Jan Myrdals sista flytt

84 år gammal var Jan Myrdal bortglömd, nyskild och orolig över vad som skulle hända med hans 100 000 böcker efter hans död.

Våren 2008 hölls en storslagen fest i en stuga i skogen mellan Skinnskatteberg och Fagersta. Stugans ägare, författaren Jan Myrdal, fyllde 81 år men de 200 gästerna var där för att fira giftermålet mellan honom och den 34 år yngre undersköterskan Andrea Gaytán Vega. Runt det tortillaspäckade buffébordet minglade svenska kulturpersonligheter som Lars Gustafsson, Sven Lindqvist och Annika Hagström med brudens familj som flugit in från Mexiko. Myrdal, som var utklädd till charro, en mexikansk cowboy, hade dessutom åkt »ner till kontinenten« för att ladda upp med aktningsvärda mängder tequila, rom och champagne.
Vigseln, som förrättades av Mats Svegfors,  var Jan Myrdals fjärde. Hans livskamrat under 50 år, konstnären Gun Kessle, hade dött bara ett halvår tidigare.
Flera av hans vänner tyckte att författaren verkade förälskad och full av energi. I samband med bröllopet talade han själv om sin nya kärlek i flera intervjuer. »Jag reagerar våldsamt fysiskt på henne«, sade han i Aftonbladet. För Borås Tidning avslöjade han att han råkat slå på trygghetslarmet under deras första samlag. Andrea förklarade att Jan var »en bättre älskare än någon annan«.

När jag, tre år senare, ringer på dörren till stugan utanför Skinnskatteberg har Andrea Gaytán Vega flyttat ut efter en stökig skilsmässa som kantades av offentliga gräl.
Jan Myrdal öppnar och hälsar med att ursäktande konstatera att »här ser för jävligt ut, men det har jag ju redan förklarat på telefon«. På köksbordet svettas en grevéost i sitt öppnade paket bredvid en påse formbröd. Fyra pappkassar med tomglas står på golvet.
Eftersom det »inte finns plats för två någon annanstans« går vi uppför trappan till hans arbetsrum, där han sätter sig bakom skrivbordet, som är täckt av utskrifter, tidningar, disketter, borrar och två gamla skrivare. I fönstret hänger en teckning föreställande två nakna kvinnor ovanför tre uppnålade porträtt av Stalin, Balzac och Strindberg.
– Jag blir 85 nu. Och det är som Gun sa till mig innan hon dog: »Du ska inte bo själv här ute i skogen.« Jag kör inte bil längre, så det blir ensamt.
En stor tigerrandig katt hoppar upp på skrivbordet och värmer sig vid en brummande laptop.
– Ensamheten stör mig egentligen inte – fast den gör det ändå. Du ser ju hur här ser ut. Man lagar liksom för fan inte coeur de filet åt sig själv.
Efter att ha varit en av Kultursveriges rebelliska superstjärnor under 60- och 70-talen har Jan Myrdal blivit alltmer marginaliserad – och kritiserad – eftersom han inte tagit avstånd från vare sig Stalins Sovjet, Pol Pots Kampuchea eller Maos Kina. Aftonbladets kultursida, som varit hans viktigaste födkrok under ett liv som frilans, har klippt banden med honom. Nu syns hans texter oftast i tidningar med mindre spridning, som Folket i Bild/Kulturfront.
Men hans borttynande sociala liv och minskande inkomster bekommer honom inte lika mycket som oron över vad som ska hända med hans böcker när han dör. Under sin långa och svårslagbart produktiva författarkarriär har Jan Myrdal avhandlat otaliga ämnen. Oavsett om han skrivit om författare som Balzac och Strindberg, om egna intressen som Meccano, om den politiska utvecklingen i Kina, Indien och Afghanistan eller om den egna uppväxten som son till folkhemsbyggarna Alva och Gunnar Myrdal, har han gått lika grundligt till väga, enligt devisen: »Man måste alltid gå till originalkällorna.«
Resultatet är en samling böcker och tidskrifter – »ungefär en hyllkilometer« – som han förvarar i en barack i anslutning till stugan.
– Jag har samlat sen jag var grabb och i princip behållit allt. Det är faktiskt en jävla bra samling. Ska du skriva om Strindbergs Giftasfejd behöver du tidningarna från den tiden. Jag har de stora verken, jag har alla nummer av tidskriften Revue de Monde från 1800-talet och framåt, jag har alla nummer av Illustration och Punch. Jag har allt det.
Framför allt består baracken dock av böcker, varav många är så sällsynta att de inte ens finns på Kungliga biblioteket i Stockholm.
Den stora boksamlingen har jämförts med Ingmar Bergmans, men det regissören efterlämnade var i första hand ett praktexempel på en borgerlig intellektuells goda smak. Myrdals är ett arbetsbibliotek, med flera unika objekt och specialavdelningar. En av dem innehåller gammal pornografi – något Myrdal menar är ett utmärkt studieobjekt om man vill undersöka vad som rört sig i huvudet på medelklassen under en viss period i historien.
– Samlingen är måttlig, men av skriven pornografi har jag de klassiska 1700- och 1800-talsverken. Det är framförallt fransk, tysk och engelsk pornografi. Och naturligtvis amerikansk.
Han betonar att man bör skänka bort den här typen av samlingar – »det är skillnaden på samlare och krämare« – men eftersom flera av avdelningarna i det privata biblioteket är så unika vill han inte riskera att de delas upp. För några år sedan skänkte han och Gun sina krigsaffischer – »en jävligt fin samling« – till Kungliga biblioteket i Stockholm, mot att de i gengäld gjorde en katalog över materialet.
Jan har sedan dess talat med utländska »vieux papier-samlare«, som varnat honom för att skänka saker till museer, eftersom de är för ovarsamma. Det händer alltför ofta att materialet skingras, delas eller stjäls. Vieux papier-vännerna tycker att Jan borde försöka få ut böckerna till samlarkollektivet i stället.
– Men något sådant kollektiv finns ju för fan inte i Sverige.
Framtidsutsikterna för en man som Myrdal och en boksamling som hans är med andra ord dåliga. Det mest troliga hade varit att han hamnat på något Carema-boende medan hans böcker spriddes på olika antikvariat.
Förmodligen hade det också blivit så om det inte varit för en kommunist i Varberg, som 17 år gammal fick en kick som var »stark som ett heroinrus« när han upptäckte Marx och Myrdal.

Den 58-årige Lasse Diding har en blå framtand och en manchesterkavaj med specialsydda kleptomanfickor. Jag träffar honom bland läderfåtöljerna och bokhyllorna i rökrummet på hans hotell i Varberg, där han presenterar sig med att säga att han under större delen av sitt liv varit en misslyckad, alkoholiserad lärare och hotellägare med oförlösta författardrömmar.
När han 1986 tog över det då enkla pensionatet såg han det bara som ett sätt att tjäna lite extrapengar som skulle ge honom mer tid över till hans »enda livslånga passion«: att läsa böcker. Men efterhand som han renoverade hotellet och inredde det efter egen smak blev det så populärt att han så småningom blev miljonär.
Det ändrade dock inte hans syn på sig själv som »en total loser«. Han var så frustrerad och bar på så mycket överskottsenergi att han var tvungen att dricka whisky på nätterna för att över huvud taget kunna somna. Han kunde lägga tio år på »idiotgrejer« som att bråka med myndigheterna för att få döpa sin son till Brfxxccxxmnpcccclllmmnprxvclmnckssqlbb11116, vilket skulle uttalas »Albin«. Diding kallade det en »protest mot den svenska namnlagen«.
Samtidigt var han så blyg att han blev genomsvettig om han skulle tala inför folk.
Allt vände när han för sex år sedan blev tagen för rattfylla och lade in sig på ett behandlingshem.
En av de första grejerna han gjorde då han kom ut var att resa upp till Jan Myrdals och Andrea Gaytán Vegas bröllop, där han höll ett tal »inför alla dessa människor som jag beundrade så« och förklarade att han hade startat något han kallade Jan Myrdal-sällskapet. Utöver att sprida och översätta Myrdals stora produktion skulle sällskapet varje år dela ut ett »Lenin-pris« på 100 000 kronor till en olydig samhällsdebattör i Myrdals anda.
– Många undrade väl vad det var för ufo som stod där i kortbyxor, men flera av dem blev medlemmar på direkten, även om Lars Gustafsson senare gick ur eftersom han inte ville förknippas med Lenin.
Efter att ha visat mig runt på hotellet, där korridorerna är belamrade med böcker och inramade planscher föreställande Mao, Lenin och Stalin, och där källaren utgörs av det vackra, blåkaklade »Leninbadet« – med Leninbyster och ryska »badnymfer« i marmor på väggarna – hoppar vi in i hans Volvo. Han kör mot enkelriktat genom staden och parkerar framför ett rött trevåningshus, där en hög Ikea-kartonger står lutade mot entrén.
– Vi har redan köpt Billybokhyllor för 100 000 kronor, säger Diding och kliver in i en lägenhet som mest liknar en byggarbetsplats; väggarna är täckta av bokhyllor från golv till tak.
– Här ska Jan bo, förklarar Diding och går vidare in till nästa rum.
– Här blir det bibliotek och rum för stipendiater.
Nästa rum är till skillnad från de andra inte täckt av sågspån, utan är ett fullt möblerat kök med en nybyggd bokhylla.
– Här bor Elisabeth, min särbo, men hon kommer att få hysa några av Jans böcker.
Diding har upplåtit sin gamla bostad åt Myrdal och hans bibliotek. Tanken är att boksamlingen ska finnas kvar efter författarens död, och att huset ska kunna fungera som stipendiatbostad och -bibliotek åt forskare och författare. Henning Mankell har hjälpt till med finansieringen genom att köpa halva fastigheten, värderad till 4,6 miljoner, av Diding, som själv håller på att flytta in i en villa vid havet.
Någon timme senare röker Diding en cigarr under en uppstoppad örn i sitt nya hem. Ett människokranium med avsågad hjässa fungerar som askfat. Jag frågar varför han egentligen gör det här.
– Tanken var att bevara Jans bibliotek och samtidigt resa ett monument över honom. Jag var dyster över att han är så marginaliserad i dag. Men det är också en manifestation mot att så många andra boksamlingar går till spillo. Bibliotek stängs. Socialdemokraterna slarvade bort Hjalmar Brantings hem. Aftonbladets bibliotek försvann. Kultur värderas inte högt i dag.
I vår går det sista flyttlasset. Därefter kommer nyfikna Varbergsbor att kunna stifta närmare bekantskap med Sveriges mest kända maoist.
Jan Myrdal:
– Jag är lyckligt lottad, utan att förstå varför.

Tillbaka