Sven Delblanc (1931 – 1992)

En ung Sven Delblanc. Fotot troligen från tiden före debuten 1962. Fotograf okänd.

Sven Delblanc framstår som en av de allra största författarna i svensk efterkrigslitteratur. Från debuten 1962 till sin död 1992 skrev han ett trettiotal romaner och cirka femton pjäser för radio eller scen och var också flitigt verksam som litteraturkritiker, essäist och samhällsdebattör. Sven Delblanc var också litteraturhistoriker.

Sven Delblanc föddes i Swan River i staten Manitoba i Kanada 1931, dit föräldrarna emigrerat från Sverige för att slå sig ned som nybyggare 1928. 1934, under depressionen, återvände familjen till Sverige och slog sig ner i Vagnhärad i Sörmland som jordbrukare. Sven Delblancs barndom var mycket svår. Sin far har han skildrat som en egensinnig individualist, kraftfull, hård och egoistisk, men också som mycket språkbegåvad och utrustad med en drastisk humor. Sin mor har Sven Delblanc beskrivit som kärleksfull och varm, men också mycket känslig och sårbar. Föräldrarna skildes 1942. Som tröst i barndomens mörker fungerade den kärlek och omsorg som modern och de två systrarna gav liksom de mystiska extaser som ibland drabbade den unge Sven Delblanc, och som fick stor betydelse för den livshållning och människosyn han kom att omfatta. I författarskapet är det blommande körsbärsträdet en återkommande symbol för dessa positiva livsvärden.

I sitt författarskap närmade sig Sven Delblanc sin barndoms verklighet successivt. Efter att först ha givit gestalt åt sin brottning med fadern i symbolisk och förklädd gestalt skildrar han efterhand fadern och sin relation till honom allt öppnare. Nattresa, (1967), Åsnebrygga (1969), Hedebysviten (1970-76) och Samuelsviten (1981-1985) och de självbiografiska Livets ax (1991) och Agnar (1993) markerar steg mot en allt öppnare bild av barndomens verklighet.

Sven Delblanc var 31 år gammal när han debuterade med Eremitkräftan (1962), en spännande och gåtfull bildningsroman som diskuterar frihetsproblemet och arbetar med allegoriska och symboliska medel. Anmärkningsvärt är att Sven Delblanc redan här presenterar det tema som han sedan behandlar i det följande författarskapet.

Sven Delblancs livssyn var mycket mörk – han talade själv om sin radikalpessimism. Det tema han behandlar kan kallas frihetens tragedi. Den insikt som debutromanens unge hjälte når fram till är att människan är utlämnad till en frihet hon inte mäktar bära – den vanmäktiga människans val står ofta mellan underkastelse under en auktoritär ordning eller en destruktiv frihet. Mot denna nästan totala pessimism om människans frihetsförmåga, i författarskapet symboliserad av det mörka landet, ställde Sven Delblanc ett absurt trots. Hans heroiska projekt blev att försöka leva ”som om” mörkret inte existerade, att förena illusionslös klarsyn med handlingsförmåga och framtidstro. Mörkret i Sven Delblancs texter motverkas av hans språkliga energi och uppfinningsrika ordglädje. Sven Delblanc hör till det svenska språket riktiga stormästare.

Eremitkräftan blev en stor kritikerframgång. Victor Svanberg menade att det vore förolämpande att kalla denna roman lovande, den är en ”färdig diktares myndighetsförklaring”. Det riktigt stora genombrottet fick Sven Delblanc med Prästkappan som kom ut året därpå. Också Prästkappan är en spännande och rappt berättad idéroman, men här visar sig också en frodig berättare, en upptågens mästare, en författare i traditionen från Rabelais, Voltaire och Swift. Prästkappan är en bildningsroman i pikareskens form som utspelar sig i Fredrik den Stores Preussen.

Sven Delblancs romaner kan grovt sett indelas i två kategorier, dels idéanalytiska romaner med inslag av allegori, myt och symbolism, dels breda episka verk. Skillnaden skall inte överdrivas. De ”smala” böckerna har ofta en medryckande och spännande handling och i de episka verken finns ofta symboliska och mytiska inslag liksom även idédiskussion.

Eremitkräftan och Prästkappan hör till den förstnämnda kategorin liksom tre romaner från 1970- och 1980-talen som Sven Delblanc menade utgjorde en ”svartsynens trilogi”, nämligen Kastrater (1975), Speranza (1980) och Jerusalems natt (1983). I dessa romaner utvecklar Sven Delblanc sitt stora frihetstema ur tre olika perspektiv; Kastrater tar upp konsten, Speranza politiken och Jerusalems natt religionen. Romanerna prisades av kritiken och översattes till många språk.

1970 utkom Åminne, den första romanen i Sven Delblancs s k Hedebysvit, där han skildrar sin barndoms Sörmland under åren 1937-1945. Hedeby är en bild av Vagnhärad, där Sven Delblanc växte upp, men också en spegelbild av Sverige. Åminne fick lysande kritik och blev ett andra genombrott för Sven Delblanc. Här presenterade sig epikern Delblanc för första gången i helfigur. Romanerna skildrar ett myller av gestalter och ett helt samhälle träder fram.

Foto: Lütfi Özkök Människoskildringen präglas av inlevelse och medkänsla men romanerna har också komiska och groteska inslag. Sven Delblanc anknyter med Hedebysviten till viss del till en svensk realistisk tradition, företrädd av Ivar Lo Johansson och Vilhelm Moberg, men han ville också presentera ett ”preciöst och barockt alternativ” till 30-talsrealismen. Efter Åminne följde Stenfågel (1973), Vinteride (1974) och Stadsporten (1976).

Åminne var beviset på att Delblanc lyckosamt hade kommit ur en kris. Sven Delblanc hade sedan mitten av 60-talet eftersträvat att fördjupa sin människoskildring i Lars Ahlins efterföljd. Problematiken gestaltas i romanen Homunculus från 1965, där huvudpersonen, alterego-gestalten Sebastian Verdén, känner sig vanmäktig inför ett krav att med inlevelse och kärlek ge ord åt människors liv. Han vill komma ur karikatyrens ”namngivande” för att ge gestalt åt människans namnlöshet bortom rollerna. Med Åminne är krisen löst. Sannolikt har denna känslomässiga frigörelse sin förutsättning i Delblancs möte med barndomens lidande under slutet av 60-talet, något som gestaltas i romanerna Nattresa (1967) och Åsnebrygga (1969).

1981 utkom Samuels bok, den lysande upptakten till Sven Delblanc andra stora episka romansvit om fyra romaner, i vilken han skildrar sin egen släkthistoria. I Samuels bok – som belönades med Nordiska rådets stora pris – står morfaderns tragiska öde i centrum. Romanen om den godhjärtade men överkänsligt sårbare Samuel har drag av helgonlegend. I den efterföljande Samuels döttrar (1982) skildrar Delblanc sin mors och hennes syskons liv. Kanaans land (1984) skildrar åren i Kanada, dit Sven Delblancs föräldrar emigrerat och där han själv föddes 1931. I Maria ensam (1985), den avslutande delen i Samuelsviten, skildras återkomsten till Sverige och den svåra tid som föregick föräldrarnas skilsmässa. Här skildrar Sven Delblanc också, liksom tidigare i Vinteride och Stadsporten, sin egen svåra uppväxtsituation.

Sven Delblanc hade disputerat i litteraturhistoria 1965 med en avhandling om Gustav III och äreminnet, och han var sedan verksam som docent i Uppsala fram till början av 1970-talet, då framgången med Hedebysviten gjorde det möjligt för honom att ägna det skönlitterära författarskapet all tid. Under 1980-talets andra hälft återvände Sven Delblanc till litteraturvetenskapen. Under åren 1985 – 1989 var han jämte Lars Lönnroth huvudredaktör för det stora litteraturhistorieverket Den Svenska Litteraturen i vilket han skrev oerhört mycket själv, bl a texterna om Stiernhielm, den sene Strindberg, Fröding, Heidenstam, Karlfeldt, Frans G Bengtsson och Hjalmar Bergman.

Under denna tid tillkom också Moria land (1987) och Änkan (1988), romaner som kopplar det stora temat om människans tragiska val mellan Ordning och Frihet till Sverige. I Moria land möter vi ett framtida Sverige utvecklat till diktatur, i Änkan gestaltas den absoluta frihetens villkor i ett sekulariserat Sverige.

Kritikernas mottagande av romanen Änkan utlöste den andra stora krisen i Delblancs författarliv. Sven Delblanc hade här anknutit till en populärgenre – den s k FLN-litteraturen, där versalerna står för Flärd, Lidelse och Njutning, även kallad ”tantsnusklitteratur” – i sin diskussion av sitt stora frihetstema. Kritikernas mottagande av Änkan – romanen beskylldes bland annat för att vara spekulativ och pornografisk – bekräftade slutgiltigt för Delblanc att han inte nått fram med den diskussion av frihetens villkor som han gestaltat från och med debuten 1962. Detta meddelade Delblanc i en artikel i Svenska Dagbladet på julaftonen 1988. Mot sin övertygelse att konstverket bör tala för sig själv presenterade han nu sitt stora tema. I artikelns slut skriver Delblanc följande som väl sammanfattar vad denna kris handlar om:

Men jag måste avbryta en analys, som kunde fortsätta i timmar. Som synes har jag av subjektiva skäl ända sedan min debutbok funnit det angeläget att diskutera människans tragiska och omöjliga val mellan Ordning och Frihet med följdproblem som Ansvar – särskilt konstnärens och den intellektuelles – och Skuld. Får jag döma av den kritiska receptionen är jag ensam om att finna dessa problem angelägna eller ens begripliga. Kanske är jag oförmögen att kommunicera utan de hjälpmedel jag kategoriskt måste förkasta: programmatisk förkunnelse och utförlig essäism. Det ter sig under sådana omständigheter skäligen meningslöst med en fortsatt produktion.

Om Sven Delblanc verkligen hade för avsikt att upphöra med sitt skönlitterära författarskap, vilket slutorden kan tyda på, är ovisst. Han fortsatte att skriva. Den självbiografiska boken Livets ax som gavs ut 1991 är sannolikt till stora delar skriven under ”Änkankrisen”. Livets ax belönades med Augustpriset. Frågan är om Sven Delblancs radikalpessimism fått starkare uttryck än i denna barndomsskildring, något som kanske har sin förklaring i att romanen till stora delar är skriven under och efter krisåren.

Under tiden efter Änkankrisen är också romanen Ifigenia (1990) skriven. Romanen utspelar sig under antiken och ställer Agamemnons offer av sin dotter Ifigenia i centrum. Ifigenia har i mycket karaktär av avskedsroman. När romanens huvudperson, diktaren Demodokos, i romanens slut tar avsked av sitt författarskap så hör vi Delblanc tala genom sin diktade gestalt. Han tar farväl av sin heroiska livshållning, föresatsen att leva ”som om” det mörka landet inte existerade.

Jag minns att jag trodde en gång, att det sanna hjältemodet bestod däri, att se med öppna ögon den mörka natten och sedan leva som i dagsljus, leva som om natten ej fanns, som om heliga stjärnor gåve oss ledning, som om kärlek och frid vore möjliga på vår jord… Som om… Jag minns… Men jag orkar ej längre tro…

I slutet av är 1990 fick Sven Delblanc beskedet att han led av en långt utvecklad skelettcancer och hade ett år kvar att leva. Nu bestämde han sig för att ge ut Livets ax, skriven huvudsakligen 1988, men som tidigare synts honom ”alltför pinsam att publicera”. Nu skrev Sven Delblanc också Slutord, en tankebok som i 55 dagboksnotiser skildrar hans sjukdomstid och återger hans tankar om döden. Sven Delblanc fick ytterligare ett år att leva. Under denna tid skrev han Agnar, en fortsättning på Livets ax, som gavs ut postumt 1993. Under denna tid skrevs sannolikt också TV-spelet Hemresa som spelades av Sveriges Television 1993.


	Sven Delblanc (1931 – 1992) Sven Delblanc framstår som en av de allra största författarna i svensk efterkrigslitteratur. Från debuten 1962 till sin död 1992 skrev han ett trettiotal romaner och cirka femton pjäser för radio eller scen och var också flitigt verksam som litteraturkritiker, essäist och samhällsdebattör. Sven Delblanc var också litteraturhistoriker. Sven Delblanc föddes i Swan River i staten Manitoba i Kanada 1931, dit föräldrarna emigrerat från Sverige för att slå sig ned som nybyggare 1928. 1934, under depressionen, återvände familjen till Sverige och slog sig ner i Vagnhärad i Sörmland som jordbrukare. Sven Delblancs barndom var mycket svår. Sin far har han skildrat som en egensinnig individualist, kraftfull, hård och egoistisk, men också som mycket språkbegåvad och utrustad med en drastisk humor. Sin mor har Sven Delblanc beskrivit som kärleksfull och varm, men också mycket känslig och sårbar. Föräldrarna skildes 1942. Som tröst i barndomens mörker fungerade den kärlek och omsorg som modern och de två systrarna gav liksom de mystiska extaser som ibland drabbade den unge Sven Delblanc, och som fick stor betydelse för den livshållning och människosyn han kom att omfatta. I författarskapet är det blommande körsbärsträdet en återkommande symbol för dessa positiva livsvärden. I sitt författarskap närmade sig Sven Delblanc sin barndoms verklighet successivt. Efter att först ha givit gestalt åt sin brottning med fadern i symbolisk och förklädd gestalt skildrar han efterhand fadern och sin relation till honom allt öppnare. Nattresa, (1967), Åsnebrygga (1969), Hedebysviten (1970-76) och Samuelsviten (1981-1985) och de självbiografiska Livets ax (1991) och Agnar (1993) markerar steg mot en allt öppnare bild av barndomens verklighet. Sven Delblanc var 31 år gammal när han debuterade med Eremitkräftan (1962), en spännande och gåtfull bildningsroman som diskuterar frihetsproblemet och arbetar med allegoriska och symboliska medel. Anmärkningsvärt är att Sven Delblanc redan här presenterar det tema som han sedan behandlar i det följande författarskapet. Sven Delblancs livssyn var mycket mörk – han talade själv om sin radikalpessimism. Det tema han behandlar kan kallas frihetens tragedi. Den insikt som debutromanens unge hjälte når fram till är att människan är utlämnad till en frihet hon inte mäktar bära – den vanmäktiga människans val står ofta mellan underkastelse under en auktoritär ordning eller en destruktiv frihet. Mot denna nästan totala pessimism om människans frihetsförmåga, i författarskapet symboliserad av det mörka landet, ställde Sven Delblanc ett absurt trots. Hans heroiska projekt blev att försöka leva ”som om” mörkret inte existerade, att förena illusionslös klarsyn med handlingsförmåga och framtidstro. Mörkret i Sven Delblancs texter motverkas av hans språkliga energi och uppfinningsrika ordglädje. Sven Delblanc hör till det svenska språket riktiga stormästare. Eremitkräftan blev en stor kritikerframgång. Victor Svanberg menade att det vore förolämpande att kalla denna roman lovande, den är en ”färdig diktares myndighetsförklaring”. Det riktigt stora genombrottet fick Sven Delblanc med Prästkappan som kom ut året därpå. Också Prästkappan är en spännande och rappt berättad idéroman, men här visar sig också en frodig berättare, en upptågens mästare, en författare i traditionen från Rabelais, Voltaire och Swift. Prästkappan är en bildningsroman i pikareskens form som utspelar sig i Fredrik den Stores Preussen. Sven Delblancs romaner kan grovt sett indelas i två kategorier, dels idéanalytiska romaner med inslag av allegori, myt och symbolism, dels breda episka verk. Skillnaden skall inte överdrivas. De ”smala” böckerna har ofta en medryckande och spännande handling och i de episka verken finns ofta symboliska och mytiska inslag liksom även idédiskussion. Eremitkräftan och Prästkappan hör till den förstnämnda kategorin liksom tre romaner från 1970- och 1980-talen som Sven Delblanc menade utgjorde en ”svartsynens trilogi”, nämligen Kastrater (1975), Speranza (1980) och Jerusalems natt (1983). I dessa romaner utvecklar Sven Delblanc sitt stora frihetstema ur tre olika perspektiv; Kastrater tar upp konsten, Speranza politiken och Jerusalems natt religionen. Romanerna prisades av kritiken och översattes till många språk. 1970 utkom Åminne, den första romanen i Sven Delblancs s k Hedebysvit, där han skildrar sin barndoms Sörmland under åren 1937-1945. Hedeby är en bild av Vagnhärad, där Sven Delblanc växte upp, men också en spegelbild av Sverige. Åminne fick lysande kritik och blev ett andra genombrott för Sven Delblanc. Här presenterade sig epikern Delblanc för första gången i helfigur. Romanerna skildrar ett myller av gestalter och ett helt samhälle träder fram. Människoskildringen präglas av inlevelse och medkänsla men romanerna har också komiska och groteska inslag. Sven Delblanc anknyter med Hedebysviten till viss del till en svensk realistisk tradition, företrädd av Ivar Lo Johansson och Vilhelm Moberg, men han ville också presentera ett ”preciöst och barockt alternativ” till 30-talsrealismen. Efter Åminne följde Stenfågel (1973), Vinteride (1974) och Stadsporten (1976). Åminne var beviset på att Delblanc lyckosamt hade kommit ur en kris. Sven Delblanc hade sedan mitten av 60-talet eftersträvat att fördjupa sin människoskildring i Lars Ahlins efterföljd. Problematiken gestaltas i romanen Homunculus från 1965, där huvudpersonen, alterego-gestalten Sebastian Verdén, känner sig vanmäktig inför ett krav att med inlevelse och kärlek ge ord åt människors liv. Han vill komma ur karikatyrens ”namngivande” för att ge gestalt åt människans namnlöshet bortom rollerna. Med Åminne är krisen löst. Sannolikt har denna känslomässiga frigörelse sin förutsättning i Delblancs möte med barndomens lidande under slutet av 60-talet, något som gestaltas i romanerna Nattresa (1967) och Åsnebrygga (1969). 1981 utkom Samuels bok, den lysande upptakten till Sven Delblanc andra stora episka romansvit om fyra romaner, i vilken han skildrar sin egen släkthistoria. I Samuels bok – som belönades med Nordiska rådets stora pris – står morfaderns tragiska öde i centrum. Romanen om den godhjärtade men överkänsligt sårbare Samuel har drag av helgonlegend. I den efterföljande Samuels döttrar (1982) skildrar Delblanc sin mors och hennes syskons liv. Kanaans land (1984) skildrar åren i Kanada, dit Sven Delblancs föräldrar emigrerat och där han själv föddes 1931. I Maria ensam (1985), den avslutande delen i Samuelsviten, skildras återkomsten till Sverige och den svåra tid som föregick föräldrarnas skilsmässa. Här skildrar Sven Delblanc också, liksom tidigare i Vinteride och Stadsporten, sin egen svåra uppväxtsituation. Sven Delblanc hade disputerat i litteraturhistoria 1965 med en avhandling om Gustav III och äreminnet, och han var sedan verksam som docent i Uppsala fram till början av 1970-talet, då framgången med Hedebysviten gjorde det möjligt för honom att ägna det skönlitterära författarskapet all tid. Under 1980-talets andra hälft återvände Sven Delblanc till litteraturvetenskapen. Under åren 1985 – 1989 var han jämte Lars Lönnroth huvudredaktör för det stora litteraturhistorieverket Den Svenska Litteraturen i vilket han skrev oerhört mycket själv, bl a texterna om Stiernhielm, den sene Strindberg, Fröding, Heidenstam, Karlfeldt, Frans G Bengtsson och Hjalmar Bergman. Under denna tid tillkom också Moria land (1987) och Änkan (1988), romaner som kopplar det stora temat om människans tragiska val mellan Ordning och Frihet till Sverige. I Moria land möter vi ett framtida Sverige utvecklat till diktatur, i Änkan gestaltas den absoluta frihetens villkor i ett sekulariserat Sverige. Kritikernas mottagande av romanen Änkan utlöste den andra stora krisen i Delblancs författarliv. Sven Delblanc hade här anknutit till en populärgenre – den s k FLN-litteraturen, där versalerna står för Flärd, Lidelse och Njutning, även kallad ”tantsnusklitteratur” – i sin diskussion av sitt stora frihetstema. Kritikernas mottagande av Änkan – romanen beskylldes bland annat för att vara spekulativ och pornografisk – bekräftade slutgiltigt för Delblanc att han inte nått fram med den diskussion av frihetens villkor som han gestaltat från och med debuten 1962. Detta meddelade Delblanc i en artikel i Svenska Dagbladet på julaftonen 1988. Mot sin övertygelse att konstverket bör tala för sig själv presenterade han nu sitt stora tema. I artikelns slut skriver Delblanc följande som väl sammanfattar vad denna kris handlar om: Men jag måste avbryta en analys, som kunde fortsätta i timmar. Som synes har jag av subjektiva skäl ända sedan min debutbok funnit det angeläget att diskutera människans tragiska och omöjliga val mellan Ordning och Frihet med följdproblem som Ansvar – särskilt konstnärens och den intellektuelles – och Skuld. Får jag döma av den kritiska receptionen är jag ensam om att finna dessa problem angelägna eller ens begripliga. Kanske är jag oförmögen att kommunicera utan de hjälpmedel jag kategoriskt måste förkasta: programmatisk förkunnelse och utförlig essäism. Det ter sig under sådana omständigheter skäligen meningslöst med en fortsatt produktion. Om Sven Delblanc verkligen hade för avsikt att upphöra med sitt skönlitterära författarskap, vilket slutorden kan tyda på, är ovisst. Han fortsatte att skriva. Den självbiografiska boken Livets ax som gavs ut 1991 är sannolikt till stora delar skriven under ”Änkankrisen”. Livets ax belönades med Augustpriset. Frågan är om Sven Delblancs radikalpessimism fått starkare uttryck än i denna barndomsskildring, något som kanske har sin förklaring i att romanen till stora delar är skriven under och efter krisåren. Under tiden efter Änkankrisen är också romanen Ifigenia (1990) skriven. Romanen utspelar sig under antiken och ställer Agamemnons offer av sin dotter Ifigenia i centrum. Ifigenia har i mycket karaktär av avskedsroman. När romanens huvudperson, diktaren Demodokos, i romanens slut tar avsked av sitt författarskap så hör vi Delblanc tala genom sin diktade gestalt. Han tar farväl av sin heroiska livshållning, föresatsen att leva ”som om” det mörka landet inte existerade. Jag minns att jag trodde en gång, att det sanna hjältemodet bestod däri, att se med öppna ögon den mörka natten och sedan leva som i dagsljus, leva som om natten ej fanns, som om heliga stjärnor gåve oss ledning, som om kärlek och frid vore möjliga på vår jord… Som om… Jag minns… Men jag orkar ej längre tro… I slutet av är 1990 fick Sven Delblanc beskedet att han led av en långt utvecklad skelettcancer och hade ett år kvar att leva. Nu bestämde han sig för att ge ut Livets ax, skriven huvudsakligen 1988, men som tidigare synts honom ”alltför pinsam att publicera”. Nu skrev Sven Delblanc också Slutord, en tankebok som i 55 dagboksnotiser skildrar hans sjukdomstid och återger hans tankar om döden. Sven Delblanc fick ytterligare ett år att leva. Under denna tid skrev han Agnar, en fortsättning på Livets ax, som gavs ut postumt 1993. Under denna tid skrevs sannolikt också TV-spelet Hemresa som spelades av Sveriges Television 1993.