kärnkraft i stor skala. Kärnkraft utgör, hävdar han, ett mindre ont än en atmosfärisk kollaps.

För egen ringa del menar jag, att en satsning på kärnkraft tyvärr vill komma i alla fall, dvs. i
tillägg till det ökande förbruket av fossila bränslen. Förnybara kraftkällor som vind- och vågkraft kan ge positiva bidrag, men att de skulle kunna uppväga utsläppen från t.ex. den ständigt ökande bil- och flygtrafiken är utopiskt. Det innebär dock inte att vi kommit till the point of no return, eftersom vi med diverse radikala åtgärder kan fördröja processen.

Eller som titeln på Lovelocks senaste bok uttrycker saken:
The Vanishing Face of Gaia: A Final Warning.


Newsletter 14. (10 jan. 2009)


På resefot (Stockholm)

Det historiska natt-tåget mellan Stockholm och Oslo har åter börjat rulla, dock bara två nätter i veckan, vilket vi i november utnyttjade för en 5-dagars Stockholmsvistelse. Den räckte för att, 1) vara med om den andra av tre poesiföreställningar på Lilla Dramaten den 17:e i regi av tidskriften 00-tal, för att, 2) se ett par utställningar på Kulturhuset, och för att, 3) på Macotekets utmärkta butik och verkstad i Sundbyberg få min halvgamla iBook moderniserad med ett extra-minne och ett trådlöskort.

De aktörer som imponerade mest bland de uppträdande på Dramaten var indian-amerikanska Joy Harjo, övers. av Stewe Claeson (som också med bravur presenterade poeten), och Elisabeth Rynell, som framförde en mytisk-poetisk text med kvinnoskötet som motiv. Starkt intryck gjorde också en spådomstext av Jacob Hirdwall om vad som hände med Tellus, sedan de sista människorna dött ut till följd av alla de miljökatastrofer som de själva förorsakat. Texten framfördes av Lina Englund. – Rutinerad konferencier var tidskriftens red. Madeleine Grive.

På resefot (Turkiet)

Årets sista resa förde oss (per flyg) till
Alanya på den turkiska sydkusten, där vi stannade i tre veckor med avbrott för en fem dagars utflykt västerut med långdistansbuss (typ Greyhound) till bl.a. Efesos (söder om Izmir) och Bodrum (antikens Halikarnassos), samt Fethiye, omdöpt i modern tid efter en turkisk flygpionjär som startat från Izmir med Kairo som slutmål, men som störtat i Damaskus och omkommit. Staden var tidigare, dvs. före kristen och islamsk tid, känd som Telmessos.

För hustru Eldrids del var Efesos en förstagångsupplevelse, medan det för min egen del var frågan om ett återseende – jag besökte staden efter Gunnar Ekelöfs begravning i Sart (Sardes) våren 1968, tillsammans med Nun Ekelöf.

Sedan dess har ett jordbävningsdrabbat område i en sluttning grävts fram, med bl.a. en stor antik patriciervilla med golv och väggar delvis intakta, med mosaiker och väggmålningar. Som ett andra Pompeji! Med sina närmare 200 000 invånare var Efesos på sin tid en av den grekiska världen största och mest betydelsefulla städer, med livlig handel, utvecklad administration, en teater med plats för 25 000 åskådare och ett bokrullebibliotek, Celcus-biblioteket, det tredje största i antiken. Det senare har nu varsamt restaurerats med ursprungliga luftningskanaler och andra finesser.

Pasted Graphic 1
(foto R.E.)

Stadens betydelse understryks av att den var Artemis´ och därmed också Dianas stad. Rester av det berömda Artemistemplets grundmurar skymtar mellan träden längs vägen från den närbelägna distriktsstaden Selcuk (namnet efter seldjukerna, som härskade över provinsen på 1200-talet). Att apostlarna Paulus och Johannes, samt Maria Jesu Moder, tillbragte sina sista dagar här lär numera inte betvivlas av experterna.

En stark upplevelse var
Bodrum, med de betydliga resterna av kung Mausollos´ praktfulla gravtempel att beskåda och vandra runt i, bara ett par hundra meter från den populära turiststadens yachtfyllda hamncentrum. Med hjälp av en ritning kunde jag till och med konstatera, att en av de låga underjordiska kamrar som jag hade tagit mig ned i varit Mausollos’, den där hans stenkista hade stått.

Inne på området finns ett besöksvärt museum med skulpturer och andra fynd samt en svit teckningar och rekonstruktioner av det gravtempel som Mausollos änka och syster Artemisia lät uppföra. Det lär ha varit inte mindre än 55 meter högt och ansågs vara ett av den antika världens sju underverk. Till vilka f. ö. också Artemision i Efesos räknades. Gravtemplet efter Mausollos, död 353 f.Kr. - Sedan dess förebild för all världens gravtempel (mausoleer). (Se utförlig artikel i NE.)

Fethyie visade sig vara ovanligt och oväntat intressant, med ett par enorma lykiska stenkistor mitt i stan, och hundra meter från bukten med fiskhamnen en nyupptäckt och nyligen utgrävd mindre teater, i en slänt med stadens gamla fästning högt ovanför.

Pasted Graphic 2
(foto R.E.)

Som kontrast exponerades i strandparken en serie med historiska foton av Kemal Atatürk i storformat, i anslutning till en remarkabel rundskulptur av sten. Den senare ´pryddes´ av byster eller snarare porträtthuvuden i svart, föreställande ett tjugotal berömda turkiska härskare och stormän, från Attila och framåt. Bland dem den fredlige 1200-talsdiktaren och sufimästaren Rûmi.

För återfärden till huvudorten Antalya valde vi den kortare rutten över bergen, i stället för den längre och långsamma utmed den flikiga sydkusten. Den övre visade sig vara intressant den också, med enstaka storstäder och magra glest befolkade högslätter omgivna av snösmutsiga berg. Men här och var också fruktodlingar i närheten av små tätorter med moskéer. Bussen stannade och släppte av gamla män och kvinnor, eller stannade och plockade upp folk som stod längs vägen och väntade. Ofta tunga medelålders bondkvinnor i huckle, som efter en stund i bussen plockade fram sin mobiltelefon och förde långa samtal.

Strax före ankomsten till Antalya passerade bussen ett stort förgyllt Atatürk-ansikte uthugget ur en berghäll. Det är i regel inte svårt att känna igen den slätrakade landsfadern, eftersom hans porträtt pryder framsidan på alla turkiska sedlar. Också baksidorna är strategiskt valda. Så t.ex. visar 20-lirasedeln Celcus´ bibliotek i Efesos och 50-lirasedeln några av de spektakulära stenformationerna i Kappadokien. F. ö. ett par av dem som visas i Newsletter 13.

Efter ett enkelt julfirande i Alanya, på en restaurang med utsikt över Medelhavet medan solen sjönk och försvann bland de glödande horisontmolnen, återvände vi den 28 dec. till ett ännu snöfritt Telemark.

Lenke Rothman (1929-2008)

Kort därefter nåddes vi av ett meddelande om att Lenke Rothman den 27 november avlidit efter en tids sjukdom. Lenke – en sträng och omtänksam människa och vän; samtidigt en rikt utrustad konstnärinna och skribent, som efterlämnar ett oförlikneligt livsverk i form av tavlor och originella skulpturala collage och andra objéts d´art. Förutom en rad offentligt placerade konstverk i stort format.

Lenke Rothmans liv och gärning präglades av att flera medlemmar av hennes egen ungersk-judiska närfamilj mördades i förintelselägret Auschwitz. I sin livsnära konst ville hon påminna om alla de millioner döda – skapa ett minnesmärke över dem.

Lenke blev 79 år. Frid över hennes minne!

Newsletter 13. (20 juli 2008)

Kamelvägen

Litet varstans i Turkiet finns rester av byggnader som varit karavanseraljer, stationer på den långa handelsvägen från Kina till Sydösteuropa. Den som populärt och med viss rätt kallas Sidenvägen, eftersom en av de viktigaste av de varor som fraktades västerut var siden, en kinesisk uppfinning vars formel länge var en noga bevarad hemlighet. Men mycket annat forslades också längs sidenvägen. Som inte var en, utan ett helt system av handelsleder.

De utgick från den gamla huvudstaden Chang´an (Xian) norr om Chingling Shan-bergen i mellersta Kina, och stod österut i förbindelse med Korea. I väst låg slutstationer vid Medelhavet, i Syrien, i Bursa vid Marmarasjön i Turkiet och vid Azovska sjön norr om Krim. Den senare länken gick från Turkmenistan och Uzbekistan mot nordväst mellan Aralsjön och Kaspiska havet. En annan gren av vägen gick från Kashgar i Öst-Turkestan över Karakorumpasset till Indien, en tredje till Mesopotamien.

Den besvärligaste sträckan var den väldiga sandöknen Takla Makhan i Sinkiang, norr om Tibet, med extrem kyla eller värme, beroende på årstiden, vilket var orsaken till att det var den storväxta tvåpuckliga kamelen med sin täta och tufsiga päls som stod för transporterna. Med sin styrka och förmåga att snabbt dricka stora mängder vatten - upp till hundra liter - och ett sinnrikt system att reglera kroppstemperatur och vätskebalans, stod den utan egentlig konkurrens. Med sina breda trampdynor undgick den dessutom att sjunka ner i sanden. – I Arabien och Nordafrika dominerar den enpuckliga, snabba dromedaren. – För utmärkta foton av båda, se Nationalencyklopedin (NE). För uppgifter och en kortare film om den tvåpuckliga Camelus bactrianus, sök efter ´Attraktioner och djur´ A-L på Kolmårdens djurparks hemsida
www.kolmarden.com.

På återvägen från vår resa till Kappadokien i början av juni besökte vi en av de största och bäst bevarade karavanseraljerna, Sultanhani, uppförd år 1299 ett stycke norr om Konya. Den är verkligen stor, med en vackert skulpterad entré mot öster, en öppen gård i mitten och mot väster en trevalvskatedral byggd av stenblock, stor som Nidarosdômen, avsedd för kamelerna och därför med jordgolv. Om somrarna lär man fortfarande kunna känna den täta lukten av spillning, trots att det var många decennier sedan kamelerna ersattes av vår tids långtradare: lastbilen.

Byggnaden hade två våningar på var sida, med kontorer och nattkvarter för handelsmännen, som brukade stanna ett par dagar för att genomföra sina affärer. Seraljerna låg omkring tre till fyra mil från varandra, vilket motsvarade en kamels dagsdistans, med en nyttolast på ca 250 kilo.

Hela färden från Kina till Medelhavet tog ett par år. Men mycket få handelsmän transporterade sina varor hela vägen. Vanligare var att en handelsman köpte en last, transporterade den en bit av vägen för att därefter sälja den, och köpa en annan last att transportera tillbaka till sin hemstad.

Handelsvarorna utgjordes inte bara av té och siden utan också av t.ex. guld och porslin, samt kryddor som ingefära och kanel. Den gamla handelsvägens guldålder inföll under Tangdynastin på 600-800-talen. När Marco Polo i slutet av 1200-talet färdades längs vägen till Khublai Khans hov i det nuvarande Beijing, hade den av flera orsaker börjat förlora i betydelse, och sedan Vasco da Gama år 1498 hade upptäckt sjövägen till Indien runt Godahoppsudden, och européerna börjat handla direkt med Kina, upphörde transithandel landvägen praktiskt taget helt. Vid den tiden hade för övrigt hemligheten med sidenets framställning avslöjats; sidenväverier fanns snart på flera platser i Europa.

Nyttan med Sidenvägen var dubbel; det ekonomiska utbytet var omfattande, men ännu mer betydelsefullt var kanske att Europa och Kina, via handelsvägen, lärde känna varandras kulturer.

Också i Alanya, staden som vår exkursion utgick ifrån, finns en karavanseralj bevarad; den används till bl. a. konserter och fester. Namnet Alanya fick staden i början på 1930-talet. Dessförinnan hette den Alayie efter seldjuk-anföraren sultan Alaeddin Keykubat I, som intog den år 1223. I fortsättningen använde de styrande seldjukerna i Konya staden som sitt sommarresidens. – Men det krympande seldjukiska riket Rûm mellan Svarta Havet och den turkiska sydkusten bestod inte länge till; dess siste sultan av betydelse avled 1312.

På borgklippan som dominerar den bergiga halvön utanför Alanyas centrum kan man i dag beskåda tydliga rester av både fort, soldatkasern, en bysantinsk kyrka och en krenelerad ringmur. Samt, givetvis, en moské som är i dagligt bruk.

Mattornas kontinent

Orienten är mattornas världsdel: mattor att lägga på golven, att hänga på väggarna, att klä nomadernas yurt med, att lägga över soffor och sängar. De tillverkas i Kina, i Persien, i Tibet, Afghanistan – och i Turkiet. De vävs på vävstolar, för hand, och är handknutna, oftast av ull men också av silke. Det tidsödande arbetet utförs mestadels av unga flickor, eftersom de tusentals knutar som en matta består av kräver snabba fingrar och god syn. I de turkiska väverierna sitter de i rader sida vid sida med korslagda ben framför var sin matta under arbete. De mattor som är helt eller delvis av siden, har ett lätt skimmer.

Mattorna utgör konstverk och de tätaste (med flest knutar per ytenhet) betingar skyhöga priser. För att försvåra spridningen av fuskmattor som tillverkas maskinellt och med osakliga tillkomstuppgifter har den turkiska staten upprättat skolor som samtidigt är mattväverier, där de mattor som framställs förses med äkthetsintyg och garantier.

Silkesmasken spinner en puppa omkring sig själv, en puppa som är vit av den tråd som masken utsöndrar. Silkesmasken enda föda är mullbär, från mullbärsträd. Det finns två slag, violetta och vita. Det är de vita som silkesmasken äter. Under ett stort träd vid en utomhusservering som vi besökte i krukmakarstaden Avanos vid Röda floden, den längsta i Kappadokien, var marken täckt av vita mullbär.

Pupporna samlas in, sorteras och kokas så att de ytterst tunna trådarna frigörs och kan samlas ihop och tvinnas till en enda tråd, som sägs vara starkare än om den vore av stål av motsvarande dimension. Tråden färgas sedan med växtfärger.

I organiserade sightseeingturer ingår regelmässigt besök på säljställen för regionala specialiteter; i Turkiet t.ex. guldsmycken och juveler, onyxföremål, körsnärsprodukter, keramik och mattor. Turistflocken bjuds på ett glas té, en snabbföreläsning om varorna och tillverkningsprocessen, och erbjudanden om specialpriser.

De demonstrationer vi fick vara med om i Nevsehir i Kappadokien gick långt utöver det vanliga; vi fick se hur en kvinna fångade upp de hundratals silketrådarna och snabbt förvandlade dem till en enda, som doppades i ett färgbad. Och väverichefen föreläste om olika typer av mattor, medan hans atletiska assistenter bar in och snabbt rullade ut den ena mattan efter den andra, tills hela golvet kring vilket vi satt var täckt i flera lager av mattor i olika färger, mönster och storlekar.

Två mattor skilde sig ut från de övriga; de var tillverkade av enbart ull från olika får-raser, och nyanserna av grått och brunt berodde uteslutande på att de olika raserna hade begåvats med olika färger av naturen. Det var raffinerat, och mönstren utsökta, varför jag bad om närmare uppgifter om dem, och att få se dem seperat. Den större mätte 227x158 cm och den mindre 144x99 cm; pris 1.120 resp. 475 €. Kanske något att tänka på som ersättning för den utslitna wiltonmattan i vardagsrummet hemma i Telemark, köpt för länge sedan för 200 kr.

Uppsalaförfattaren och docenten Sven Delblanc -
Ära Vare Han! - samlade äkta mattor, och lär ha lagt ned en förmögenhet på sitt samlande. Det hade han förmodligen råd med; han var en mångskrivare och sålde i stora upplagor. Besöket i väveriet i Nevsehir, och i diverse mattbutiker i Alanya, har ökat min förståelse för hans – som jag förut tyckte – en smula kuriösa hobby.

Illustrationer (samtliga foton R. E-r):

Turkiska mattor: Flicka vid vävstol

DSCF0093

Silke- och ullmatta; mindre parti

DSCF0090

Samma matta; liten detalj

DSCF0092

Turkisk keramik; skål och fat

DSCF0067

Fatet nedan inköpt Izmir 1968

DSCF0059


Newsletter 12. (30 juni 2008)


Till Kappadokien och Konya!

Vid mitten av juni upplevde vi det legendariska Kappadokien och besökte Mevlânas (Mästaren) Rûmis och hans familjs mausoleum i det närbelägna Konya. En resa vi länge haft i tankarna, och som vi nu valde att företa i grupp under ledning av den tyskspråkige Methín, barnfödd i Kappadokien, och holländskfödda och engelsktalande Evelyn, som emigrerat till kuststaden Alanya i Turkiet, som var gruppresans utgångspunkt. Kappadokien och Konya är ju populära turistmål, och turoperatörerna legio. Vi blev snart övertygade om att vi lyckats boka in oss hos den mest kompetanta av dem, företrädd av två entusiastiska och omhändertagande guider, generösa med sina kunskaper, sig själva och sin tid.

Kappadokien ligger centralt i Turkiet på den anatoliska högslätten, omgivet av tre ruvande ca 3.000 m. höga vulkantoppar. Vid utbrott för milliontals år sedan utspydde de ett stoft som bildade tjocka tufflager ur vilka vind och vatten med tiden eroderat fram de egendomliga formationer som gjort Kappadokien till en geologisk märkvärdighet utan motsvarighet någonstans i världen. Och till ett kulturlandskap av dimensioner, med bostäder och kyrkor utgrävda ur den lättarbetade tuffen, till och med underjordiska städer i många etager, där tusentals människor om vintrarna eller i orostider kunde söka skydd. Inte långt från Konya ligger f.ö. Chatalhaöyük med spår efter en stadsliknande bebyggelse åldersbestämd till cirka 6.000 år före vår tideräknings början.

v.korset
(foto R. E., detalj)

Flera av de första kristna församlingarna bildades i sydvästra delen av det nuvarande Turkiet, främst i Antiokía samt i Kappadokien, där deras underjordiska, i många fall vackert al fresco-målade kyrkorum fortfarande kan beses. I ett område nära regioncentret Nevsehir, i ett område etablerat som ett utomhusmuseum med ett flertal kyrkorum, kunde vi besöka bl.a. Simon Pelarhelgonets bostad och kök, uthuggna ur tuffen, likaså hans meditationsrum, invid pelaren på vars topp han utsatte sig för väder och vind.

DSCF0026
(foto © R.E.)

De mest spektakulära av de frameroderade formationerna liknar höga murklor, med en mörkare överdel, eller hatt. Det förklaras av att landskapet efter tuffperioden täcktes av en lava som stelnade till en betydligt hårdare bergart, som här och var motstod erosionen och fungerade som regnskydd. I dessa ”murklor” hackades bostäder ut, både av eremiter och andra, liksom av de många duvor som finns överallt i landskapet.

Murkelbo
(foto © R.E.)

Mästaren Mevlâna och hans föregångare el ’Arabi

Ett viktigt syfte med resan var att vallfärda till de trakter och platser som Gunnar Ekelöf inspirerats av och drömt om, men aldrig själv fick uppleva. Hans turkiska resa 1965 hade fört honom till Istanbul, Izmir och Sart (Sardes). Men det är orter som ligger milsvitt från Konya och det Kappadokien som han lekfullt kallade Kappaladokien.

Det var då han i sin ungdom läste Heidenstams romantiserande roman
Endymion, som han först fann uppgifter om den sufiske mystikern Ibn el ’Arabi, vilken som namnet visar var arab. Arabi var född i det spanska Murcia, men färdades som pilgrim i etapper genom Andalusien och Nordafrika till Orienten och slutade sina dagar i Damaskus.

I sin tilbakablickande essä "En outsiders väg" (i
Utflykter, 1947; omtr. i Skrifter 6, 1992), där han redovisar sin ungdoms orientalism, berättar Ekelöf att det var först med upptäckten av Tarjuman al Ashwag av el ’Arabi som han fann vad han länge sökt; den blev för lång tid hans älsklingsbok. (Titeln kan översättas med ’Längtans tolk’.)

En kort tid studerade han orientaliska språk i Uppsala, senare också i London. Men han fortsatte studierna på egen hand, och översatte via engelska förlagor smärre texter av el ’Arabi och av den något yngre Rumi. Han skrev också ett par essäer om den sufiska varianten av islam, bl.a. ”Medeltida modernism”, publicerad i SvD 1934. (Omtryckt i
Skrifter 4, 1992.)

När GE – med visst biträde av undertecknad – ca 1960 sammanställde och redigerade översättningsvolymen
Valfrändskaper genomgick han på nytt sina gamla tolkningar av både el ’Arabi och Rûmi. Han uppdaterade också sina presentationer av dem, de två ledande poeterna och teologerna under den sufiska riktningens storhetstid på 1200-talet: el ’Arabi (1165-1240) och Rûmi (30/9 1207 - 17/12 1273). Eller med hela namnen transskriberade: Abu Bakr Mohammad Ibn ’Arabi, resp. Jalal-al-Din al-Rumi.

Ekelöf hade uppmärksammat att det intresse för de sufiska mystikerna, som han i sin ungdom efterlyst, under decennierna som gått hade blivit väl tillgodosett, bl.a. genom att särlingen Eric Hermelin från persiskan hade översatt Rûmis omfattande huvudverk
Mathnawi (Mesnevî) till en ålderdomlig svenska, efter mönster av Karl XII.s bibel. (Hermelin, som vistades permanent på sjukhuset S:t Lars i Lund, hade publicerat den första volymen redan 1933.)

En bisarr episod skulle långt senare få vital betydelse. Vid en lekfull spiritistisk seans någon gång på trettiotalet - berättade han för mig - befanns det med hjälp av det bekanta vandrande glaset att hans andliga ego bar namnet Emgion och att det hörde hemma någonstans i Persien. Fursten av Emgión - så kallade han huvudpersonen i den första delen av sin Diwan: Diwan över Fursten av Emgión (1965).

Såväl Arabi som Rûmi var oerhört produktiva. Förutom Tarjuman al Ashwag - som i sitt fullständiga skick är ett mycket omfattande verk - författade Arabi bl.a. en sammanfattning av den muslimska esoteriken. Temat för ett annat av hans verk är den enande kunskapen om Gud. Enligt uppgift skall hans skrifter omfatta fyra hundra titlar, enligt en annan över dubbelt så många. – Enbart Rûmis Mathnawi-el Malawi består av över 25 000 tvåradingar (distika) rimmade aa, bb, cc, etc., fördelade på sex volymer. I en nyutkommmen utgåva på turkiska som omfattar 888 sidor är texten fördelad på 4.910 strofer, eller lärodikter. (Mevlãnâ Mesnevî = Mästarens lärodikter.)

Han dikterade verket under loppet av sex eller sju år för sin vän kalifen Khusam, som vartefter de olika delarna blev färdiga läste upp sina nedskrifter så att Rûmi kunde rekorrigera dem. I likhet med sin förebild el Arabi, som rest genom Andalusien, Nordafrika och Mindre Asien ”ända till Persiens portar”, hade också Rûmi uppsökt sin samtids diktare och lärde. Det sägs att han redan som femtonåring mött den sufiske föregångsdiktaren Attar (vars berömda diktbok om Simurgen Eric Hermelin översatt och 1929 utgivit under titeln
Fåglarnas språk).

Rûmis bakgrund

Rûmi var född i Balkh i norra delen av det nuvarande Afghanistan, inte långt från det i dessa dagar ofta omtalade Mazar i Shariff. Han tillhörde en högtstående familj som omfattade en rad seldjukiska kalifer, sultaner och lärde, bland dem Rûmis far, Baha al Din Walad, som han efterträdde som lärare och andlig ledare. Själv uppmärksammades han tidigt för sin lärdom, vilket gjorde att han fick tillnamnet Mewlana, som betyder Mästare. Också Rûmi är ett tillnamn; det fick han därför att familjen kort före mongolstormen (Djingis Khan!) hade lämnat Balkh och via bl.a. Baghdad, Mekka och Damaskus slagit sig ner i Karaman i Anatolien, som vid den tiden betraktades som ett grekiskt område (rum = grek).

Nitton år gammal gifte han sig med en prinsessa från Samarkand, Gevher. Med henne fick han två söner. Men hon dog tidigt, och han gifte senare om sig. Med sin andra hustru, Kerra Khatun, som överlevde honom, fick han likaledes två söner samt en dotter.

En genomgripande händelse inträffade då han vid 37 års ålder mötte den ”flygande dervishen” Shams från Tabriz, en stad i norra Persien nära gränsen till Armenien. Rumi blev starkt intagen av Shams, som fick ett så stort inflytande över honom att hans lärjungar revolterade. Men efter tre år försvann plötsligt Shams - det antas att han tagits av daga. I sorgen över den beundrade vännens försvinnande skrev Rûmi diktverket
Sånger om kärlek och sorg, tillägnat denne: Diwani Shamsi Tabriz (Shams från Tabriz’ Diwan). Den beundrade vännen förekommer också i ett annat av Rûmis voluminösa verk, Diwan al-Kabir i vilket hans quasidor har samlats; flera skall ha dikterats för Shams.

Elva- och tolvhundratalen utgör den islamska diktningens och lärdomens storhetstid och föregriper den europeiska renässansen. De lärde var flerspråkiga, talade och skrev på både arabiska och persiska, och färdades över långa avstånd, från det moriska Andalusien i väster till nordöstra Iran i öster, till Baghdad i Irak och Mekka i Arabien.

De täta förbindelserna diktarna och de skriftlärde emellan styrkte den islamska kulturen, och alla de precisa biografiska uppgifter om dem, som deras samtida nedtecknade, hjälper oss i dag att förstå att deras gudstillvändhet, extaser och asketism inte hindrade dem från att också vara levande passionerade människor, med familjer och stort politiskt inflytande.

Detta gällde i högsta grad Rûmi, som kort före sin död som sin sista önskan kunde be om att hans elever skulle resa ett stort monument över hans grav, så stort att det kunde synas på långt håll och påminna de troende om guds barmhärtighet. Så skedde också, under tillskyndan av hans son Sultan Veled och Rûmis hustru Khatun. Det stod färdigt 1274, och kompletterades senare med ett identiskt monument rest över Veleds grav. Underförstått: det seldjukiska sultanatet styrdes vid den här tiden från Konya, med medlemmar av Rûmis familj som centrala aktörer.

Rûmi och mausoleet i Konya

Monumentet är placerat i det lärosäte (madrasah-skola) som Rûmi förestod, tillsammans med ett stort antal gravminnesmärken resta över tidigare och senare medlemmar av Rûmis talrika släkt. Men det är Rûmis och Veleds väldiga stensarkofagar som dominerar, ”krönta” av lysande gröna turbaner och vita topphattar.

Mausoleet och den forna koranskolan betecknas i dag som museum, i enlighet med de regler som fastställdes av Kemal Atatürk då denne efter sitt tillträde som president efter det ottomanska väldets fall genomdrev en sekularisering och avskaffade islam som turkisk statsreligion. Numera betraktas religiösa sedvänjor och yttringar i stället som en del av kulturlivet. Mausoleet, som till en stor del bekostas av de talrika besökandes inträdesavgifter, bär prägel av detta. Där visas bland annat ett stort antal illuminerade handskrifter, både av Koranen och av Rûmis egna verk, samt kläder och föremål som tillhört honom. På en vägg hänger kalligrafiska konstverk och i en glasmonter visas ett silverskrin som uppges innehålla några skäggstrån efter Profeten.

Gränsen mellan religion som utövning och som kulturyttring kan ibland vara hårfin. Det gäller i synnerhet dervishdansen, som blivit något av en märkesvara i den turkiska turistpropagandan. Den praktiseras i dag av unga disciplar (yngre män) under ledning av en äldre lärare, en sheik, iförd svart mantel och brun topphatt, till ackompanjemang av en ensam flöjt samt av en mindre orkester. Dansen är strängt ritualiserad; den växer fram ur enkla återhållsamma rörelser till en allt snabbare virveldans, alltid i vänstervarv – individuellt och i grupp – med armarna utbredda likt vingar, i vita kläder sedan den mörka yttermanteln fått falla. Dansen är periodisk, och slutar med att de dansande faller till marken, som i trance.

Den sufiska diktningens språk är flertydigt; det är riktat till den ende guden, Allah. De personer som dikterna förefaller vara riktade till – kvinnor såväl som män – är bara förmedlare av den kärlek till Gud som diktaren önskar uttrycka, den Gud vars höghet förbjuder att diktaren vänder sig direkt till honom.

Diktningen kan också likt dansen närma sig extasen – verka överspänd; också i
Mathnawi förekommer hänvändelser till Rûmis saknade vän Shams. Men Mathnawi är mycket mer än så; det är ett encyklopediskt och lärt verk, i vilket Rûmi i uppfostrande (evangeliskt) syfte åberopar och refererar en mängd andra författare och böcker, inte minst Koranen.

Rumi-2

Den sjätte och sista av de dikter av Rûmi som Ekelöf översatt lyder:

När natten återvänder och det är himlavalvets morgon
kommer ur sina gömställen stjärnorna fram till sitt arbete.
Världens människor ligger medvetslösa
med slöjor dragna över sina ansikten och sovande.
Men när morgonen en gång brister fram och solen stiger
skall varje varelse lyfta huvudet från huvudgärden.
Åt alla medvetslösa skall Gud ge medvetandet åter,
och de skall stå, som negerslavar, i ring med ringar i öronen,
dansande, klappande händer i takt till en lovsång,
sjungande glatt.: vår Gud har återgett oss till livet!



”En tillfällighet är döden”

Gunnar Ekelöf föddes fem hundra år senare än Mevlâna Jalal-al-Din al-Rûmi. Men inte på dagen; det skilde fjorton dagar. Ekelöf trodde inte på någon återfödelse, men lekte som de flesta med sådana föreställningar. Det spiritistiska glaset fann att han i ett föregående liv burit namnet Emgion – det kunde lika gärna ha stavat till Rûmi!

R. E-r


Newsletter 11. (1 juni 2008)

Responsen på min svenska översättning av Bj. Aamodts Anchorage har varit uppmuntrande. Särskilt som det rör sig om en i dubbel mening smal bok, 62 sidor tunn och med en air av exklusivitet över sig. Ändå kan det inte uteslutas att den överlever åtskilliga kioskvältare.

Pingstsöndagen den 11 maj bevistade vi Ekelöf-sällskapets välbesökta årsmöte, som förlagts till Sigtunastiftelsens högborg. Årets tal hölls av den avgående styrelseledamoten Anders Olsson som intresseväckande och entusiastiskt föreläste om Ekelöfs s.k. skrotmadonnadikt och dess bakgrund; särskilt området med skrot till salu i närheten av Stora basaren i Istanbul, som han (A.O.) nyligen besökt. Allt var sig tydligen likt sedan Gunnar o. Ingrid Ekelöf besökte det 1965, och undertecknad i deras efterföljd tre år senare. (Dikten, titel ”En hög visa / Madonna”, tryckt i bl.a. Ekelöf:
Skrifter 4, ss. 202f.)

Dessförinnan hade årsmötesförhandlingarna inletts med att avgående ordf. Magnus Halldin föredragit verksamhetsberättelsen. Särskilt uppehöll han sig vid sällskapets omfattande och framgångsrika aktiviteter föranleddda av jubileumsåret 2007. Han visade också till insatser som snart skulle ge resultat, bl.a. i form av ett kommande medlemserbjudande om en Ekelöf-konkordans. Det nya numret av
Ekelöf´et, som skulle ha utsänts före årsskiftet, var dock ännu inte klart. Men beskrevs som det bästa och mest omfattande någonsin; det skulle föreligga senare i maj (2008). Till saken hör att det närmast föregående, nr 39, utkom 2006. – Då det kom till val av ny ordförande och ny styrelse, visade det sig att valberedningen inte hade något förslag till ny ordförande. Då det inte heller från salen kom något, åtog sig sittande sekreterare, John Swedenmark, att interemistiskt fungera som ordförande till frågan hade lösts.

Då var det betydligt bättre ordning på mitt nästa möte, som onsd. den 14.e gick av stapeln på restaurang Sjöpaviljongen i Alvik nedanför Tranebergsbron i Stockholm. Det gällde ett sextioårsjubileum för 1948 års studenter vid Bromma läroverk. Det hade länge förberetts av de båda närmast ansvariga, Ulla Vilhelmson och Bo Möller, som lyckats finna och återsamla ett trettiotal av årgångens ca 75 elever, fördelade på två realklasser och två latinklasser. Som det var första gången jag deltog i en sådan samling, var det inte helt lätt att vid första ögonkastet känna igen de gamla kamraterna. Men som läkaren Sture Bevegård anmärkte: ”efter en stund känner man igen dragen och kroppsspråket”. – Ungdomarna den gången hade under de följande decennierna gjort betydande yrkesinsatser i olika samhällssektorer. Jag fick nu reda på att en av mina klasskamrater, den långe och blide realstudenten Göran Wahlgren, en period varit departementsråd i justitiedepartementet. Alltså möjligen den som nått högst på karriärstegen; professorerna i skilda discipliner får ursäkta.

Mötet var omtumlande. Det väckte en rad minnen till liv, och kan knytas till och komplettera min CV. (Se denna hemsida, de båda undersidorna CV och Sportsliga aktiviteter, avsnitt 3 Friluftsliv.



Newsletter 10. (31 mars 2008)


Den länge aviserade översättningen till svenska av Bjørn Aamodts diktsamling Anchorage, hans femte, föreligger nu; med samma titel, uppkallad efter huvudstaden i Alaska, som ju har betydelsen ankringsplats. Originalet utkom 1997 och innebar författarens definitiva genombrott; den nominerades till både norska kritikerpriset och Nordiska Rådets litteraturpris.

bj.pix.1-(kopia)
(foto 1997 © Helene Andersen)

Samlingen är uppbyggd av 43 dikter som kombinerar precisa iakttagelser med språkliga nyskapelser och filosofiska reflexioner. Den har också ett självbiografiskt skikt, knutet till författarens många ungdomsår till sjöss.

Översättningen, som är den första till något språk, har tillkommit i samråd med Aamodt själv, både i samtal och per brev.

I bokens efterord karakteriserar översättaren den aktuella samlingen och infogar den i Aamodts liv och övriga författarskap, unikt i Norge och ett av de mer betydande i Skandinavien de senaste fyrtio åren. Bjørn Aamodt (f. 1944) avled i april 2006.
_ _ _ _ _
Bjørn Aamodt: Anchorage. Dikter. Översättning och Efterord Reidar Ekner. CKM förlag, Sthlm (62 ss.)


Newsletter 9. (10-11 dec. 2007)


Dikt presenterad m. anl. av att Al Gore (U.S.A.), och FNs klimapanel IPCC, i dag d. 10 dec. i Oslo mottagit Alfred Nobels fredspris för 2007


En obehaglig sanning

Importerade turkiska kräftor med dill,
i stället Kjell Inge Røkke och krill

Antarktis med is och snötäckta fjäll,
breer som plötsligt spricker och kalvar
i fjordar där stående valar bildar en ring

De blåser bubblor av luft
som skapar en fälla. Med sina barder
samlar och silar de krill

På stränder och flak, där isvinden viner
står den täta flocken pingviner
De värmer varandra och ägget
som de manligt ruvar med benen,
ända till våren då honorna återvänder

Om vi inte snabbt ändrar stil,
manar Al Gore,
är undrens tid om ett fåtal år
för alltid förbi

I stället för migrerande valar och
kjempeblekksprut, i stället för
delfiner och säl,
flytande trålfångst-fabriker för krill

I det fjerne dränkta stränder och sötvattenbrist,
försvunna öar och ökenutbredning,
arternas uppkomst och deras forsvinning.


Bø i Telemark, 10/7 ´07
Reidar Ekner
- - - -
Dikten tryckt som Ein ubehageleg sannhet i Klassekampen, Oslo, 15/12 ´07

Newsletter 8. (9-10 dec. 2007)

°
Ekelöf-året 2007, forts.
Göran Martling har meddelat att Kungliga teatern lörd. d. 15 sept., alltså själva Ekelöfdagen, ägnade en utvidgad poesihörna förlagd till Dramatens stora scen åt dikter av Ekelöf. Både yngre och äldre representrativa Dramatenskådespelare läste inför en publik på 512 personer. Vid pianot: Dramatenanställde musiker Göran Martling.

°
Webb-nytt, 1.
I septembernumret av sin webb-tidskrift
Occident (blogg 22 sept.), anmäler Thomas Nydahl bl.a. nyutgåvan av Henry Millers kortroman Leendet vid stegens fot, i övertecknads översättning och med en nyskriven efterskrift som Nydahl rekommenderar. - Thomas Nydahl, f. 1952, mångsidig författare, kulturjournalist och tidskriftsredaktör, bl.a. på -90-talet red. för legendariska Studiekamratens efterföljare Ariel. Nydahl är dessutom ansvarig utg. för den nystartade Kritiker: nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik, som utges på Nydahls förlag Ariel, adress Tollarp.

°
Webb-nytt, 2.
I Vermont, långt från Nydahls skånska Tollarp, håller
Bob Arnold till, en minst lika mångsidig författare som Nydahl. Stenhuggare till professionen, samt bok- och tidskriftsförläggare, bokhandlare dessutom. Nyligen övertog han en legendarisk tidskrift over there, Origin. I år har Arnold publicerat de fyra välmatade numren 1-4 i dess s.k. sjätte serie, nu som webbtidskrift. I det fjärde numret ingår The Abode of the Giants, en nyskriven längre dikt av undertecknad. (The Abode of the Giants, a new English poem from the Summer of 2007, included in Origin sixth series, #4.) (Den existerar alltså bara på engelska, men skildrar en norsk rundresa sommaren 2007. Titeln syftar på Jotunheimen.)

Hela serien om fyra innehållsrika nummer kan lastas ned som en (1) pdf. på 5,7 MB. Det förutsätter tillgång till bredband.

Alternative 1: Choose and download Origin sixth series, #1-4 as one pdf. (5,7 MB). You need to have broadband to do it.

Alternative 2: Ett simplare alternativ är att välja ett dokument med enbart dikten i fråga. Sänd i så fall ett e-mail till ekner@online.no och beställ // e-mail and order The Abode of the Giants (20 K.), and it will be sent as an attachment; either Word.doc or pdf.


Newsletter 7. (10 nov. 2007)

Ekelöf-året 2007


Att det i år är hundra år sedan Gunnar Ekelöf föddes, har inte gått obemärkt förbi. Med mindre än två månader kvar av året, verkar det dock inte som om firandet skulle anta alltför uppseendeväckande proportioner. Hundraårsdagens månad markerades med en rad visningar på skilda biografer av den konstfullt dokumentariska danska filmen Ekelöfs blikk, och dagen D. den 15 sept. med ett intresseväckande föreläsningsprogram följt av en subskriberad festmiddag på Sigtunastiftelsen.

Stiftelsen härbärgerar det s.k. Ekelöf-rummet, en efterbildning av ett rum i Ekelöfs sista bostad i Sigtuna. I rummet förvaras Ekelöfs boksamling, hans ikoner samt en del inventarier. Här finns också Ingrid Ekelöfs hemarkiv, ur vilket material till en utställning dagen och året till ära hade tagits fram.

Flera begivenheter återstår, bl a. ett symposion på Stockolms unuiversitet den 17 nov. Men jämfört med den uppmärksamhet som ägnats några av årets andra hundraårsjubilanter, har Ekelöf-firandet antagit beskedliga proportioner i den svenska kulturella offentligheten. Det kan t.ex. inte jämföras med den uppmärksamhet som visats den norska författaren och centrala kulturpersonen Halldis Moren Vesaas (1907- 1995) i hennes hemland, med en rad utgivningar, memoarer, helaftonsprogram på skilda platser, osv. osv. Samma sak gäller den norske poeten Rolf Jacobsen (1907- 1994).

Under årens lopp har en rad svenska författare av Ekelöfs dignitet enligt god sed – och med statlig sanktion – posthumt tilldelats, inte medaljer – men ett porträttfrimärke. Hundra år efter sin födelse: Rydberg, Tegnér, Strindberg, Selma Lagerlöf, Heidenstam, Fröding, Elin Wägner, Hj. Bergman, Moa Martinson, Nils Ferlin, Ivar Lo Johansson, m. fl.

För min del hade jag närmast tagit för givet, att Ekelöf skulle infogas i skaran som tilldelats ett grafiskt konstverk i miniatyr. Men så tycks inte ske; den självklara utgivningsdagen har f.ö. redan passerats. Kan det ha något att göra med att frimärksanvändandet starkt reducerats i och med att e-posten brett ut sig? Men det kan inte vara hela förklaringen, eftersom ett Astrid Lindgren-frimärke i dessa dagar utkommer. Astrid Lindgren, också hon född 1907.

Och i dagarna, strax före hennes hundraårs-dag, har också ett Halldis Moren Vesaas-märke kommit. Visserligen inte utfärdat av det svenska postverket, utan av det norska. Men i gengäld extra flott, (24x50 mm.) med plats för både ett fotografi och ett citat ur en berömd dikt, med hennes namnteckning i lågreliet och guld. Valören 32.00, också den i guld.

Astrid Lindgren-firandet kompletteras av det svenska postverket med en Linnéutgivning, eg. två märken, eftersom det också blir ett märke med Linnés egen linnéa som motiv. Men i hans fall är det frågan om en trehundraårs-markering. Blomsterkungen fick f. ö. ett eget frimärke redan 1939, i serien Vetenskapsakademien.

15+30
Verner von Heidenstam, 1959; S. Åsberg del, CZ Slania sc. // Gustaf Fröding, 1960; S. Åsberg del, A. Wallhorn sc

Några större oberoende utgåvor av eller om Ekelöf har inte synts till. Ekelöfsällskapet har länge aviserat ett par lovande utgåvor, bland annat en antologi
Ögonvittnen som antytts ligga mer eller mindre klar. Men har inte haft råd att låta den gå till trycket, mest p.gr. av andra prioriteringar. Ekelöfs huvudförlag Bonniers har för sin del nöjt sig med att som pocket återutge Ingrid Ekelöfs sammanställning av blandade texter och textfragment med biografiskt innehåll, kallad En självbiografi, samt ombesörjt ett nytt omtryck av den s.k. Månpocketupplagan av Ekelöfs dikter. Den senare med den missvisande titeln Samlade dikter. Missvisande, eftersom utgåvan är ofullständig. Till den första har Sällskapets ordf. Magnus Halldin skrivit efterskriften, till den andra Jan Olov Ullén.

Också i tidningar och tidskrifter har hundraårspassagen uppmärksammats.

Till det bestående resultatet av Ekelöf-året kommer säkert Den danska filmen att räknas, i synnerhet som den föreligger också i en DVD-version
Ekelöfs blikk. – Tillsammans med en DVD 2 Blikke på Ekelöf, med ytterligare inspelningsmaterial, och ett påkostat text- och fotohäfte, tillhandahåller Magic Hour Films och AthenaFilm allt detta (och en del till) förvarat i en åtråvärd kassett, med den åldrade diktarfursten från frontsidan strängt betraktande oss alla - företrädda av fotograf Stig T. Karlsson.


Subjektivt komplement; egna bidrag till 100-årsmarkeringen

”Gunnar Ekelöf & Reidar Ekner, Utanför bokpärmarna” [Redaktionell titel.]. Lyrikvännen 2/07. Tema: Gunnar Ekelöf, ss. 14-21. Tre förbisedda dikter av GE med kommentarer av RE. (I den första dikten finns ett elakt avskrivningsfel. Den näst sista raden skall lyda ”döden att glömma sin längtan i”, och inte ”döden att glömma sin lägenhet i”.)

”Outsidern Ekelöf – hur tar vi honom på allvar?” – Föreläsning i Lund 8/5. Arrangör: Lunds filosoficirkel, Folkuniversitetet och Kursverksamheten vid Lunds universitet. Vårens serie hade det gemensamma temat: - - - ta på allvar. Undertecknad tog därför tillfället i akt, att bemöta den upprepade kritiken av Ekelöfs vana att ändra i sina samlingsutgåvor, likaledes av hur
Skrifter (Bonniers, 1991-93) redigerats.

Föreläsningen utformades som en argumenterande demonstration, åtföljd av ljusbilder, av hur den långa raden av samlingsutgåvor sett ut och relaterade till varandra och hur så småningom två volymer i Bonniers så kallade blomsterserie slagits ihop till en enda häftad storvolym, den s.k. Månpocketen (1983). Trots att redigeringen av dem principiellt och praktiskt skilde sig åt; den första och större var redigerad av Ekelöf själv, den andra av Ingrid Ekelöf.

I föreläsningen ingick också en argumentation för hur en av Ekelöfs sista dikter, bevarad bara i ett handskrivet manus, bör skrivas ut. – Slutsats: Tar man Ekelöf på allvar, bör man respektera också hans redigering av sina samlingsutgåvor samt hans ändringar i såväl manus som tryckta texter.

Föreläsningen föreligger som en egen undersida på denna hemsida: Ekelöfspåret: REomGE: Outsidern Ekelöf.

[Färden till Billingen.]
Blickar på Ekelöf. Samtal på DVD, kap. 5. Ett något stressat inslag på ca åtta minuter i komplementet DVD2 till den danska filmen Ekelöfs blick. (Om bilfärden 1965 med husvagnen på släp, då GE högläste de nyskrivna första dikterna i Diwan över Fursten av Emgion.)

”Översättare Ekelöf 100 år. Reidar Ekner berättar historien om en bok”; i Med andra ord, tidskrift om litterär översättning, nr 52, sept. 2007, ss. 11f. (Anmälan av den genomsedda nyutgåvan på Elisabeth Grate Bokförlag av
Falskmyntarna, Ekelöfs övers. från 1932 av Gides roman Les Faux-Monnayeurs.)

R. Ekner:
Katalog över Ekelöfsamlingen på UUB. Katalogen utskriven och gjord tillgänglig på handskriftsavdelningen samt i sept.-okt. publicerad på nätet i form av tre pdf.er: nivå1, nivå2 och nivå3, med den tredje som den mest detaljerade. Plats: denna hemsida: Ekelöfspåret.

”Värdefullt tillskott till corpus Ekelöf”. Nyfunnen dikt från Ekelöfs finlandsbesök 1935, med kommentarer. Antagen av red. för
ekelöf´et. Kan inflyta i det dubbelnummer som aviserats för utgivning i december ´07.

Intervju med Eric Grate
(tidigare opublicerad). Antagen av red. för Ögonvittnen, Ekelöfsällskapet länge aviserade volym. Eric Grate: ”Tidiga minnen av Gunnar Ekelöf. Berättade för Reidar Ekner” (intervju 5/12 1979).

Ekelöf som översättare. Artikel till Svenskt översättarlexikon (nätbaserat lexikon i vardande).


Newsletter 6. (okt. 2007)


EKELÖF-SAMLINGEN. Den detaljerade versionen av handskriftskatalogen (bladregistret nivå 3) blev klar lagom till markeringen av dagen för Gunnar Ekelöfs födelse den 15 september för ett hundra år sedan. Registret föreligger i pdf-format och omfattar 118 sid. (Beteckning: GEsaml_uub_niv_3..pdf)

Dokumentet var av tekniska orsaker inte omedelbart tillgängligt på min hemsida, men kunde efter hänvändelse erhållas som e-post/attachment från undertecknad
ekner@online.no, eller fr. handskr.avd. UUB. Utskrifter kan beställas från Bibliotekets reprosektion: photo.uub@ub.uu.se

NY DIKTBOK. Inom kort utkommer
Anchorage (1997) av norrmannen Bjørn Aamodt, i min tolkning till svenska och med ett längre efterord som presenterar författaren och sätter in Anchorage, hans 5. diktbok av totalt 7, i dess sammanhang. Den intellektuelle sjömannen och industriarbetaren m.m. Bjørn Aamodt (1944-2006) var en av sin generations mest profilerade och egenartade poeter i Norden. Anchorage. Förlag CKM. [Jfr. Newsletter 10!]


Newsletter 5. (30 juni 2007)

ETT ÅR. Det har gått ganska precis ett år sedan denna hemsida kom ut på nätet (www) i sin första version. Den har sedan reviderats och byggts ut i många etapper, och mötts av goda vitsord. Men har fortfarande en del barnsjukdomar och brister. Mest irriterande är att svepsökarna envisas med att ignorera den. Vi arbetar med saken. Tipsa under tiden gärna andra om sajten!

EKELÖF-SAMLINGEN. Den aviserade, mer detaljerade versionen (nivå 2) av katalogen över samlingen är nu klar. Den redovisar namnen på omslagen i kapslarna. Den fungerar i praktiken som ett register och omfattar 45 sidor (format pdf). Beteckning: GEsaml_uub_niv_2.pdf.

Ett ex. av Katalogen Nivå 2 är sänt till UUB, för placering i Handskriftsavdelningens expedition (svart kapsel; särskilda förteckningar). Där föreligger sedan tidigare en utskrift av Katalogen Nivå 1. Utskrifter kan beställas från Bibliotekets reprosektion:
photo.uub@ub.uu.se.

Båda katalogdelarna (Nivå 1 och 2) kan lastas ned från hemsidan och öppnas. Skulle detta misslyckas, erbjuder vi de specialintresserade att få dokumenten tillsända som attachments till ett vanligt e-mail. Skriv i så fall till: Reidar
ekner@online.no. Eller kontakta handskriftsavd. på UUB.

Nästa newsletter är planerat till mitten av augusti. Vi kan då informera om en ny bokutgivning: en översättning av en uppmärksammad norsk lyriksamling. Vid den tiden bör också den fulldetaljerade versionen (nivå 3) av Ekelöf-katalogen vara i faggorna (ca 120 sidor).



Newsletter 4. (april 2007)


NYUTGÅVA. På Rabén & Sjögrens förlag utkom 1956, i den nystartade Partisan-serien (kartonnerade böcker i litet format) - Henry Millers Leendet vid stegens fot, en legendartad berättelse om en cirkusclown, i undertecknads översättning. Lagom till femtioårsminnet har berättelsen utkommit i en prydlig nyutgåva på Elisabeth Grates förlag, med ett efterord "Hur översättningen kom till", författat av översättaren (who else?). - "Vemodig meditation över konstnärskapets villkor" kallar Caj Lundgren den i sin anmälan i SvD d. 9 mars ´07.

Henry Miller: Leendet vid stegens fot. Övers. och efterskrift: Reidar Ekner. Elisabeth Grate Bokförlag, Sth 2007.


Newsletter 3. (9 dec. 2006)

Kalenderdikter 1974-2006 – mottagande

Boken kunde sändas ut först när det fåtal dagstidningar som fortfarande består sig med kultursidor ägnade sina recensionsutrymmen åt de väletablerade förlagens höstböcker. Men i november dök ett par recensioner upp, på synlig plats.

I MIN forna hemorts Uppsala Nya noterade tidningens huspoet Bo Gustavsson (f. 46) att Ekner överhuvudtaget släpper loss mera av sin humoristiska sida i de nya texterna, och att han ”tagit av sig sina ideologiska glasögon vilket dikterna vunnit avsevärt på”. Han fortsatte: ”Världssamvetet Ekner har blivit en sinnenas rapportör [---] som visar sig vara en fin naturlyriker med blick för talande detaljer”. Anmälaren framhåller kortdikter med japanska motiv och noterar, i huvudsak positivt, samlingens spännvidd från småstycken till längre resedikter. Men tycker att Ekner ibland låter som en övervintrad beatpoet med livsaptiten och humorn i behåll. Han finner det dock obegripligt att författaren ”tagit med en lång mossig dikt på engelska” skriven för en poesifestival i Amsterdam 1978; varför? (Svar: den internatonella festivalen ’78, med rader av redan då legendariska poeter, har med åren själv blivit legendarisk; den i direkt anslutning skrivna rapportdikten har samtidigt sett sig förvandlas till ett på en gång personligt och historiskt dokument. F.ö. aktualiserat genom den i fjor på W&W utgivna antologin
Beat! En bok som redan i höst föreligger i pocketutgåva. Min anmärkning.)

ANMÄLAREN i SvD (Tommy Olofsson, f. 50) var mindre nådig. Rubrik: Ekners återkomst alltför privat.

Efter att också han positivt ha noterat den inledande karakteristiken av femtiotalets svenska poeter (”litteraturhistoria i fingerborgsformat”) fokuserar han sig på en längre dikt från 1997 med titeln "Efter att ha läst Tua Forsströms Efter en natt bland hästar", en dikt av Kalenderdikters förf. karakteriserad som en ´något skeptisk poetik´ och skriven i anslutning till läsningen av Forsströms diktsamling som året efter - mycket rättvist - fick Nordisk rådets litteraturpris.

I den metapoetiska dikten ironiserar Kalenderdikters förf., med glimten i ögat, över samtidens skilda uppfattningar i poetiska frågor, med Tua Forsströms poesi som höjdmått. Överraskande nog förklarar recensenten att Ekner ”skjuter in sig på stackars Tua Forsström, som av någon anledning får representera alla de symtom på estetiskt och intellektuellt förfall som enligt [Ekners] uppfattning härjar inom den samtida svenska poesin”.

Resultatet av recensentens minst sagt diskutabla läsning blir att dikten enligt dennes uppfattning utdunstar ”galla från en man som åren tycks ha gjort mera gnällig än genuint och vitalt förbannad”. (Något som övriga recensenter inte tycks ha märkt.)

OM BIBLIOTEKSTJÄNSTS lektör Ulla Siljeholm, i likhet med universitetslektor Olofsson undervisar i "konsten att läsa och skriva kritik", vet jag inte. Efter att ha faktakarakteriserat boken, avslutar hon i alla händelser sitt utlåtande med följande omdöme: ”
Kalenderdikter är en samling att tycka om. Spännvidden är stor. Samlingen innehåller långdikter som I Abruzzerna, koncentrerade kortdikter med naturimpressioner, en svit med reseminnen från Japan, särskilt fäste jag mig vid beskrivningen av stenträdgården i Ryoan-ji i Japan och vardagsreflexioner kring en kaffeautomat, eller Från tåget, som handlar om intryck från industrins Tyskland. Ekners personliga reflexioner ger aha-upplevelser som man med glädje tar till sig. Att läsa denna bok är att följa författaren i spåren och lyssna till vad han har att säga om världen.” - Ulla Siljeholm (Lektörsutlåtande i Bibliotekstjänsts fört. 2006: 21 över nyutkomna biblioteksutrustade böcker för vuxna.)

Kalenderdikter 1974-2006 – framträdanden

I GVARV, huvudort i Sauherad, grannkommun till Bø i Telemark. Tillsammans med tre andra Telemarkspoeter: en debutant (Jørn Berget) och två erfarna: Helge Rykkja och Arvid Torgeir Lie.
Torsdag 17 nov., kl. 19.30. Arrangör: Kulturkafeen Leonardos Øre. Presentatör: Harald Nordbø. Lokal: Kjernehuset.

I KNIVSTA, grannkommun till Uppsala. Soloframträdande.
Lörd. 19 nov., kl 15. Arrangör: Knivstabibliotekets Vänner. Presentatör: Fred Fritzon. Lokal: Knivsta bibliotek.

Exkurs. Korresp. m. SvD, utdrag

Replik till Tommy Olofsson
Mot slutet av sin anmälan i SvD den 14 nov. av min bok Kalenderdikter 1974-2006, påstår Tommy Olofsson att jag i en av de många dikterna skjuter in mig "på stackars Tua Forsström, som av någon anledning får representera alla de symtom på estetiskt och intellektuellt förfall" som enligt min uppfattning skulle härja inom den samtida svenska poesin.

Det är en missuppfattning. Dikten i fråga heter "Efter att ha läst Tua Forsströms Efter att ha tillbringat en natt bland hästar", och är en hyllning till den boken och dess författare, en av nordens främsta poeter. Hon har, som jag skriver, the magical touch; dvs. en magisk förmåga som tillåter henne att dansa med de största, t.ex. Rilke. Också med Djuna Barnes, t.ex. i novellurvalet
Natt bland hästar, som för övrigt undertecknad har översatt.

Läsningen av Forsströms med all rätt prisbelönta bok föranleder en något skeptisk poetik, där undertecknad i diktens form ironiserar över samtidens vanligaste föreställningar och attityder. Om alltför privat eller gnälligt, kan förstås diskuteras.

Reidar Ekner
16 nov. ´06

(Ovanstående text, sänd till SvD´s kulturchef, avböjdes den 20 nov., med följande motivering:)

Bäste Reidnar [sic] Ekner,

[---] Vi har tagit del av Dina invändningar mot Olofssons karakteristik men finner inte att de faller under kategorin sakfel. Olofsson har gjort en bedömning och läsning av Din dikt och efter att ha läst dikten och hans recension än en gång kan jag inte se att hans bedömning är så orättvis som Du gör gällande.

Vi tackar således nej till Ditt insända bidrag.

Med vänlig hälsning
Kaj Schueler
Litteraturredaktör
Svenska Dagbladet


Newsletter 2. (24 september, 2006)

Kalenderdikter 1974 - 2006 föreligger i bokhandeln; recensionstid från vecka 40. Ca-pris 95 kr. Boken tillhandahålls också av nätbutiker, t.ex. www.bokus.com.
Förlagets egen har adressen
www.instantbook.se

CKM förlag, Box 49109, SE-100 28 Stockholm
office@ckm.se
tel. + 46 (0)8-651 39 71


Newsletter 1. (20 juni, 2006)

Ekners första diktsamling på nitton år beräknas utkomma i augusti. Den är säkert oväntad för hans läsare - om några sådana har övervintrat. Han har ju inte hört av sig som lyriker på så länge - frånsett en chapbook tryckt i Norge 1999. Och på två årtionden lär ju nytillkomna poesiläsare intressera sig i huvudsak för sin egen tids mest omtalade lyriker, av naturliga skäl betydligt yngre än Ekner. Men ändå - kanske också Ekner har föryngrat sig?

Den nya boken har han döpt till
Kalenderdikter, med en något annan betydelse av ordet än den vanliga, som ju syftar på korta kända dikter eller lyriska citat använda som ett slags sentenser i årskalendrar.

Som de autentiska dateringarna visar sträcker sig Ekners kalenderdikter över en lång följd av år – från 1974 till 2006. Men som om de drygt tre decennierna vore lika närvarande som ett nyss passerat sista halvår.

Närvarande är också buddha, dels i den avslutande dikten i samlingen, skriven 2006, dels i den stora buddhastatyn i Kamakura som förekommer i en dikt på engelska i samlingen: "Daibutsu". Här fotograferad i den sista kvällssolen en dag i september 1980.


Amithaba Buddha
Daibutsu
(foto R.E.)

Reidar Ekner

Kalenderdikter
1974 - 2006

CKM

+ - + - + - + - + - + - + - + - + - + - + - + - + - + - + - +

2 EXEMPEL:
Ett par korta kalenderdikter, båda händelsevis tillkomna i cykelstaden Uppsala:

Rollspel

När människan kör bil är hon bilist
och svär över alla cyklister och gångtrafikanter.

När människan cyklar är hon cyklist
och svär åt alla bilister.

När hon går promenerar hon;
svär över alla felparkerade cyklar.

När hon flyger är hon flygare,
bryr sig om varken bilister, cyklister eller
promenerare, inte ens joggare.

Men är rädd för att få fåglar i motorn
– om hon inte är segelflygare, förstås.
Då hör hon till samma gäng som dom.

När hon sover stör henne drömmarna
och hon vaknar, våt av svett
– som någon annan.

(9. viii. ’87)

Algebra

Enben och tvåben,
treben, gråben och fyrben,
dem känner alla;
tusenfotings rykte
är spritt vida omkring.

Det femte hjulet under vagnen
är ett känt fenomen
– fast ingen vill vara det själv.

Sjuben, nioben, trettonben
och alla de andra,
dem bryr ingen sig om.

(19. i. ’06)

+ - + - + - + - + - + - + - + - + - + - +