Fascismen börjar gro

I den politiska oro som följde efter kriget var Mussolini inte sen att lägga skulden för fiaskot på regeringen – och i den tidning som han själv grundat före kriget, Il Popolo d’Italia, hade han obegränsat med spaltutrymme för att vädra sin ilska mot det etablerade systemet och kräva en stark man vid rodret.

”Italien behöver en ledare. En man som – när det behövs – har konstnärens känsliga sinne och krigarens starka hand. En man som känner och älskar sitt folk och som kan styra och kuva det med våld om så krävs”, deklarerade han. Men han nämnde aldrig någon tänkbar kandidat.

Runt om i Italien hade det efter kriget vuxit fram en rad intressegrupper för krigsveteraner som återvänt hem till arbetslöshet och bistra tider. En av dessa grupper var anhängare till Mussolini och hemmahörande i Milano. I mars 1919 kallade Mussolini till ett möte där man skulle etablera ”ett anti-parti som ska bilda front mot två faror: högerflygelns bakåtsträvanden och vänsterflygelns destruktivitet”. En brokig skara på cirka 300 personer kom till mötet som avslutades med att man grundade fasciströrelsen. Ordet fascist syftade på den antika romerska maktsymbolen fasces – en yxa monterad på ett knippe sammanbundna käppar. Fasces symboliserade styrka genom gemenskap.

Det var svårt att genomskåda exakt vad den nya ideologin gick ut på. Vid middagsbordet försökte Mussolinis äldsta­ dotter, den nioåriga Edda, fråga ut sin far. ”Vad är fascism?” undrade hon. ”Håll tyst och ät”, blev svaret.

I början var det lättare att se vad Mussolini var emot än vad han var för. Fienden var alla de som, enligt Mussolini, hade svikit Italien – och det var många: samhällseliten, storfinansen, kyrkan, rege­ringen och i princip alla utlänningar – och de gamla socialisterna.

Vid parlamentsvalet i november 1919 ställde Mussolini upp i Milano men blev inte vald. Betydligt bättre gick det två år senare då han med sitt Partito Nazionale Fascista fick 35 platser i det italienska parlamentet. Mussolini var nu en politisk aktör att räkna med men det plötsliga genombrottet hade inte vunnits med enbart röstsedlar. Från 1920 använde sig fascisterna systematiskt av våld mot, och mord på, politiska motståndare.

Klädda i svarta skjortor och beväpnade med påkar och dolkar slogs fascistiska­ ligor nästan dagligen mot socialisterna på Italiens gator. Mussolini deltog inte aktivt i striderna men höll i trådarna bakom kulisserna. ”Vad beträffar de politiska maktmedlen har vi inga betänkligheter. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både de lagliga och de så kallat olagliga”, konstaterade han.

Och terrorkampanjen gav utdelning. Under våren och sommaren 1922 lycka­des fascisterna ta makten i flera städer, en manöver som kostade omkring 2000 människoliv. Fascisterna var nu den i särklass mest inflytelserika gruppen i Italien och tiden var kommen för det sista stora språnget. I början av oktober varnade Mussolini: ”Antingen ger regeringen oss makten eller så tar vi den genom att marschera mot Rom.”

I strilande regn marscherade 25000 svartskjortor med Mussolini i spetsen in i den italienska huvudstaden några veckor­ senare. Armén kunde enkelt ha stoppat denna maktdemonstration men förhöll sig passiv, och den 29 oktober utsåg kungen, Viktor Emanuel III, Musso­lini till ny regeringschef.

Brutalt mord utlöste kris

Mussolini tog in på det femstjärniga Grand Hotel och därifrån styrde han sitt land. Hustrun Rachele och barnen Edda, Vitorio och Bruno hade han lämnat kvar i Milano eftersom, som han sade till de journalister som stod i kö för att få intervjua honom, ingenting fick stå i vägen för makten. Hemligheten bakom politisk framgång var ”att låta sitt hjärta vara en öken”, förklarade han och aktade sig noga för att nämna sin judiska älskarinna, Margherita Sarfatti.

Det första Mussolini gjorde var att satsa­ stort på att återskapa lugn och ordning och medan han slet dygnet runt för att etablera en stark stat strömmade nya medlemmar till partiet. Bara under perio­den oktober 1922 till december 1923 ökade medlemstalet från 300000 till 783000.

Sänkt företagsbeskattning och kortare arbetstid var några av de godbitar som Mussolini skämde bort sitt folk med. Och vid valet i april 1924 belönade italienarna honom genom att ge fascisterna­ en majoritet på cirka 65 procent av rösterna. Nu kunde Mussolini bilda en egen regering utan att behöva förhandla med andra.

Men det tisslades och tasslades om valfusk. I ett tal till parlamentet anklagade socialistledaren Giacomo Matteotti några veckor efter valet Mussolini för fusk. Det skulle stå honom dyrt. Den 10 juni 1924 kidnappades han på öppen gata i Rom och ett par månader senare hittades hans lik i en skog.

Situationen var farlig för Mussolini. Även om det inte fanns några konkreta bevis pekade allt på att det var han som låg bakom mordet. En tidning hävdade det i ganska oförtäckta ordalag. Tilliten till Mussolini minskade. Han var tvungen att agera innan andra tog initiativet och tvingade bort honom från regeringsmakten. Med sin vanliga pondus steg han den 3 januari upp i talarstolen i parlamentet och tog på sig skulden:

”Jag medger inför denna församling och det italienska folket att jag – jag allena – tar på mig det historiska, moraliska och politiska ansvaret för det inträffade.”

Därefter lovade han att städa upp i de egna leden och i hela landet, och för att uppnå det målet skulle det nu införas diktatur under hans ledning, deklarerade han.

• Föregående Sida 2 av 5 Nästa