Lars Johansson

Olyckan på Tranarpsbron har präglat de senaste dagarnas arbete på redaktionen. Det finns ingen journalistcynism sådana här dagar. Bara ambitioner att göra ett bra jobb. Och en sorg för dem som drabbats.
Förr i tiden gjordes tidningarna mer på uppstuds. De var inte planerade som i dag utan mer tillkomna av slump ur ett kreativt kaos. Då hände det att man satt på redaktionen och önskade att det skulle hända något som kunde toppa förstasidan.
Numera är tidningarna (i alla fall HD) planerade i förväg. Till exempel visste vi redan 21 december, innan många gick på julledighet, vad vi skulle ha på förstasidorna i alla våra tre editioner fram till 11 januari. Det var möjligt eftersom mer och mer av vårt innehåll är agendasättande, fördjupande och framåtsyftande. De rena händelsenyheterna har hd.se som primärkanal.
Men när stora händelser inträffar bryter vi naturligtvis planeringen. Det gjorde vi i tisdags då vår planerade toppnyhet om cigarettbluffaren som gripits i Thailand lyftes ut från onsdagstidningen. Det blev en nyhet på förstasidan i torsdags i stället.
När larmet om olyckan kom hade vi snabbt en reporter och två fotografer på plats. Att vara först på en olycksplats är traumatiskt, även för journalister. Vi är inte så förhärdade som många tycks tro. Själv går jag i taket när folk ringer och börjar samtalet med ”Det vet man ju hur journalister är…”.
Så fan heller.
Machobilden av den manlige journalisten som en mer eller mindre alkoholiserad, cynisk, ensamvarg utan relationer är helt fel.
Jag har inte sett en spritflaska på någon redaktion under mina 35 år i yrket. Och manliga journalister är föregångare när det gäller att ta ut föräldraledighet och hämta barn på dagis.
Jag minns en olycka på E4 med fyra döda, varav ett litet barn på två år. Fotografen som åkte ut hade själv barn i den åldern. Han möttes av en fruktansvärd syn med döda människor på vägen.
Tillbaka på redaktionen skulle han ta fram bilder i mörkrummet. Det var lördag så han var ensam i hela det stora tidningshuset. Utan skydd av kameran kom synerna ifatt honom. Han ringde till mig och hade behov av att prata. Men det var först några dagar senare som jag förstod hur dåligt han mådde, vilket jag haft dåligt samvete för. Det blev i alla fall början till en förändrad attityd på redaktionen. Vi såg till att vi kunde erbjuda våra anställda professionell hjälp.
Många gånger räcker det med att prata med kolleger som upplevt liknande saker. Det viktiga är att ingen lämnas ensam utan möjlighet att få berätta.

Tidigare i veckan skyllde både SL (Stockholms lokaltrafik), entreprenören Arriva och polisen olyckan med tåget som körde in i ett hus  på en 20-årig städerska som enligt dem stulit tåget. Nu visar den fortsatta utredningen att hon är oskyldig. I själva verket är hon troligen ett brottsoffer och någon av SL och Arriva riskerar åtal för arbetsmiljöbrott. Städerskan fick svåra skador och har inte kunnat höras eftersom hon fortfarande är nedsövd. Representanter för SL, Arriva och polisen förmedlade de felaktiga slutsatserna till TT, som skrev artiklarna som publicerades i bland annat HD. Som ansvarig utgivare för Helsingborgs Dagblad ber jag den 20-åriga kvinnan om ursäkt för att vi pekat ut henne som brottslig.

Tiger Woods begärde tre miljoner dollar bara för att ställa upp i en golftävling i Qatar där den totala prissumman för alla var 2,5 miljoner dollar. Tre miljoner dollar är nästan 20 miljoner kronor.
Jag blir alltid upprörd när jag läser om sådan girighet.
Men så drar jag mig till minnes ett av alla dessa mer eller mindre förnumstiga citat som cirkulerar på Facebook:
”Ju mer tid du lägger på att störas av hur andra beter sig, desto mindre tid får du till att göra det du själv vill”.
Dessa visdomsord uttalas av Tomas Gunnarsson, som titulerar sig psykosyntesterapeut, coach, föreläsare och författare. Han har gett ut boken ”Att överlista Jante – om konsten att lyfta sig själv och andra”. Han driver också en Facebooksida med samma namn där man kan hitta andra tänkvärda citat.
Som det här: ”Den enda person som du ska försöka vara bättre än är den person som du var i går” (fritt översatt från engelska).
Vi inom media måste väl erkänna att vi stundtals spelar på den svenska avundsjukan när vi väljer vad vi ska berätta, eller hur vi berättar det. Det finns alltid någon som tjänar för mycket, har för stora förmåner eller har druckit ett glas vin för mycket på skattebetalarnas bekostnad. Jag har svårt för den populistiska avundsjukejournalistiken. Men gränsen är inte så lätt att dra. När slår berättigad granskning över i småaktig avundsjuka?
Har vi till exempel gått för långt i vår granskning av förre regionrådets Rolf Tufvessons förmånliga pension där han kan lyfta 39 000 kronor i månaden, utan att jobba, fram till sin 65-årsdag? Jag tycker inte det. Den är ett exempel på ett systemfel, som han själv uppenbarligen har svårt att försvara eftersom han håller sig undan för våra frågor.
I våra egna etiska regler på HD slår vi fast att vi offentligt ska kunna försvara allt vi gör. Det borde vara ett rättesnöre även för politiker som hanterar eller drar nytta av våra skattepengar.
Därför uppmanar jag Tufvesson att tänka på att han kan vara en bättre människa i morgon och svara på våra berättigade frågor om sin pension.
Och när det gäller Tiger Woods kommer han inte till Qatar när tävlingen spelas om två veckor. Qatars golfförbund tyckte att Tigers krav var orimligt. Tack för att någon har förnuftet kvar i den penningstinna idrottsvärden. Det stillar min upprördhet.
Själv hade jag ställt upp för halva summan.

I mellandagarna meddelade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att det inte blir något tilläggsdirektiv till presstödsutredningen. Detta gjorde många i branschen besvikna. Företrädare för främst de socialdemokratiska andratidningarna och ett antal lokala journalistklubbar hade hoppats på någon form av omställningsstöd för dagstidningarna. Pengar som skulle hjälpa tidningarna att satsa på nya digitala distributionsformer.
”Statens roll är inte att hålla mediekoncerner under armarna”, menade kulturministern.
Jag är beredd att ge henne rätt. Det vore lika fel att ge oss stöd som det var att ge varvsindustrin miljarder på 1970-talet, eller att ge en dödsdömd bilfabrik pengar för att överleva.
Ett omställningsstöd skulle rimligtvis gå till alla tidningsföretag, alltså även de som är börsnoterade eller har hundratals miljoner i sina kassor. Historiskt har tidningarna sparat pengar för att köpa ny tryckpress vart tjugonde år. Det är tveksamt om det blir några mer sådana köp. En del av pengarna borde istället satsas på att ställa om till ett nytt medielandskap.
Helsingborgs Dagblad är den sista stora tidningen som är solitär och inte ingår i en koncern. 00-talet var annars de stora strukturaffärernas årtionde. De små socialdemokratiska tidningarna köptes upp av sina borgerliga eller oavhängiga storasystrar. Det gjordes inte enbart av välgörenhet eller omsorg om mångfalden. Om man inte fått del av sossetidningarnas presstöd hade troligen inget av dessa uppköp blivit av. De som nu vill ha stöd ingår alltså i flera fall i stora välmående koncerner där presstödet är en intäkt att räkna med.
Många tidningsföretags kassor är förvisso välfyllda. Men de senaste åren har lönsamheten varit dålig, framför allt på grund av vikande annonsintäkter, som har både konjunkturella och strukturella orsaker. På sikt måste lönsamheten förbättras för att vi ska kunna erbjuda kvalificerad journalistik.
Att det finns fria medier och att människor tar del av nyhetsrapportering och opinionsbildning är en förutsättning för att demokratin ska leva och vara vital.
Jag tror att vi kommer att hitta affärsmodeller som garanterar detta, men det kommer att ta några år innan de blir lönsamma. Istället för stöd skulle regeringen kunna lindra bördorna för tidningsföretagen genom att ta bort den orättvisa reklamskatten. För varje annons som vi publicerar måste vi betala skatt. Reklam i radio, tv och på internet är däremot skattefri.
Riksdagen beslutade redan 2002 att reklamskatten skulle avskaffas, ett beslut som tre regeringar sedan dess struntat i att verkställa.

På rasist- och extremistsajter förs diskussioner om vad svenskhet är. Efter att ha läst Åsa Linderborgs personliga artikel i Aftonbladet i dag är svaret givet. Svenskhet i dessa kretsar är att hata och hota så mycket det bara går.
Aftonbladet har i ett antal artiklar granskat dessa extremistsajter som jag inte ens vill nämna namnet på. Konsekvensen har blivit att kulturchefen Åsa Linderborg av säkerhetsskäl under en period tvingats leva skild från sitt barn. Hon har fått säkerhetsfönster inmonterade i sin lägenhet och hon bär på ett personlarm. Men framför allt har hon fått hundratals sms och mejl, och kommentarer just på sajterna som Aftonbladet granskat.
I sin artikel citerar Åsa Linderborg några av dem:
”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud.” ”Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent.” ”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”.
Påfallande många har ett sexistiskt hat:
”Ärligt gumman, när var det sist du pullade dig själv i fittan?” ”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre än en silverfisk på toalettgolvet.”
Vi på Helsingborgs Dagblad får också liknande mejl och kommentarer, men inte i den omfattningen och inte lika grova. Men det händer relativt ofta att vi vidtar skyddsåtgärder för vår personal. Och precis som för Aftonbladet skiljer sig hatet och hoten när det gäller könen. Vi män ska ha stryk eller helst ta livet av oss, medan kvinnorna är häxor och horor. Själv har jag blivit uppmanad att skaffa ett rep och hänga mig.
Jag är inte religiös, men jag har inget problem att ta till mig julens budskap om glädje och kärlek.
Därför vänder jag andra kinden till och önskar alla en riktigt God Jul! Denna önskan inkluderar även er som det gångna året kallat mig och våra medarbetare saker som kommunistfascist, pajas, svin, äcklig, korkad och snedögd fitta. God jul också till er som önskar oss bort från jordens yta, att vi ska brinna i helvetet, spärras in på psyket eller rensas ut när den dagen kommer.
God Jul förstås även till alla er andra som inte är intoleranta eller extremister.
Jag säger som Astrid Lindgren när hon mötte en skinnskalle på stan: ”Jag tycker att du ska sluta upp med att skinheadsa”. Kan vi inte ta travestera på det och komma överens om att sluta hata nästa år?

I veckan skrev vi om åttabarnsfamiljen från Irak som bodde trångt i en trea på 67 kvm i Helsingborg. Eftersom de redan hade en lägenhet kunde de inte få en större. Det var deras Moment 22.
Jag har förståelse för att kommunen måste prioritera dem som inte har någon bostad alls. Däremot har jag ringa förståelse för er som kritiserar att vi skriver om detta. I flera fall jämför ni den irakiska familjens situation med de hemlösas.
Som jag skriver i ett svar till en av insändarskribenterna på Min Mening i dag anser jag inte att man ska spela ut olika grupper mot varandra. Många hemlösa och många flyktingar har det mycket besvärligt. Bara för att en grupp far illa ska inte en annan grupp automatiskt behöva göra det också.
Det är väl värt att belysa problematiken kring flyktingmottagandet, precis som vi i många artiklar beskrivit de hemlösas svåra situation i Helsingborg. Vi visar hur människor, som annars bara är siffror i statistiken, tvingas leva. I det här fallet är det människor som flytt från sitt krigshärjade hemland. De har minderåriga barn som vi, när vi tagit emot dem, har en skyldighet att hjälpa till en rimlig start i livet. Vi borde prata mindre om vi och dem, mer om ett inkluderande vi.
Jag har också fått ifrågasättande reaktioner på att vi ibland publicerar namn på skolor där elever utsatts för övergrepp, ibland inte. Var är konsekvensen?
Svaret är att det inte finns någon konsekvens. Vi behandlar alla publiceringar från fall till fall. Ofta handlar det om barn som utsatts för brott eller övergrepp. Det är i första hand offren vi värnar om när vi väljer att inte namnge en skola. Ju mindre en skola är desto svårare att publicera namn på skolan, som skulle kunna identifiera och därmed skada offret. För att namnet ska vara relevant måste det ha varit upprepade händelser av samma art på skolan. Eller att skolan fått kritik eller agerat tvivelaktigt. Då kan allmänintresset övertrumfa hänsynen till den drabbade människan.
Att i förväg ha en bestämd policy i den här typen av ärenden är svårt. Policys skulle försvaga det pressetiska systemet. Då riskerar vi att slentrianmässigt släppa igenom saker med hänvisning till policyn. Nu tvingas vi diskutera varje ärende ingående.
Min erfarenhet, efter att ha deltagit i utgivningsbeslut i 25 år, är att det är bättre att inledningsvis vara försiktig och sedan trappa upp om det är befogat. Däremot går det aldrig att backa från en publicering som gått ett steg för långt från början.

Vi frågade vår läsarpanel vad den tror var anledningen till att HD utnämndes till Årets dagstidning och Årets redaktion. Svaren från drygt 500 personer fyller 16 A4-sidor. Det är härlig läsning för oss som jobbar på HD.
Några typiska svar:
”Tidningen riktar sig till alla och tar upp ämnen inom alla tänkbara områden”,
”Ni skriver om sådant som är relevant och lokalt. Ni har superduktiga reportrar”.
”Innovatörer inom media på grund av 24HD. Layout, bredd på artiklarna, men även fördjupade undersökningar med uppföljningar. Grävande journalistik”.
”Ni är bäst helt enkelt. Har inget annat svar”.
Vi passade också på att fråga vår läsarpanel om reklamklisterlappen som då och då dyker upp på förstasidan.
Jag har fått ett par samtal från irriterade läsare när den suttit över bilden på ettan. Senast flyttade vi därför upp den till toppen på sidan. Då hörde ingen av sig.
Läsarpanelen förhåller sig neutral till klisterlappen. Fyra av tio är varken positiva eller negativa. Ytterligare tio procent har ingen åsikt alls. Av den resterande hälften är två av tre negativa.
Men det är en markant skillnad mellan de yngsta och äldsta. I gruppen 16-34 år är 32 procent av de tillfrågade positiva eller mycket positiva till klisterlappen medan 23 procent är negativa. I den äldsta gruppen 55-79 år är 14 procent positiva och 41 procent negativa.
Inställningen till reklam är en generationsfråga. Yngre människor bejakar reklamen i större utsträckning än äldre.
Jag älskar reklam. Den ger mig köptips och information. Reklam är också det mest sympatiska sättet att finansiera vår journalistik. 60 procent av våra intäkter kommer från annonserna. Utan dem skulle tidningsprenumerationen kosta närmare 6 000 kronor om året.
Jag vill också passa på att avliva myten om att det skulle vara mer annonser i tidningarna nu än förr. Tvärtom. När HD var i fullformat utgjorde annonserna 40 procent av utrymmet i tidningen. I dag, i tabloiden, är det i genomsnitt 30 procent annonser och 70 procent text. Kring den 25:e i varje månad, och i slutet av veckan, är det lite mer. Övrig tid lite mindre. Fram till slutet av 1970-talet var dessutom både sidan 1 och sidan 2 annonssidor. Nyheterna presenterades först på sidan 3.
Annonserna bidrar till vår lokala förankring och till att vi känns angelägna – allt det där som gjorde att vi blev Årets dagstidning. De är också en förutsättning för att vi kan fortsätta utvecklas.
Fotnot: Vill du påverka innehållet i HD/NST? Anmäl dig till läsarpanelen på hd.se/lasarpanelen.

Plötsligt en dag låg ett exemplar av HD från 4 december 1943 på en hylla på redaktionen. Någon vänlig läsare hade lämnat den till oss. Gamla tidningar fungerar som magneter för mig. Jag dras till dem och har svårt att slita mig ifrån dem.
Omedelbart fastnade jag för en rubrik på sidan tre, dåtidens första redaktionella sida eftersom sidorna ett och två var vikta för annonser.
”Fem unga danska män avrättade ” och underrubriken ”Flaggorna i hemstaden sänktes på halv stång”.
De avrättade var 19-årige lagerexpediten Anders Vilhelm Andersen, 18-årige maskinlärlingen Svend Christian Johannesen, 27-årige sparbanksassistenten Oluf Axel Kroer, kontorslärlingen Otto Conrad Manly-Christiansen och 21-årige Georg Mörch-Christiansen.
Samtliga hade dömts till döden av en tysk krigsrätt i Århus. Enligt den tyska ockupationsmakten var de skyldiga till sabotage och mordbränder. I en kommuniké skrev den tyska krigsmakten att det är ”betydelselöst om i det särskilda fallet större eller mindre skada anställts”.
Benådningsansökningar från den danska polismakten, Röda korset och från stadsfullmäktige i de dömdas hemstäder hade klingat ohörda.
Jag blev känslomässigt tagen av att läsa texten om avrättningarna. Det kom så nära med åldrarna, namnen och den geografiska närheten. Det spelade ingen roll tiden gått. I morgon är det på dagen 69 år sedan de unga männen ställdes inför exekutionspatrullen i Århus.
Tänk om det hade varit mina barn? Tänk hur det måste ha känts för en 18-åring att veta att han bara har sekunder kvar att leva.
Dödsstraff är i alla sammanhang vidrigt och oförsvarligt. Om samhället fördömer dödande kan inte samhället försvara sitt eget dödande.
Fem namn bland de miljontals människor som dödades under andra världskriget. De kunde varit i livet fortfarande om de fått leva. Och det meningslösa dödandet fortsätter runt om i världen, som om historien inte existerade.
Ansvarig för avrättningarna i Århus var den tyske kommendanten general Hermann von Hanneken. Han åtalades för korruption i januari 1945 och dömdes av en tysk domstol till åtta års fängelse. Men han behövdes vid ostfronten i krigets slutskede och benådades av Hitler, dock degraderad till major.
Efter kriget greps von Hanneken av amerikanarna och överlämnades till Danmark där han 1948 återigen dömdes till åtta års fängelse. Den här gången för brott begångna under ockupationstiden. Men redan året därpå frikändes han i högre rätt och utvisades. Han dog i Nederländerna 1981.

Jag är stolt över utmärkelserna Årets dagstidning och Årets redaktion. Men jag är lika stolt över att vi är politiskt korrekta. I rasist- och extremistkretsar är det ett skällsord. För mig är det en komplimang och ett tecken på att vi är anständiga.
I den publicistiska policyn som ägarna av Helsingborgs Dagblad antagit står att ”Utgivningen vilar på humanistisk grund. Helsingborgs Dagblad försvarar alltid människovärde och mänskliga rättigheter och tar kompromisslöst avstånd från politisk extremism och hot mot demokratin. Helsingborgs Dagblad är politisk oavhängig.”
För mig innebär det att vi tar ansvar. Vi behandlar människor som individer, inte grupper. Vi undviker generaliseringar. Vi vägrar att ha etnicitet som utgångspunkt för problemformuleringar.
Det är lika dumt som att säga att männen är samhällets största problem eftersom de står för nästan all kriminalitet, eller att pensionärerna är det eftersom de kostar mer i vård och omsorg än andra. Och vad skönt det skulle vara om vi slapp alla ungar som måste ha dagis eller handikappade som behöver assistans (OBS! De två sista exemplen var ironi).
Vi har i generationer tagit ett gemensamt ansvar för att bygga vår välfärd. Där har medierna varit både pådrivande och ifrågasättande. På nyhetsplats kommer vi att fortsätta belysa konsekvenserna av polarisering, extremism, intolerans, inhuman politik och myndighetsutövning. På opinionssidorna, ledare och kultur, bekämpar vi dessa företeelser.
Det är därför vi på nyhetsplats beskriver hur Sverigedemokraternas toppolitiker trakasserar en berusad person, knuffar en ung tjej, kallar en annan för hora och beväpnar sig med järnrör. Och att vi på ledarplats fördömer deras beteenden. Vi hade bevakat det på samma sätt om finansminister Anders Borg och justitieminister Beatrice Ask betett sig likadant.
När det gäller nyhetsbevakningen har vi ingen särskild policy för något parti. Partierna ska behandlas och granskas utifrån det inflytande de har i olika valda församlingar. Då är det naturligt att vi gör det utifrån deras hjärtefrågor. Om Sverigedemokraternas ledare deklarerar att det är nolltolerans mot dumheter och rasistiska uttalanden som gäller i fortsättningen ska vi naturligtvis kontrollera efterlevnaden.
Att undersöka om människor och partier lever som de lär är för mig ett civiliserat sätt att bidra till, och ta ansvar för, samhällsutvecklingen. Men jag tror inte att de som på obskyra debattforum och i kommentarstrådar beskyller mig och tidningen för att vara politiskt korrekt håller med.

Sim(o), Institutet för mediestudier, har släppt antologin ”Vem granskar granskarna?”, där 18 forskare, informatörer och journalister diskuterar ämnet.
På nästan alla stora avslöjanden de senaste åren har det följt en mediedebatt. Var det medierna som avsatte Juholt, eller bäddade han för avgången själv? Hur mycket stämde egentligen i avslöjandena om Caremaskandalen? Och nu senast, hur har Expressen kommit över filmerna som avslöjar SD-topparnas rasism och kvinnoförakt? Och var det rätt att gillra fällan som de så aningslöst gick i när de ljög om vad som hände den där natten för två år sedan?
Min personliga åsikt är att Juholt hade sig själv att skylla. Likadant med de tre sverigedemokraterna. De hade inte behövt bete sig som de gjorde och de hade alla möjligheter att prata sanning när de konfronterades med uppgifterna. Caremaärendet är jag för dåligt insatt i för att ha en bestämd uppfattning om. Vet bara att Expressen gjorde en mycket ambitiös granskning av andra mediers Caremaavslöjanden och kom fram till att det fanns vissa svagheter. Se även den här länken och denna.
Där gjorde Expressen något ganska ovanligt. De gick mot strömmen och tog inte kollegernas rapportering som givna sanningar.
Vi borde göra fler sådana jobb. Men fortfarande vore det journalister som granskar journalister.
Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd bekostas av branschen. Är de därmed jäviga? Jag tycker inte det, men deras roll är inte i första hand att vara mediegranskande utan de ska slå vakt om pressetiken och försvara människor som lidit publicitetsskada.
Ska mediegranskningen utföras av ett statligt organ? Nej ingen vill att de vi är satta att granska ska granska oss. Granskning av utomstående hotar också källskydd och meddelarfrihet.
Mediekritiken brukar skjuta in sig på de övergripande frågorna. Tar vi upp rätt ämnen? Är vi skandalorienterade? Är vi snuttifierade?
Det är lätt att den mediekritiken blir elitistisk. Om vi blir alltför texttunga och bara tar upp ”viktiga” ämnen tappar vi läsare. Gynnar det demokratin att bara en elit tar del av innehållet? Nej, återigen är den svenska lagommodellen bäst. Det finns en anledning till varför de nordiska länderna har flest dagliga tidningsläsare i världen. Vi har hittat en balans mellan högt och lågt, seriöst och ytligt. Det måste vara bättre för demokratin att många tar del av samhällsdebatten.
Frågan kvarstår: Vem ska granska granskarna? Jag vet inte. Men vi som jobbar med nyheter kan bidra genom att vara mer transparenta, genom att granska andra och hålla våra medier öppna för kritisk debatt.