2010-12-16

Temperaturen låg runt noll grader, snöflingorna virvlade frisk utanför lägenheten när jag klev upp denna dag. Jag tog på mig min ökenuniform för sista gången som soldat i fortsättningsstyrka 19 och pulsade i snön till pendeltåget in till Stockholms City. Trots det "varma" vädret kände jag på mig att det skulle bli en kall ceremoni denna dag.

Mycket riktigt blev det så. Ökenuniform var inte ett optimalt klädval en dag som denna. Men med det i åtanke förstärkte nog de flesta sig med underställ eller motsvarande. Men när vi stod där så så jag några soldater som huttrade påtagligt mer än andra när vinden rev i kläderna på dom.

Hur som helst så var det trevligt att se sina kollegor igen även om det bara var några dagar sedan vi skiljdes åt. Man är ju van att se varandras nunor dagligen.
Själva ceremonin försöktes nog göras så "olidlig" som möjligt av våra talare, med tanke på vädret. Som vår Överste sa "Jag vet att ni vill in i värmen och träffa era anhöriga, så jag ska inte hålla ett av mina sedvanliga maratontal"

Överbefälhavare Sverker Göransson, Överste Gustav Fahl, Försvarsminister Sten Tolgfors och GeneralMajor Berndt Grundevik höll alla varsitt tal. Där man tackade oss för väl genomförd insats. Berömde oss för vårat oegostiska sätt att självmant utsätta sig för risker med viljan att göra afghanernas vardag säkrare. Men i ett större perspektiv också en insats för en säkrare värld.

För mig är det risker värda att ta, och jag kände mig stolt där jag stod minuterna senare och tog emot medaljen från GeneralMajor Berndt Grundevik. Som tillsammans med Sverker Göransson och Gustav Fahl personligen tog varje enskild soldat i hand och tackade för ett bra jobb och välkomnade oss hem.
Talarna gav sina extra tack till våra skadade kollegor och självklart också stupade Kenneth Wallin. Och det värmde oss extra i denna kalla blåsten med de ca 800 anhörigas varma applåder.

Det är lätt för mig att säga att det är värt riskerna man tar som står där oskadd, så visst tänker man till och funderar på om jag skulle det tycka det var värt riskerna om det var jag som satt där i rullstol utan ben? Jag ville fråga vad dom mest illa skadade tyckte, men fann mig aldrig tillfälle eller tillräckligt med mod för att ta reda på det.
Nu är FS19 historia och vi ska alla återgå till våra normala liv här hemma. Därmed blir detta mitt sista inlägg i denna blogg.

Så till sist till jag tacka alla er som följt bloggen, alla som uppskattat vad jag skrivit, alla ni som gett mig positiv feedback/kritik. Och tack till alla er som personligen kommit fram och visat er uppskattning. Det uppskattar JAG väldigt mycket. Då anledningen till att jag tackade ja till denna uppgift var att få er där hemma att lättare kunna följa vad som händer oss som är på plats. Och till er som krävt att denna blogg skall stängas ned vill jag bara säga en sak. Tänk om!
Tack till Armémuseum! Jag hoppas verkligen ni får tag på en ny skribent för FS20 snart. För nu är det jag som är anhörig på hemmaplan.

Over and out

Sitter nu på livgardet och genomför hemkomstprogrammet. Man kan säga att snart är missionen slut och avklarad, men det stämmer inte riktigt, det viktigaste är fortfarande kvar, hemkomsten.

Missionen har varit väldigt spännande, intressant och självklart också rolig. Men också krävande med många tunga upplevelser. Nu ska man ställa om från "battle mind to home mind" och det kommer att ta sin tid. Man ska börja jobba på sitt vanliga jobb, få en vettig kontakt med kamrater och familj på nytt.

En vettig människa sa - nu kommer soldaten hem, men den person som åkte iväg och som alla väntar på kommer nog först om några veckor eller månader. Det är en stor omställning som ska göras.

Den sista tiden har varit intensiv med mycket vård och inventering, men även med en del uppdrag och strider. Att iordningställa utrustningen och lämna över den till FS20 känns speciellt. Det stora ansvar och det stora intresset som man har haft för uppgiften ska nu lämnas och man kommer inte längre veta vad som händer nere i Afghanistan på samma sätt och hur utvecklingen kommer fortgå.

Alla vanor ska ändras, det känns väldigt konstigt att inte längre ha sitt vapen och sin utrustning vid sin sida, man tror hela tiden att man har glömt något. Vid flera tillfällen har jag lagt handen vid höften för att känna att jag har pistolen på rätt plats för att sedan komma på att den är inlämnad. Men samtidigt är det ju en form av befrielsekänsla att vara hemma och ha lämnat in sina vapen och all utrustning. Bara det får en själv att kunna slappna av mycket mer.

De närmaste dagarna väntas plutonsresa för att ge ett bra avslut på vårat långa arbete tillsammans. Det väntas party som förmodligen kommer att innebära en del skrålande och krigshistorier, soldaterna har stora förväntningar, nu är vi civila igen.

Nästa torsdag har vi våra slitna ökenuniformer på oss för sista gången då det är medaljceremoni vid Armémuseum i Stockholm

Jag och resterande soldater från Stridsfordon 90 plutonen önskar all lycka och framgång till FS20 och deras arbete i Afghanistan. Någon gång om många år så kanske Afghanistan kan bli en välfungerande demokrati med rättvisa och säkerhet. Bli ett land som afghanerna själva kan styra.

GOD JUL!

Lite kort om senaste veckan. Eller snarare senaste patrullen. Vi har spenderat de flesta dagarna inne på campen med vård på schemat. Men för några dagar sedan så fick vi uppgifter att lösa ute väster om MeS (Mazar-e-Sharif).

Den dagen rullade på riktigt bra utan incidenter, tills vi var på påväg tillbaka till CNL (Camp Northern Lights). Då observerade en av våra skyttar en grupp beväpnade män ett antal hundra meter från vår position. Dom såg ut att ha någon form av ordergivning där man pekade mot oss och började göra sig redo för att gruppera ut  i stridsställningar. Dom hade sett oss, men trodde knappast att vi hade sett dom. Så vi hade för ovanlighetensskull initiativet och kunde agera på förhand. Tilläggas bör också att vi vid tillfället hade afghanska polisen sammanstrålat med oss för att understödja.

Våra skyttar jobbade med sina Automatkanoner och gjorde ett bra jobb med att oskadligöra denna grupp fiender. Ett par av dom han dock få iväg ett antal RPG(Rocket Propelled Grenade) mot oss. Varav en detonerade lite väl nära vår vagn. Men gjorde lyckligtvis inte någon skada.

När striden började så satt jag nedluckad men kunde observera min Kulspruteskytt som stod uppluckad när det började smälla runt om oss. Först skrek han åt mig att vi blev beskjutna av polisen när det damp ned en RPG nära vår vagn.  För polisen stod och lobbade in RPG (Rocket Propelled Grenade) mot fiendens eldställningar. Så han trodde först att dom missade grovt. Träffbilden är inte alltid optimal. Men sedan insåg vi att det inte var deras granat. Vid ett tillfälle så duckade KSP-skytten snabbt och spärrade upp sina ögon stort, och säger något i stil med att dom lobbar granaterna ÖVER vår vagn. Han vänder sig om och observerar nedslagen vid fiendens eldställningar och småskrattar åt deras något spridda träffbild. Men bara att det exploderar i närheten av insurgenternas eldställningar gör nytta. För den som blir beskjuten är det inte alltid så lätt att veta hur pass nära detonationerna verkligen är.

Vi blev beordrade att göra avsittning för att understödja och få mer pipor och ögon i terrängen. Vi ryckte ut i låga ställningar, tog skydd bakom en sandvall och gjorde oss redo för att understödja. Adrenalinpåslagen är inte längre lika påtagliga. "Jaha..då var det dags igen" tänker man mest och gör bara som man alltid gör och är tränad att göra.

Under striden så råkar en av våra vagnar olyckligtvis få bandkrängning. Inte vår såklart, för vi har världens bästa förare och han skulle aldrig låta något sådant hända. Så när striden avtog så beslutade man att göra avsittning med besättningsmännen och montera dit bandet med hjälp av bärgargruppens vagn och soldater. Men strax efter dom påbörjade det arbetet så fick vi information om att fler insurgenter var på väg för att understödja deras egna, med sig skulle dom också ha en granatkastare. Så beslutet ändrades till att snabbt som attan bogsera vagn och band en bra bit bort för att få tillräckligt bra skydd under tiden man monterar dit bandet igen. Det är ju inget man gör i en handvändning. Speciellt inte under granatkastarbeskjutning.

Mycket mer hände inte den dagen. Insurgenterna som skulle ansluta till striden kanske insåg att det var bäst att hålla sig gömda.

Väl tillbaka på campen var det bara att gå och lägga sig och göra sig redo för fler dagar med vård på schemat.

Men snart är det slut även på vården.

"Hemåt det bär för varje minut..."

Dags för en liten uppdatering av senaste veckan här i Afghanistan. För min pluton har det varit ett stressat lugn. Vi har mestadels bedrivit vaktande av campen och påbörjat slutvård på mycket av vår utrustning. Vi har många saker som ska vårdas och fixas med innan vi lämnar över till nästa Delta-pluton, så det har varit ett högt arbetstempo här inne. Högt tempo och händelserika dagar är det även när vi är ute på fältet.

Där hemma har ni antagligen fortsatt att matas av det som händer här nere. Utanför campen händer det fortfarande mycket. En av våra patruller blev attackerad där vi tyvärr fick tre skadade  isafsoldater, varav en svensk officer.

Till den platsen fick jag och några få andra ur min pluton rycka ut. Vi befann oss med ett par galtar ute på ett mindre uppdrag när vi fick veta vad som hänt. Vår position var inte allt för långt ifrån denna händelse varpå vi fick order att framrycka till platsen och understödja. Trots vår fördelaktika position så var vi långt ifrån först att ansluta till platsen. Mycket på grund utav en rejäl felnavigering. Men vi kom i alla fall fram.

Där blev vi inte speciellt länge förrän vi får nya order att understödja vår förstärkningspluton som finns i området. Dom hade observerat ett antal beväpnade män i anslutning till en by. Vi framröck till platsen där vi anslöt med några fler svenska enheter som hade samma uppgift som oss. Vi stod där med vår två galtar starka styrka och var allmänt redo, då vi hör på radion att våra kollegor hamnar i strid. Men det ska mycket till innan en stridsfordons pluton behöver understöd av två galtar, så vi blev fortsatt stående. Lyssnades via radio och observerandes mot byn där striden ägde rum.

Vi fick fienden på flykt och situationen lugnade ned sig. Vi framröck tillbaka till CNL(Camp Northern Lights) för att återhämta inför nästa dags campvakt och vård.

Det är inte många dagar kvar nu tills vi roterar hem till sverige. Det får ju en att börja fundera mer och mer på vad livet hemma nu kommer att erbjuda. Det kommer garanterat inte bli samma spänning och action. Det kommer ju såklart vara skönt, men det kommer också resultera i att livet hemma känns tråkigt och en aning meningslöst. Men bara man får komma in i sina civla rutiner igen så kommer dessa känslor försvinna.

Nu är det även dags att börja gå igenom sina persedlar och skriva förlustförteckningar över sådant vi har förbrukat/tappat bort under missionens gång. Så att vi kan lämna igen exakt antal av allt vi fick ut där på svinkalla livgardet i början av februari.

Jag vet inte hur mycket ni får veta av vad som händer här just nu där hemma. Men vi upprättade en FOB(Forward Operation Base) i området "väster om MeS" i början på mission och har bemannat den under hela missionens gång. Nu de senaste dagarna har insurgenterna börjat beskjuta denna plats med granatkastare. Vilket har resulterat i en skadad finsk soldat och en förintad bastu. Vi jobbar på så bra vi kan med att få bort denna eller dessa granatkastare innan något händer dom civila i närheten...ja och oss också.