DO:s dunkel
Fjärde oktober 2006. Västerorts vuxen-gymnasium. Skolans biträdande rektor får besök. Det är en man och dennes hustru Fowzia som kommer. Fowzia är iklädd niqab och svarta handskar. Mannen säger att det är av stor religiös betydelse för Fowzia att få bära niqab. Hon vill fortsätta gå med heltäckt ansikte i skolan.
Rektorn förklarar att detta har visat sig inte fungera. Under nästan två månader har skolan försökt. Både Fowzia och en annan elev har fått bära niqab i klassrummet men flera kurskamrater har klagat och undervisningen har inte fungerat.
Mannen förstår inte: Allt har väl gått bra? Fowzia och den andra niqabbärande kvinnan har suttit längst fram, män och pojkar längst bak. Inför kvinnliga lärare har de inte burit ansiktsslöja. Men rektorn vidhåller:
Det har inte fungerat. Det har kommit klagomål över skolans tillsägelse till de "manliga eleverna att inte förflytta sig i klassrummet för att [på så sätt] undvika att de skulle se kvinnornas ansikten".
Mannen förstår fortfarande inte och Fowzia är fortfarande tyst. Paret går. Dagen därpå är Fowzia tillbaka i skolan iförd niqab. Skolan låter henne vara. Fowzia sitter längst fram, pojkar och män längst bak tillsagda att inte förflytta sig. Arrangemanget medför nya klagomål.
Trettionde november 2010. DO:s länge väntade niqabbeslut blir klart. Det gäller rätten att bära heltäckande ansiktsslöja på Västerorts vuxengymnasium. DO vet att anmälaren, Alia, krävt den ordning som tidigare Fowzia - eller snarare Fowzias man - hade krävt.
DO känner också till vad det kravet fört med sig när skolan, i väntan på DO:s beslut, gjort som Alia velat. I DO:s egen utredning står: "...andra elever har varit tvungna att anpassa sig, bl a kan männen i klassen inte röra sig hur som helst. Lärarna har fått kommentarer, klagomål från andra elever kring detta. Rektorn säger att andra elever känt sig obekväma att påtala hur jobbigt det varit."
DO vet, men förtiger klagomålen. Ja, DO skriver till och med att Alias klädsel inte tycks ha försvårat undervisningen på ett väsentligt sätt. DO menar att Alias krav var berättigat och att lösningen varit "praktisk". Skolan är ju skyldig att "försöka undanröja hinder som följer av elevers religiösa övertygelse".
Och, fortsätter DO, eftersom skolans nej till niqab och burqa och andra heltäckande ansiktsslöjor är generellt, trots att det uppenbarligen funnits praktiska lösningar och eftersom det "nu i efterhand kan konstateras att du [Alia] kunnat genomföra utbildningen på ett bra sätt", så har skolan utsatt Alia för diskriminering.
Men, tillägger DO, "eftersom du [Alia] fått gå utbildningen" är det "osäkert om en domstol skulle finna att du utsatts" för diskriminering.
Det är nästan omöjligt att förstå DO.
Dels för utslagets märkliga slut som avskalat kan uttryckas så här:
Skolan har diskriminerat Alia men det är ingen idé att gå till domstol för domstolen skulle säkerligen inte tycka att skolan diskriminerat Alia.
Dels för de oförenliga skyldigheter som prackas på skolan. Skolan ska främja lika rättigheter och möjligheter för alla elever. Men av den målsättningen kan man inte sluta sig till att skolan är skyldig att försöka "undanröja de hinder som följer av elevens religiösa övertygelse". Vore det så skulle hela skolsystemet rasa samman.
Därtill blir alla, elever och skolor och medier och allmänhet, som velat få rimliga riktlinjer och ett klart beslut lämnade lika villrådiga som förut. Mycket förtigs och hoppas över. Inga principiella resonemang förs.
Idén om mänskliga rättigheter är sprungen ur utrymmet mellan min rätt och den andres rätt. Därför är det ständigt nödvändigt att göra avvägningar. Därför skillnaden mellan trosfrihet och rätt att i allo utöva sin tro. Religionsfrihet är alltså en sak. Rätten att bruka sin trosfrihet hur man vill och var man vill är någonting annat.
Varför vägs inte Alias rätt mot andra elevers rätt? Är rätten att bära niqab viktigare än rätten att röra sig fritt? Ska den manssyn som niqab uttrycker få tvinga fram "praktiska lösningar", det vill säga inskränkningar i andras rättigheter?
Om någon av de män i Alias klass som känt sig missgynnad och kränkt av det märkliga arrangemanget i skolsalen hade valt att anmäla skolan till DO - vad skulle DO ha sagt? Och om någon elev - man eller kvinna - läst på grundlagen och påpekat att ett av den svenska rättsstatens viktigaste mål är att främja jämlikhet på alla områden, att skolan faktiskt är grundlagsskyldig att verka för det målet - vad skulle DO ha svarat?
Om någon elev - man eller kvinna - hade åberopat FN:s konvention mot alla former av könsdiskriminering och påpekat att Sverige är folkrättsligt förpliktat att i alla sammanhang motverka föreställningar, också religiösa sådana, om kvinnans underlägsenhet - vad skulle DO då ha anfört?
Och om nu Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är svensk lag - varför inte nämna Europadomstolens rättspraxis?
Europadomstolen har inte haft invändningar mot Frankrikes förbud mot att bära slöja i skolan. Europadomstolen har avvisat eller avslagit alla klagomål som gällt det förbudet. Varför inte vara öppen med att Europadomstolen - sen må man hålla med den eller ej - ansett att till och med icke ansiktstäckande slöja svårligen går att förena med jämställdhetstanken i konventionen?
Men DO resonerar inte och väger inte för och emot. I stället "konstaterar" man att i de få fall niqabfrågan blivit aktuell "tycks skolorna ha kunnat hitta praktiska lösningar i enlighet med Diskrimineringslagens intentioner".
Vad tänker DO på här? Hjalmar Strömerskolan i Strömsund som sätter upp skärmar i klassrummet så att män inte ska få se ansiktena på de muslimska kvinnorna? Jo, fallet blev ett ärende hos DO som inte fann invändningar mot arrangemanget. Men i vilka andra fall och i vilka andra skolor har DO "konstaterat" att skolorna har hittat praktiska lösningar?
Jag ställer frågorna till DO men myndigheten kan inte ge mig något fall eller något skolnamn.
DO skriver att Alia har genomfört sin utbildning på ett bra sätt. Men det stämmer inte. Alia blev inte färdigutbildad. Hon fick betyget "icke godkänd" i de praktiska ämnena "Förskola, Skola, Fritidshem". Icke godkänd blev Alia därför att hon inte kunde fullgöra sin obligatoriska praktik på 200 timmar. Hon var inte beredd att på erbjudna praktikplatser arbeta tillsammans med män utan att bära niqab.
Tvärs igenom beslutet är perspektivet slutet och tanken ensidig. Det är oerhört beklagligt. En allsidig belysning och eftersinnande hållning skulle ha betytt mycket både för de berörda parterna och för DO:s trovärdighet. Det skulle också ha kunnat få politiker och debattörer att inse att det inte går att ha det som nu, då ansvaret överlåts till de enskilda skolorna.
Många människor är emot ett förbud för heltäckande slöja i skolan. Åsikten har ofta sin grund i vidsynthet och i rädsla för rasism och för att människor ska känna sig utestängda från utbildning och aktivt samhällsliv. Men det är viktigt att det finns en förutsebarhet vad gäller hur man - som muslim eller ickemuslim, som kvinna eller man - kommer att behandlas och bemötas, vilka krav man kan ställa.
Jag är den förste att inse vilken utsatt myndighet DO är. Hot och skällsord och icke rumsrena mejl och telefonsamtal hör till de DO-anställdas vardag. Nazistiska grupper hänger gång på gång ut enskilda DO-tjänstemän.
Sverigedemokrater som nyss såg judar som svenskhetens största fiender har nu bytt ut judarna mot muslimer. För främlingsfientliga personer är DO en muslimkramare, en myndighet att bekämpa. DO får leva med kritik, ofta förenklad och högljudd, från alla håll och kanter.
Jag medger att jag inte känner mig helt väl till mods när jag nu kritiserar myndigheten. Men min kritik har sin grund i att jag anser DO:s roll och arbete vara alltför viktiga för att förfuskas.
Blir det bättre nu när regeringen lovat en "nystart" för DO?
Jag tror inte det. Jag tror tvärtom att det är regeringen som när allt kommer omkring ställt till det för DO. Beslutet att sparka DO-chefen är ett grundskott mot ämbetets oberoende. Det strider mot FN-reglerna om människorättsinstitutioner, de så kallade Parisprinciperna. Det understryker viljan att DO ska lyda under regeringen. Det visar att regeringen inte tar ansvar för sina egna beslut.
Det var alliansregeringen som slog ihop de fyra tidigare diskrimineringsombudsmännen till en enda myndighet. Det var också alliansregeringen som gav det nya DO-ämbetet fler och svårare uppgifter. En så omvälvande sammanslagning bäddar för stora problem - administrativa och arbetsmiljömässiga. Två år räcker inte för att få stora sammanlagda ämbeten att fungera. Särskilt inte när antalet ärenden ökat med över 20 procent.
Problem finns, ingen förnekar det. Själv har jag pekat på några av dem. Men integrationsminister Erik Ullenhag vet att medierna överdrivit missförhållandena, att mycket av den mediala rapporteringen om DO:s eländen inte tål den enklaste granskning, att skvaller har fått ersätta fakta.
Han vet också att DO:s handläggningstakt ökade väsentligt förra året och att DO fram till den 7 december 2010 avslutade 2 667 ärenden, det vill säga 1 474 fler ärenden än under 2009.
Alltsammans vet Ullenhag. Ändå har han grundat sin "nystart" på just det mediala bullret.
Resultatet är en folkrättsstridig avsättning och ett urgröpt människorättsämbete.
Men det finns en utväg:
Riksdagen kan säga ifrån, kan se till att grundlagsskydda DO:s oberoende och besluta att DO inte längre ska lyda under regeringen.
Jesús Alcalá
kulturen@expressen.se
Upp
Gå
till förstasidan