Kongo – kung Leopolds privata slavstat

För bara några årtionden sedan stod Henry Stanley kvar vid Kongofloden. Det var en jättelik staty av den gamle upptäcktsresanden, han som är berömd för att ha letat efter – och funnit – missionären David Livingstone i det inre av Afrika. Den tornade upp sig på en av kullarna ovanför dåvarande Leopoldville, i dag Demokratiska republiken Kongos huvudstad Kinshasa.

Numera har Stanley detroniserats. En staty föreställande den kongolesiske hövdingen Ngaliemas har ersatt den vite upptäcktsresanden.

Livingstone hade 1867 nått fram till Kongoflodens källor. Men Stanley var den förste som färdades hela Kongoflodens sträckning inifrån Afrika till atlantkusten. Resan tog 999 dagar, genom fientlig regnskog, under ständiga sammanstötningar med lika fientliga afrikaner som sedan länge fått utstå europeiska och arabiska slavhandlares räder. Till sist kom Stanley fram till Atlanten, och då hade han situationen klar för sig: han ville sälja Kongo som affärsidé.

Stanley hoppades få brittiska regeringen och brittiska affärsmän att satsa på det väldiga territorium han just genomkorsat och där han anade att det fanns väldiga rikedomar, inte minst en växande marknad bland de afrikanska invånarna. Men Stanley sågs av britterna med misstro. Man tyckte att han var en vulgär typ, en uppkomling, dessutom amerikan, fast han var född i Wales. Av prinsen av Wales fick Stanley veta att han hade satt på sig sina medaljer och andra utmärkelser i bakvänd ordning på fracken vid en finare middagsbjudning.

Men när han kände sig som mest nedslagen över britternas kallsinnighet, kontaktades Stanley plötsligt av den belgiske kungen, Leopold II. Leopold hade i The Times, som han var trogen prenumerant på, läst om Stanley och om de omätliga kongolesiska rikedomar den brittisk-amerikanske upptäcktsresanden utlovade.

Fick nöja sig med Belgien

Leopold II var kung över Belgien, en mycket bräcklig politisk skapelse. Hans far Leopold I, som tillhörde en fattig gren av huset Sachsen-Coburg, hade haft vissa utsikter att bli prinsgemål i England, gift som han var med Georg IV:s dotter Charlotte. Men Charlotte hade olyckligtvis dött i barnsäng 1817 och Leopold I hade fått nöja sig med lilla Belgien, splittrat mellan flamländare och valloner, katoliker och protestanter. En belgisk kung måste agera varsamt för att inte utmana de explosiva komponenterna i hemlandet eller stormakterna i Europa.

Slug som en räv

I december 1878 återvände Stanley till Kongo med belgiske kungens formella uppdrag att bedriva ytterligare upptäcktsfärder i regionen. Men i själva verket var journalisten och upptäcktsresanden Stanley på väg att bli imperiebyggare åt sin gynnare, kung Leopold.

Från sin far hade Leopold II ärvt övertygelsen att också det lilla nyskapade Belgien borde ha kolonier. Men han hade också fått faderns råd att vara slug som en räv, och sina koloniala ambitioner dolde han under ständiga försäkringar att Kongo inte skulle bli koloni men väl ”en fri negerstat”.

Fastän hans belgiska undersåtar inte visade någon som helst entusiasm, lyckades kung Leopold vid Berlinkonferensen 1884–85 – den som brukar kallas ”den afrikanska huggsexan” – kapa åt sig hela Kongobäckenet.

I Berlin delade de europeiska stormakterna upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Även mindre betydelsefulla före detta europeiska stormakter fick en bit av kakan.

Ända sedan den tidige portugisiske upptäcktsresanden Diogo Cao redan på 1400-talet nått Kongo, hade Portugal ansett sig ha moralisk rätt till det väldiga territoriet innanför Kongoflodens mynning, fast man i sanningens namn inte kontrollerade mycket mer än kustregionen i vad som är det nuvarande Angola.

Storbritannien, som framför allt ville konkurrera bort Frankrike från ”huggsexan”, tyckte att Portugal, som var ekonomiskt uppknutet till det växande brittiska imperiet, mycket väl kunde få hela Kongo. Men en bred brittisk opinion som mindes Livingstones ytterligt fördömande ord om portugiserna och särskilt deras slavhandel motsatte sig en sådan uppgörelse. I den uppkomna skarven lyckades Leopold II nästla sig in.

Otto von Bismarck, ”järnkansler” i det just förenade Tyska riket, tyckte det var en bra lösning på dispyten, att ett litet och obetydligt land som Belgien fick kontroll över Kongo. Hellre det än att Frankrike och Storbritannien – Tysklands stora konkurrenter – skulle utvidga sina besittningar.

Också Tyskland hade koloniala ambitioner i Afrika och hade skaffat sig territorier från Togo och Kamerun i väster till Rwanda-Urundi i Centralafrika och Tanganyika och Sydvästafrika, nuvarande Namibia, i söder.

Tack vare stormakternas lurpassande på varann fick Leopold klartecken för sitt kongolesiska projekt. Han inledde vad han själv såg som Belgiens mission civilisatrice, ett nobelt uppdrag att civilisera Afrikas ”vildar”. Han lovade ekonomisk utveckling, skydd för Kongos befolkning mot arabiska slavhandlare, som var särskilt aktiva i regionen, och han lovade framför allt att alla europeiska makter fritt skulle få bedriva handel i Kongo, vilket han gissade skulle intressera inte minst Storbritannien.

1 800 dog under bygget

Stanleys uppdrag blev att ”med hjälp av piska och vapen” förmå en rad afrikanska hövdingar att ingå avtal med den belgiske kungen och söka dennes beskydd. Han fann, skriver den afrikanske historikern Joseph Ki-Zerbo, ”i de nya länderna i Afrika en önsketerräng för sin brutala energi”. ”Vildarna respekterar bara våld”, skrev Stanley i sin dagbok.

Leopold ansåg sig av Berlinkonferensen 1884–85 ha fått klartecken att inrätta vad han kallade Fristaten Kongo. I nio år byggde kungens män järnväg mellan den kongolesiska hamnstaden Matadi och Leopoldville. ”Utan järnväg förbi vattenfallen är Kongo inte värt en penny”, hade Stanley sagt. Järnvägsbygget kostade 132 noggrant bokförda européers liv. Dessutom har man beräknat att åtminstone 1 800 afrikanska arbetare också omkom eller dog i sjukdomar.

Personligen var Leopold II en av Europas rikaste män. Hans ursprungligen barskrapade far hade åtminstone gift in sig rikt i engelska kungahuset. Leopold II ärvde många miljoner efter sina föräldrar och spekulerade därefter framgångsrikt i suezkanalaktier. Men i inledningsskedet, strax efter Berlinkonferensen, var Leopold svårt skuldsatt hos internationella bankirer, och det gällde att snabbt göra Kongo lönsamt.

Sanningen uppdagades

Längs den västafrikanska kusten pågick vid det här laget en livlig handel av det slag som Stanley försökt entusiasmera det brittiska affärslivet för i Kongo. Slavhandeln hade ersatts av mycket inbringande export av palmolja. Kakao började odlas.

En intressant marknad uppstod, som bland många andra den fromme, företagsamme och humanitärt inställde köpmannen John Holt från Liverpool ville utsträcka till Kongo. Men redaktören för tidningen West African Mail, som Holt finansierade, den unge franskfödde pacifisten och så kallade skriftställaren Edmund Morel, fann att det verkade stört omöjligt att få igång någon handel just med kongoleserna.

Så småningom upptäckte Holt och redaktör Morel den hemska sanningen: det pågick ingen handel i Kongo!

För de flesta invånarna i kung Leopolds kongolesiska fristat Kongo var handel något straffbart.

Afrikanerna i Kongo var i själva verket slavarbetare! Till 80 procent bestod exporten från Europa till Kongo av gevär och ammunition.

Plundringen hade satt i gång nästan omedelbart. Leopold förvandlade Kongo till sin privata egendom, ett av historiens väldigaste storgods, fem–sex gånger Sveriges yta, stort som hela Västeuropa. Han förfogade fritt över dess befolkning.

I kung Leopolds kongolesiska fristat ålades varje afrikansk by att leverera en viss kvantitet naturgummi till kungens representanter. För varje leverans mottog byhövdingen några meter bomullstyger, lite salt, ibland rent krimskrams.

Eftersom byinvånarna ofta undandrog sig det obehagliga och farliga arbetet att långt ute i djungeln tappa gummiträden på sav, skickades straffexpeditioner ut som ibland inför skrämda byinvånare avrättade hövdingen och mycket ofta stympade byinvånare.

En vanlig form av straff var att hugga av händer och leverera dem till överheten som bevis för att hela byar disciplinerats. Vänster hand togs som kvitto.

Senare skulle kung Leopolds försvarare hävda att stympningen var gammal afrikansk sed. Eller också skyllde man på de arabiska slavhandlarna som sades ha infört metoden. Men experter som kände till Kongo förnekade bestämt att det funnits några sådana gamla afrikanska sedvänjor.

Händerna konserverades

Ett vittne till ohyggligheterna i kung Leopolds Kongo var den svenske missionären E V Sjöblom. Han bekräftade en tidigare rapport från den amerikanske kollegan John B Murphy och tillade att de avhuggna händerna brukade konserveras genom rökning i små ugnar tills de kunde visas upp för kung Leopolds ombud. ”Jag har ofta sett soldaterna passera här med rökta händer, troligen räknade som civilisationens segertecken”, berättade Sjöblom i brev hem till Sverige.

Den svenske missionären mötte vid kanotfärder drivande lik och hittade vid vägkanten andra döda kroppar, alla med avhuggna händer.

En afrikansk soldat som märkte hur skakad den svenske missionären var sa: ”Det där är väl ingenting. För ett par dagar sedan bar vi 160 händer från en by till den vite mannen här. Han befallde oss som vanligt att slänga dem i floden.” En belgisk administratör tog emot korgar från byarna med matvaror, gummi – och rökta händer. Han nickade förtjust: ”Malamu – utmärkt! Kasta nävarna!”

För sina upprörda protester hotades Sjöblom av Fristaten Kongos belgiske generalguvernör med fem års fängelse. ”Ni har eggat infödingarna till gummistrejk!” utropade guvernören. ”Det ska stå er dyrt!”

Sjöblom skrev till svenska och andra europeiska tidningar och beskrev den verksamhet han iakttagit i Kongo. När han omsider återvände till Europa höll han trött och sjuk föredrag i London och bidrog till den växande opinionsstormen i Europa mot kung Leopolds regemente.

I belgiska parlamentet gick socialdemokraten Emile Vandervelde, Hjalmar Brantings vän och socialistkollega, till angrepp mot Leopold och dennes kongopolitik.

Rekryterade i Sverige

Kung Leopold reste faktiskt vid ett tillfälle själv till Sverige för att rekrytera folk som kunde arbeta i hans afrikanska fristat. Protester hördes från flera håll. Vilken hederlig människa ville ta anställning i kung Leopolds Kongo? frågade en stockholmstidning. Men en och annan svensk tycks ha engagerats.

Ännu en av Leopolds kritiker var irländaren Roger Casement som först anställts av Stanley vid det stora kongolesiska järnvägsbygget. Casement blev ögonvittne till många av oförrätterna mot Kongos invånare. År 1903 skickade han till brittiska utrikesdepartementet en rapport, som gav våldsamt eko. Tretton år senare skulle Casement dö i galgen, avrättad som en av ledarna av 1916 års irländska uppror.

Den amerikanske författaren Mark Twain hade ursprungligen snarast hållit på Leopold men blivit alltmer upprörd ju mer information han fick om vad som pågick i Kongo. I sin bok King Leopold’s Soliloquy (Kung Leopolds monolog) beskrev Twain den belgiske monarken som ett ”monster vars like inte återfinns någonstans i historien och vars personlighet med säkerhet kommer att skämma ut själva helvetet när han anländer dit – vilket vi hoppas och tror blir snart”.

Själv satte Leopold II aldrig sin fot på afrikanskt territorium. Men stora visioner hade han. Han ville öppna den mörka afrikanska kontinenten för civilisationen, inleda ”ett korståg värdigt utvecklingens århundrade”. Många i Belgien såg honom långt in på 1900-talet som den ädle riksbyggaren.

Men bland afrikanerna hade man en annan syn på honom och på hans kumpan Henry Morton Stanley.

Arvid Svärd, svensk missionär och senare i livet redaktör för baptisternas tidning Vecko-Posten berättar i en av sina böcker, Det hände i Kongo (1960), hur han på 1920-talet vid den lilla svenska missionsstationen i Semendua höll lektion om Afrikas geografi och historia för avslutningsklassen. Den svenske missionären pekade på kartan och visade de olika europeiska kolonialmakternas territorier. Större delen av Afrika var då fortfarande koloniserat.

– Där har vi Franska Västafrika, och där Italienska Afrika, och längs hela kontinenten har vi en hel kedja av länder som tillhör England.

Mundele (magistern), undrade en av eleverna, vem har gett dem allt det där?

”Jag kände”, skriver Svärd i sin bok, ”att spänningen laddades upp omkring mig. Hur skulle jag bäst svara?” Så här försökte Svärd:

– Tja, det har väl gått till ungefär som när Bula Matari (”Bergsprängaren”, afrikanernas namn på Henry Stanley) tog ert land …

Det gick ett sus genom klassen. Pojkarna fräste:

Bequay!Rövare!

Gömde rikedomarna

Först 1908 övertog belgiska staten Kongo från kung Leopold. Då hade skandalen blivit så omfattande att Belgiens regering och parlament tvingades överta ansvaret och göra Kongo formellt till en koloni. Ingen vet hur många som då hade fallit offer för kung Leopolds terror.

Den åldrande kungen som ville bli den rikaste härskaren i världen lyckades trots allt undanhålla belgiska staten en hel del av de rikedomar han anhopat i sin kongolesiska fristat. Vissa tillgångar placerades i den tyska Niederfullbach-stiftelsen, andra i hemliga fonder och skatteparadis.

Den brittiske publicisten och författaren Neal Ascherson gissar att den belgiska kungafamiljen än i dag har stor glädje och behållning av kung Leopolds undanstoppade rikedomar. Inte för inte har Leopold II kallats ”imperialismens sjakal”.

Björn Kumm är journalist och författare. Han har bland annat gett ut boken Terrorismens historia (1997). Åren 1970–78 rapporterade han från Afrika i Dagens Eko och Aftonbladet.

Kommentarer inaktiverade.

  • Tidskriftssamlare

    Nu kan du samla dina utgåvor av Populär Historia i en tålig och praktisk tidskriftssamlare.
    Klicka här för att beställa!

  • Populär Historia

  • Vinnare av Vi i femman!

    Följande fem personer har vunnit varsitt exemplar av boken Vi i femman i Populär Historias utlottning:

    Lotta Hermansen, Upplands Väsby
    Kurt Nilsson, Älvängen
    Per Andersson, Hässleholm
    Carl-Eric Carlberg, Malmö
    Fevzi Demirtas, Skärholmen

    Böckerna kommer på posten. Grattis!

  • Följ med till Florens!

    Följ med till Florens!

    I höst arrangerar Populär Historia i samarbete med Historiska resor en resa till Italien. Läs mer här...

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!

  • Mer om historia

  • Annons