TV4 sänder programmet det är den sjätte november 2010. Sexton sekunder in i hennes version av ”Mikrofonkåt” markerar Petter – Södermalmsrapparen som skrev den ihop med Thomas Rusiak – takten med en knuten näve i luften. Lill-Babs sitter intill med öppen mun. Christer Sandelin lyfter snart armarna rakt upp i en hyllning. Tio sekunder senare ler Petter som ett lyckliggjort barn. Det gör sångerskan framför honom med.
Det är en osannolik lyckträff och det är uppenbart att de båda just förstår det:
Hennes beslöjade röst – lite rökig, lite sträv – hans stöddiga 08-text, drivet i den pumpande rullande basfiguren, det självsäkra utspelet, hennes knyckar med nacken och glitterjackan mot de trashade jeansen som hon bär. Och så texten på det.
Hon sjunger: ”Ja, jag rimmar på från undergroundnivå / siktar mot toppen så långt jag kan nå / åh jag, kommer in rullar hårt i stockholmsterräng / det är titeln jag vill åt / jag är mikronfonkåt.”
Hon ryggar inte ens inför rader som ”respekt till alla snubbar som hängt sen dag ett / ni finns i familjen där mitt blod flyter fett / klä bilden med ord / bevittna saker som jag sett.”
Allt sitter. Allt går ”igenom rutan” som bildproducenter plägar säga. Det är ett massivt genombrott, och en miljon fyrahundrafjorton tusen svenskar framför sina plattskärmar har just bevittnat det.
Petra Linnea Paula Marklund har kommit hem efter ett decennium av kuskande över europop-kontinenten. Hem från klubbar, diskotek, festivaler, musikmässsor, showcases, tv-soffor och pressträffar i Polen, Tyskland, Norge, Danmark, Litauen, England, Finland, Slovenien, Kina, Spanien, Japan, Grekland, USA, Australien, Irland och alla andra ställen bortom Sverige där hon uppträtt.
Hon har just blivit folkkär, som det heter när så många svenska tv-tittare inte ens överväger att byta kanal.
Nu står hon inför långt större utmaningar:
Allmusic.com:s kritiker Ross Hoffman efterfrågar ett större egensinne och den ”tydliga personlighet” som till exempel Robyn har – kan Marklund leverera det? Är det över huvud taget möjligt att tvärbyta tilltal tolv år efter en albumdebut? Kan Petra Linnea Paula Marklund bli en artist som nämns med samma respekt som Lisa Nilsson, en av förebilderna hemma i flickrummet i Älta under högstadieåren?
Nitton månader efter Petter-cover-succén, den 13 juni strax efter lunch, sitter Marklund i jeans och tröja i en skivstudio intill Vasaparken i Stockholm och slutför sitt kommande album under eget namn och med svenska texter. Det är Sverige hon tänker sjunga för nu. I hennes team finns Joakim Berg, Daniel Ledinsky – svensk producent på Atlantic Records i New York som skriver till bland andra Cee Lo Green och Rumer – och Saska Becker, producent/låtskrivare åt Ken, Albin Gromer, Petter, Mange Schmidt och Rusiak. De filurar fortfarande på vilka låtar som platsar. Några måste bort.
– Vi är ju fyra upphovsmän…hen, på den här skivan och det har blivit så att vi alla gillar varandras bidrag väldigt mycket och då blir det lätt mycket material att välja emellan. Vi har redan valt bort låtar till en hel skiva, konstaterar Ledinsky.
Joakim Berg har jobbat i studion på Dalagatan, men också intensivskrivit ihop med Ledinsky under några dagar på Manhattan i våras. Låtfiler har skickats fram och tillbaka mellan kvartetten i Sverige, USA och Frankrike.
– Från början skrev vi parallellt ihop med Petra, men efter New York så har vi gjort alltihop tillsammans. Jocke spelar till exempel gitarr på flera låtar som han inte har skrivit, han är en sjukt bra gitarrist, jag hade ingen aning om det.
Marklund och Berg kände varandra sedan tidigare genom hennes manager. Men träffades hemma hos Kentsångaren på Kungsholmen för ett år sedan för att prata om samarbetet. Han spelade upp låten ”Sanningen” vid köksbordet med raderna om att ”jag är stolt / jag gjorde valen för mig själv” … ”det här är priset jag betalar för min frihet”. Eller versbiten om hur ”jag som alltid varit drottningen / överallt i min värld”, som rimligen skrevs för henne.
– Jag blev så jävla tagen av den, säger hon. Den tog mig i hjärtat. Vi spelade in den direkt i hans lilla hemmastudio. Han är lite som en professor och har verkligen sin egen stil – han kan sitta med gitarren och säga ”men gud, det här ackordet är såå snyggt till den här melodin, vi måste gå från ett C7 till ett Cmaj”. Och han är ju, som alla vet, fantastiskt duktig med texter. Vi andra tre bara kör, vi låter enbart känslorna styra.
Berg har samarbetat med ett fåtal andra artister, som Peter ”Cardigans” Svensson, Freddie Wadling, Lisa Miskovsky och Titiyo. Petra Marklund, som har en inspelningsstudio i Solna och har skrivit musik sedan hon var liten, kände sig ”jättehedrad”, men också lätt nervös. Osäker på personkemin.
– Man måste ju verkligen respektera varandra som artister om det ska fungera att arbeta och vi är ju verkligen från olika världar: ”Kent och så jag, jag som hållit på med min danspop … vad är det som han ser i min popvärld?”, liksom. Men när vi satt där så sade han: ”Jag har verkligen lyssnat länge på dig och har koll och är så imponerad av din musik, låtarna.” ”Shit”, tänkte jag, det var så coolt för det är väldigt många i vår bransch som ser på musik som att det bara handlar om olika produktioner. Och det är mycket lätt att jobba med honom – han är vuxen och väldigt chill, säger hon och tillägger att hennes BPM-drivna dansmusik och Kents digitaliserade indierock ändå inte saknar berörelsepunkter. En gång i bilen hörde hon en Kentlåt på radion, ”på låg volym” och trodde för ett ögonblick att det var en av hennes.
Titlar på den kommande skivan som ”Tillbaka till skyttegravarna”, ”Aska i vinden” och rader som ”jag har en dejt med döden / han bjuder på lunch på Riche” eller ”vad fan är det för fel på mig? / vad gjorde att jag inte såg?” lär överraska hennes tidiga lyssnare.
Det låter som ett stort och nytt steg för dig?
– Jo, jo, jättestort, men inte för mig som jag för det här har vuxit fram. Att vara med i ”Så mycket bättre” och tolka andras låtar påminde mig om hur härligt det är att sjunga på svenska. Jag blev ännu mer taggad på det svenska språket då.
Det går samtidigt inte att gömma sig på svenska. Att sjunga om att den man älskar ligger ”med någon annan tjej” – som du gör på den här skivan – är nåt alldeles annat än ”you know I can’t get over you and I don’t know why – no matter how I try”, som i din låt ”Can’t get over”.
– Mm, det är svårt. Det hörs direkt om det inte är på riktigt. Men vi har jobbat så tajt allihop med både musiken och texterna. Det har fallit sig naturligt och Jockes texter ligger väldigt nära mina egna upplevelser. De har absolut inte känts främmande för mig. Absolut inte.
Hur skulle du beskriva skivan?
– Rätt mörk – och personlig. När jag lyssnar på den kan jag nästan tänka på band som Coldplay och Florence + The Machine och Depeche Mode…
– ...vi har ett sound, men det har ett väldigt brett anslag. Det är både souligt, poppigt och lite hiphop – som jag jobbat mycket med tidigare. Vissa av låtarna har börjat väldigt skelettartat med bara en ackordföljd som vi utgått ifrån, fyller Saska Becker i.
Två dagar senare ses vi i Gamla Enskede. Hennes förslag. Det är hemma för henne efter en kort sejour innanför tullarna och ett och ett halvt år i London runt 2009, ”jag kunde lika gärna bo där då, jag insåg ju att jag för det mesta satt på flygplan ändå”.
Hon har just blivit fotograferad för omslaget till skivan – och skrivit ännu en låt ihop med Berg. Hon understryker skillnaden mellan artisten September och artisten Petra Marklund: Två uttryck. Två olika sätt att göra musik:
– Det här är musik med fokus på att utveckla det musikaliska och experimentella, vi har gjort en massa konstiga varianter av varje melodi som i sin tur lett vidare till något nytt. Lekfullt. Popmusiken jag sjunger som September görs utifrån en grund som bygger på fler … regler. Saker som jag har lärt mig om hur man jobbar fram en grym vers eller melodi och dessutom är ju den musiken mer beatdriven än den här, säger hon och beskriver hur hon nu för första gången i sitt popliv gjort låtar som är inspelade utan click track, en förinställd digital takt. Det är en musik med en ”annan dynamik”, noterar hon.
Vad är du bäst på?
– Idéer. Jag har många melodier i mig. Som artist så tror jag att jag också kan se helheter. Och så är jag nog ganska lekfull. Jag vill hitta på saker i stunden, jag vill inte öva in saker för mycket.
Sämst?
– Det är min nervositet. Jag blir skräckslagen just innan jag ska ut på scen. Det vore så skönt att bara kunna gå upp på scen och ta plats och ha jävligt kul, säger hon och beskriver när hon skulle sjunga och spela gitarr ensam i ett kanadensiskt tv-program härom året och efteråt såg hur hon skakat som ett asplöv under hela sändningen.
Med den kommande Petra Marklund-skivan följer turnéer på hemmaplan. Ett territorium där hon som September numera är etablerad. ”Mikrofonkåt” och det följande albumet ”Love CPR” (2011) toppade både den svenska singel- och albumlistan, hennes Pettercover såldes i över 60.000 exemplar och höll förstaplatsen i elva veckor.
– Jag har känt mig totalt okänd i Sverige i alla år fram till nu. Men det har på ett sätt också varit skönt att komma hem och plötsligt är allt lugnt omkring en. Men September kommer jag inte ha tid med på ett bra tag. Jag vill fokusera på det här nu.
Hon återkommer till adjektivet mörk i obestämd singular när hon talar om stämningen på nya skivan. Ber man henne utveckla det så svarar hon att den beskriver vad man kan känna när man växer upp, tankar man har, relationer och så.
– Det är mycket kärlek. Och brist på kärlek. Jag tror att vi alla som jobbat med den är ganska vemodiga – det är inget enkelt gäng att göra något glatt med – vi har verkligen försökt, ler hon.
Vad väntar nu, vad och vem är popartisten Petra Marklund om ett år?
– Jag försöker att inte tänka på det. Jag vill bara göra det jag älskar. Jag är väldigt stolt över den här skivan. Vi har gjort den och vi har gjort det tillsammans, sedan får det gå som det går.