I dag är det internationella kvinnodagen. Den är ju mer uppmärksammad i Sverige än här naturligtvis. Jag undrar hur många kvinnor i landsbygden här som vet det, och hur det isåfall skulle göra någon skillnad för dem just idag, detta år.
Jag har funderat på vad den betyder för mig just idag och kommer bara fram till att det är viktigt att vi är här i Afghanistan. Kvinnor och deras barn här har ju faktiskt samma självklara rätt till att få vara trygga, självständiga, utbildade som alla vi andra, svårare än så är det inte!
Nu har vi passerat halvtid på vår mission och dagarna börjar bli varmare. Det som är fruktansvärt och otäckt för dom där hemma blir till en underlig vardag och normaltillstånd för oss som är här.
Sjukvårdsplutonens vagnar rullar ut på operationer och uppdrag, så vi träffas inte mycket längre. Jag har min trygghet i min vagn PL84,med Mattias, Henrik och Kristoffer, men vi delar upp oss av och till och behoven får styra.
Desto mera får jag tillbringa tid med killarna i Alpha, Bravo och Delta. Jag har tillbringat en del tid på Ali-zayi Hill som vi i dagligt tal kallar ”kullen”, men inte i närheten av hur många dygn Alpha och Bravo varit där. Var efter som tiden går lär jag nu känna fler och fler av dom både till namn och utseende!
Sjukvårdsplutonen sköter hygienen på kullen. Detta innefattar att tömma sopor, tömma och hålla rent dasset och elda upp det hela i en grop som finns för ändamålet. Vi skall även se till att det finns vatten att tvätta sig i, det kommer i dunkar tillsammans med den grupp som för tillfället åker upp på kullen. Hygienen är en historia i sig och den är lite krånglig minst sagt, åtminstone tycker jag det. Att inte kunna duscha förens efter 8 dygn i damm och smuts gör mig lite stressad faktiskt, men de andra verkar klara det så jag får bara gilla läget! Däremot så satte jag mig i vagnen med ett handfat, varmvatten och tvål och plaskade på i en timme en kväll. En helt fantastisk upplevelse och det kändes som om jag varit på spaweekend.
Vi delar tält och sover 8-10 st i vardera ungefär. På kvällarna ligger jag där i mina dubbla sovsäckar och lyssnar på dessa killar som pratar om allt mellan himmel och jord. Det blir naturligtvis prat om flickvänner och fester också. Då det inte verkar censureras så väldigt hårt har jag väl då på något vis accepterats som en av ”killarna”.
Jag passar ibland på om vi inte är ute på patrull att gå runt i skyttevärnen för att prata lite. Jag får ta del av många tankar och funderingar och höra om framtidsplaner eller oro för nuet, eller det som kanske kommer. Att få en ”go” klapp på axeln av en grabb som frågar – Hur går det för dig? Är ju så omtänksamt att jag kan gråta. Det svåra är ju att inte göra som hemma med mina egna barn, bara kasta mig över dem och kramas hårt!
Att jag fått det privilegiet att vara här med dessa gör mig stolt och glad men även som den lättrörda person jag är gråtmild. Dom är bara helt underbara dessa soldater, för det är ju det de är i första hand.
Dom tar hand om mig på ett fantastiskt sätt när vi är ute. Jag frågar – Vad vill ni att jag skall göra nu? när vi går patrull i byarna t.ex. Dom svarar bara lugnt – Gör som oss bara! Och när jag irrar iväg eller inte håller rätt tempo eller på något sätt ställer till det med min utrustning så blir dom aldrig irriterad utan säger bara – Jag går bakom dig istället, eller något annat som får mig tillbaka i rätt riktning, utan att jag egentligen märkte vad som hände!.
Jag har ju inte fullt ut den militäriska drillning som säkerligen är önskvärd, men de låtsas aldrig om att dom märker det, och har många gånger änglars tålamod!
Vi har kört fast på vägar där vi inte skall köra fast om man får välja, nu är ju verkligheten här en annan så det händer.
Jag åkte i en Galt som ensam sjuksköterska och la mig inte så mycket i själva bärgningsförsöken. Däremot rörde jag mig lite kring dom och slogs jag av deras sätt att arbeta tillsammans. I det civila livet hade blodvite uppstått i samma situation! Jag har sett prov på imponerande ledarskap i dessa fantastiska konstellationer av män.
Här vet man att det gäller att så snabbt som möjligt lösa uppgiften och det fyller inget syfte att skylla på någon annan. Humöret var därför på topp trots allvaret i situationen, och efter några timmars arbete blev killarna hungriga, det är ju åtminstone något som jag känner igen som mor till två gossar.
Plötsligt satt dom i dikesrenen och åt nudlar och pratade. – Du får se det som en picknick helt enkelt säger en av vagnscheferna, även om det är det värsta tänkbara utflyktsmålet! Efter detta så kunde jag dricka mitt kaffe med viss njutning.
Ja, herregud där står vi där vi står och ingen tappar modet en enda gång, åtminstone inte så det märks. En av killarna berättar att han varit med att köra på 2 IED:er (vägbomber) och säger att kör han på en tredje kanske han åker hem då i så fall hans tur har tagit slut. Några dygn efter detta hände det att samma pluton körde på en IED och det första jag tänkte på när jag hörde att ingen blivit skadad var – Vem körde? Det var inte han, så han har fortsatt turen på sin sida!
Vi har varit ute som förstärkning när det skall röjas IED:er, och bärgas fordon som blivit obrukbar av samma anledning. Det tar timmar av väntan och planering av vägval då säkerheten går först.
Plötsligt skall ett dike grävas igen så att fordonen tar sig över och jag finner mig själv som en av de som gräver. Det är också skillnad då ingen av killarna tycker att det är konstigt att sjuksköterskan är den ”frivilliga” från vagnen. Hemma hade jag sluppit undan så att säga, men jag gillar att det är ok här.
På kullen lagas det sedan mat och alla äter tillsammans. Där håller jag mig undan med flit, de fixar det galant utan inblandning av mig! Samtidigt så är det skönt att det inte ställs sådana krav på mig bara för att jag är enda kvinnan på kullen.
Det blir nu varmare som sagt och mer saker kommer att hända. Vi rullar vidare med ett högt säkerhetstänk. Vi kan ju inte undanröja alla risker och hot då vi lever mitt i det. Men om vi fortsätter att inte ta onödiga risker, att stötta varandra och ta hand om varandra då det hettar till så har vi förutsättningarna. Kompetensen finns definitivt, dessa killar har jag det största förtroende för och jag känner trygghet i situationer som egentligen är helt obegripliga. Gränserna som jag som civil hade är definitivt förflyttad, jag har förändrats i mitt sätt att förhålla mig till faror. Jag tror att det är till godo både för mig och dessa killar i Alpha, Bravo och Delta.
Tack för att ni finns killar !
Syster Jeanette PL84
