Vem är de 99 procenten?

Publicerad den 17 november 2011 klockan 07:57 av Heidi Avellan

Mitt i prick, Martin Gelin, DN Kultur:

Det har länge varit orimligt att låta en procent av den mest radikala vänstern bli talesmän för 99 procent av den amerikanska medelklassen.

Polisen har kört iväg demonstranterna som hade slagit läger i Zuccotti Park på Manhattan.

Äntligen.

Först när extremvänsterns mesta tokstollar tystnar går det att föra ett konstruktivt samtal om bakgrunden till bankkris, finanskris, skuldkris. Det räcker inte att hojta högt om ”de rikas” girighet och livets allmänna orättvisor, åtminstone inte om man vill ha en förändring. Vilket merparten av Occupy Wall Street-rörelsen trots allt verkar vilja.

Fast det är kanske inte förändring extremvänstern vill ha. Utan en fiende. ”Den andre”.

Som de självrättfärdiga sedan vill ta sig rätten att röja undan.

Ett tankemönster svårt att utrota, uppenbarligen.

När får Socialdemokraterna nog?

Publicerad den 16 november 2011 klockan 07:33 av Heidi Avellan

”Detta är inte värdigt mitt fina parti och vet inte om jag vill vara en del av förfallet.”

Anders Johanssons SMS ruskar om S – han är ingen Johansson-vem-som-helst, utan sitter i partistyrelsen. Det går inte att inte bry sig om vad han tycker.

Han fick nog efter Ekots lördagsintervju.

Det handlar inte om partiordförande Håkans Juholts boende eller hans stil, det handlar om kärnfrågan. Politiken. Bland annat att Juholt ger bilden av att S snabbt kan avskaffa skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer.

Det går inte, det kostar omkring 17 miljarder och hela reformutrymmet för 2012 är 15 miljarder, säger Johansson i Ekot.

S tål stryk. Mycket stryk. Fast frågan är hur mycket.

”Ett så stort parti kan inte ha en partiledare som är ifrågasatt.”

Orden är … Håkan Juholts. För ett år sedan, ungefär. Om han inte lyssnar på andra så borde han kanske lyssna till sig själv.

Fast å andra sidan: Vad blir bättre om han går? Kön av kandidater ar ju inte så lång så han valdes. Och förnyelsen i S verkar ha kommit av sig helt.

Trist inte bara för S. Demokratin behöver en stark opposition. Vinner alliansen 2014 så är det inte för att den är så bra.

Det är så man längtar tillbaka till dagar då Juholts mustasch var snackisen.

Stjärnglans på Moriskan

Publicerad den 15 november 2011 klockan 07:21 av Heidi Avellan

Superstjärnor. Varken mer eller mindre än svensk politiks superstjärnor verkade de vara på ett fullsatt Moriskan i Malmös Folkets park i går kväll:

Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman hade stora förväntningar på sig. Det var slutsålt och stämningen var hög. Och de levererade. När vår 90 minuter långa diskussion var över och de tre stod med armarna om varandra ville jublet aldrig ta slut.

Sedan kastade de sina blombuketter ut i publikhavet och taket tycktes lätta …

Kunde man tänka sig att en show med, säg, Håkan Juholt, Birger Schlaug och Lars Ohly fick samma effekt?

Tänkte väl det.

Nu delar jag inte politisk uppfattning med dessa tre tidigare toppolitiker . Likafullt, eller kanske därför, blir att publiksamtal med dem så givande. Och det är roligt att politik lockar så, roligt att Moriskan var fullsatt, roligt att dessa tre till skillnad från så många andra just nu inte ställde in …

Fast det bästa samtalet fördes nog innan, backstage, eller snarare i en källare där lampan var trasig och Mona Salin satt ensam  i skymningen då jag kom.

”Ett så stort parti kan inte ha en partiledare som är ifrågasatt.”

Orden är Håkan Juholts och de yttrades för ett år sedan. Och vilket år det blev – den som vill hjälpa minnet på traven kan lyssna på Ekots lördagsintervju, där Juholt snurrar till allt ytterligare.

Där backstage igår var det nästan så jag tänkte ”kom tilbaka, Mona, allt är förlåtet”.

Alternativet blev ju inte så lyckat.

Cirkus Breivik, trots allt

Publicerad den 14 november 2011 klockan 07:17 av Heidi Avellan

Han vill sitta där.

Han vill förklara sig.

Han vill få världne att köpa hans egen vridna bild: att han gjorde det han var tvungen till då han den 22 juli dödade 77 människor i Oslo och på Utöya.

Idag möter Anders Behring Breivik sina offer och deras anhöriga och pressen i rätten i Oslo under en rutinmässig omhäktning.

Det kommer att göra riktigt ont i många, andra kommer att vara rasande, flera kommer att vara oroliga för att Breivik ska få predika sin vidriga människosyn – det går mycket väl att förstå varför så många vill utestänga gärningsmannen. Och tysta pressen.

Men så långt möjligt måste både rätten och pressen agera precis som normalt också i detta – lyckligtvis – alldeles onormalt vidriga fall. Breivik ska inte demoniseras, han ska inte kunna framställa sig som martyr, han ska inte särbehandlas för sina politiska åsikters skull.

Det handlar om rättssäkerhet, en del av det demokratiska samhälle som Breivik ville förstöra. Det måste möte sina fiender med öppenhet och följa sina egna regler – annars har Breivik lyckats.

Evigt liv, eller?

Publicerad den 11 november 2011 klockan 08:56 av Heidi Avellan

Det finns människor som tänker leva för evigt. Eller som åtminstone inte tänker bli gamla, någonsin.

Hur ska man annars förklara situationen på Carema Cares äldreboenden?

Idag skriver DN om hur de anställda får gå på kurs för att lära sig väga de boendes blöjor – blöjan ska nämligen kissas riktigt full innan den får bytas. (Inte därför de vägs, enligt  Carema)

Under tiden tvingas alltså de gamla ligga i nedkissade blöjor.

”Utnyttja blöjans fulla kapacitet”, lyder uppmaningen på okänslig vårdbyråkratiska.

Om ägarna och cheferna saknar empati, om de inte lyckas känna med de gamla så borde de åtminstone ha lite självbevarelsedrift och av rent egoistiska skäl satsa på en bra vård:

Alla som får leva länge blir gamla en dag.

Fräls oss ifrån frälset

Publicerad den 10 november 2011 klockan 07:08 av Heidi Avellan

Det måste finnas övergångsregler.

Den som ger sig i politiken ska inte riskera att stå utan försörjning efter nästa val. Den som lämnar sitt jobb för att fatta våra gemensamma beslut ska kunna räkna med smör på brödet under sökandet efter ett nytt jobb.

Men härifrån är steget långt till det absurda försörjningssystem som före detta riksdagsledamöter idag får del av. De kan sluta jobba vid femtio och ha försörjningen tryggad fram till pensionen – om de suttit i riksdagen i sex år.

Orimligt – och orättvist med tanke på att andra arbetslösa kan räkna med försörjning i två år.

Då talar vi inte längre om tryggad försörjning. Då talar vi om ett frälse.

Detta leder til politikerförakt och är på inget sätt förenligt med arbetslinjen. Den ska gälla alla. Politikerna måste ställa samma krav på sig själv som på andra

Nu ska lyxpensionerna utredas. Utmärkt. Utred för reda.

Säg cheese på sjukan

Publicerad den 9 november 2011 klockan 07:40 av Heidi Avellan

Sjukhus är arbetsplatser. Stora arbetsplatser. Och det är klart att de också ska vara bra arbetsplatser som lockar kvalificerad personal.

Men nog är det väl för patienterna sjukhusen finns till?

Sju landsting har infört generellt film- och fotoförbud på sjukhusen och ytterligare tre överväger det, skriver Dagens Nyheter. Orsaken sägs vara att patienter har dokumenterat situationer i vården och att det har lett till obehag för personal och andra patienter.

Men följden blir att föräldrar på vissa BB måste be om lov för att ta en bild på sin nyfödda. Hur det är för dem i den vidrigaste sitsen av alla, platsen intill sängen med en död anhörig, vågar jag knappt tänka på. Ska de be om lov för en sista bild?

Utöver det rent privata så innebär ett foto- och filmförbud också att sjukhusen blir vita fläckar för den samhällsgranskande journalistiken.

”Att avslöja ett missförhållande är inte enkelt, varken för personal eller anhöriga. Framför allt när man inte har ett bevis, exempelvis ett foto”, säger Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro i DN.

Det är riktigt allvarligt – och förklaringen att det handlar om patientsekretess, att bilder inte ska visas mot en patients vilja, är bara en bortförklaring:

Här räcker det gott med journalistikens etiska regler.

Men regeringen är inne på en annan linje – den vill stoppa trenden som uppstått när var man har en mobil med kamera i näven i jämt och jobbar på en lag som ska göra det svårare att fotografera fritt, som Andreas Ekström skriver på Kultur i Sydsvenskan.

Låter som ett hopplöst projekt.

Ministerstyre, likafullt

Publicerad den 8 november 2011 klockan 09:18 av Heidi Avellan

Biståndsminister Gunilla Carlsson är, med rätta, irriterad över Palestinagruppernas skrift Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina, framtagen med skattemedel av Forum Syd, som biståndsorganet Sida anlitar för information.

”Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till”, säger Carlsson till SvD.

Känslig fråga.

Dessutom verkar hon ha rätt i kritiken, för det står bland annat så här:

”För att bevara status quo har Israel utvecklat ett system av maktutövning som syftar till att behålla kontrollen över palestinierna och isolera dem från israelerna. Systemets grundprinciper är separation och systematisk diskriminering. Jämförelser med det tidigare sydafrikanska apartheidsystemet har blivit allt mer relevanta.”

Det är fel nummer ett.

Fel nummer två:

Myndigheter ska inte syssla med opinionsbildning.

Men att en minister går in och vill styra innehållet i en text som en myndighet tagit fram blir likafullt anmärkningsvärt. Ministerstyre.

Trippelfel, alltså.

Saablar – igen

Publicerad den 7 november 2011 klockan 20:39 av Heidi Avellan

Om något verkar vara för bra för att vara sant så är det i regel jox.

Att Saab skulle räddas av Kina verkade nästan för bra för att vara sant – även om kris och möjlighet påstås vara samma ord på kinesiska.

Det visade sig vara för bra för att vara just det. Jox. Åter en gång.

General Motors släpper inte tekniklicenserna om Saab blir kinesiskt – av rent affärsmässiga skäl: viktig information hamnar i händerna på en potentiell konkurrent. Detta lär stoppa affären med Pang Da och Youngman.

Men snackekonstens mästare, Saabs VD Victor Muller, är fortsatt fylld av tillförsikt: ”Det finns alltid alternativ men vi har begränsad med tid”, säger han till P4 Väst.

Tur att en annan pratglad, förre näringsministern Maud Olofsson (C),  förstod att hålla Saab på armslängds avstånd. Vad svenska skattebetalare inte behöver är en bilfabrik som inte producerar bilar och som tycks vara omöjlig sälja.

Empati och ekonomi brister – gamla lider

Publicerad den 7 november 2011 klockan 07:15 av Heidi Avellan

Vanvårdade åldringar, ovärdig hantering, vidriga förhållanden.

Offentligt finansierad privat producerad vanvård.

Carema och Koppargården.

Artikelserien i DN förra veckan och Dokument inifrån i SVT på söndagskvällen talar sitt tydliga språk:

Vården är så undermåligt att man bara vill gråta.

Nu ska rutiner ses över. Det ska tänkas om. Så där som det brukar låta varje gång det visar sig att gamla far illa. Och vårdföretaget Carema Care ska inte få förnyat förtroende här.

Men skadan är redan skedd. Och som så ofta tycks det inte vara någons fel. Politikerna gömmer sig bakom att avtalen varit ändamålsenligt skrivna och Carema menar att det visserligen ibland varit underbemannat på hemmet, men ibland också överbemannat – som om medeltal var någon ursäkt.

Att sparniten råkat i sken när chefer fått bonus om de lyckats snåla in på engångshandskar och toapapper erkänner Carema indirekt – de nu avslöjade hemliga incitamentsprogrammen ska skrotas.

Tyvärr är detta inte den första vårdskandal som avslöjas och tyvärr förekommer usel vård såväl på offentligt som i privat drivna boenden.

Det handlar om brister. Brister i ekonpmi. Och i empati.

Carema har straffat ut sig. Självklart är det ekonomiska resultatet intressant, men det får aldrig skymma att människor står i centrum.

Men det övergripande ansvaret är samhällets, politikernas:

Serviceproducenter som inte håller måttet ska inte få jobben.

Fast problemen är just det där måttet.

De finns nämligen inte. Som de uppmärksammade SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? visade tidigare i höstas att effekten av privatiseringarna inte går att mäta.

Sverige har alltså gått in i en liten revolution – fört över den gemensamt finansierade tjänsteproduktionen till privata producenter – utan att bestämma hur reformen ska följas upp, hur användningen av skattemedlen ska kontrolleras, hur effekterna ska mätas.

Det är inte privatiseringen som är problemet – effektivitetsvinster och nytänkande behövs och offentliga sektorn har inte gått i bräschen där.

Problemet är att ingen tar ansvar för uppföljningen. Kontrollerar kvaliteten och mäter resultatet.

Så länge den kontrollen saknas kommer lycksökare inte att tveka: att snåla på människovärdet görs till affärsidé.


Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu