Religionskritik nödvändigt för humanister

När Ulf Bodach Söderström skriver på Newsmill (4 feb 2013) om humanism, rationalitet och ateism blir det förvirrat. Förmodligen för att han inte anstränger sig att hålla isär begreppen. Kritik av religioner och religiösa föreställningar är en nödvändig uppgift för humanister, så länge som religiösa föreställningar framhålls som mönster för hur vi bör leva våra liv.

Artikeln har sin grund i åsiktsskillnaden mellan Humanisterna och utbrytarna i Fria Humanister. Den är jag måhända inte rätt person att kommentera eftersom jag, som före detta styrelsemedlem i Humanisterna, är alltför involverad i Humanisternas hållning.

Däremot kan jag utan vidare konstatera att den syn på humanism som både Fria Humanisters företrädare och Ulf Bodach Söderström ger uttryck för, bygger på en ganska ensidig bild av förbundet Humanisterna.

Det är inte så särskilt underligt i sig – det är de uppseendeväckande konflikterna, ”attackerna” mot ditten och datten som de ofta framställs som, som väcker medias intresse. Att hålla ett seminarium om kastlösa kvinnors rättigheter i Indien, mödradödlighet eller andra humanitära frågor, skapar dessvärre inga rubriker.

Den slagsidan får alla organisationer leva med. Men att den blir så dominerande, är måhända ett fenomen av vår tid. Mediarubriker blir den allt mer dominerande nyhetskällan – andelen som ens läser vidhängande artikel minskar. Än färre är de som söker information för att bilda sig en uppfattning på egen hand.

Ulf Söderberg snurrar in sig i några av vår tids ganska vanlig myter om ateism, bland annat att Nazityskland skulle ha haft något med det att göra. Det är en ganska befängd uppfattning historiskt sett. Nazisternas propaganda utmålade tvärtom ateism som något farligt och förknippat med bolsjevismen.

Det är en ganska lös bevisföring Söderberg använder för övrigt. Att tyska vetenskapsmän använde sin forskning för att bland annat utveckla de dödsbringande V1 och V2-raketerna är helt korrekt. Är det mer exempel på ”avhumaniserad rationalitet” än de vetenskapsmän bland de allierade som systematiserade och beräknade bombräder som logistiskt problem – bland andra senare utrikesministern Robert McNamara – i syfte att slå ut tysk vapenindustri, men också med följden att tiotusentals civila dödades? Hur är det med utvecklingen av atombomben? Ingenjörskonsten bakom snabbare flygplansmotorer, större stridsvagnar eller dödligare vapen överhuvudtaget?

Har rationaliteten mer skuld, för att vetenskapsmännen fanns på den förlorande sidan? Vad består skulden i?

I själva verket är det två helt olika saker. Den grad av rationellt tänkande som krävs för att vara en framgångsrik vapenkonstruktör, är den som inte accepterar ”kakadua” som svar på frågan ”2+2”. Även i övrigt bindgalna diktatorer kan ofta behärska den sortens grundläggande rationalitet.

Att det inte är samma rationalitet som åsyftas när man diskuterar fundamentala frågor som livsåskådning och syn på världen, är inte konstigare än att den mest radikale politiker samtidigt kan vara konservativ. Ord antar olika betydelser i olika kontexter.

Att ateismen skulle ha någon slags kollektiv skuld för exempelvis Stalins massmord har jag alltid betraktat som ett ganska obehagligt påstående.

Ateism definieras av avsaknad av gudstro. Det finns inget annat som förenar världens ateister, än avsaknaden av något. Den är inte en lära i någon annan mening än att av detta följer rimligen en viss grad av misstro mot religion. Men den har inga påbud, inga trossatser – inget ”program”.

Det är en avsevärd skillnad mellan detta och att mena att två anhängare av samma lära på ett moraliskt plan behöver svara för konsekvenserna av att den ene handlat i enlighet med den läran (och det fått katastrofala konsekvenser). De står ju för samma ”program” och det är rimligt att då kunna avkräva en viss form av moraliskt ansvar för andras handlingar i enlighet med detta program.

Finns det i så fall andra områden där medlemmar av en icke-någonting-definierad grupp ska ges ansvar för varandras handlingar eller åsikter? Vilka? Vem avgör?

Lenin och Stalin må ha varit ateister. Men bolsjevismens övergrepp och massmord styrdes varken av detta eller av någon rationalitet. De liksom nazisterna styrdes av hat, maktlystnad och förakt för människor.  

Om man är något striktare med begreppen, så går det inte att glida från den ena halvsanningen till nästa. Det går inte att jämställa hatiska ideologier med rationalism eller humanism.   

Så till frågan om varför religionskritik är en nödvändig uppgift för Humanister.

Dagens religioner är inte utan konsekvenser för samhället. Även om det Ulf Söderberg kallar ”normalkristna” har tonat ned de flesta av dessa, så är det inte många år sedan äktenskap för samkönade par var på tapeten. Och inom den frågan, så var Svenska kyrkans vacklande hållning ett tydligt exempel på hur ett trossamfunds åsikter får betydelse också för icke-troende.

Det finns många fler exempel, också med sådant som rör mycket mindre samfund. Motståndet mot vaccinering som finns inom bland annat en del New Age-influerade kretsar, påverkar till exempel risken för epidemier. Vissa religiösas abortmotstånd, påverkar många kvinnors livsvillkor.

Vidare har vi frågor om vi vilken utsträckning samhällets olika delar ska anpassa sig efter religiösa krav. Det kan gälla skolors, arbetsplatsers, butikers och myndigheters inställning till religiösa helgdagar eller anpassning av innehåll i skolundervisningen.

Dessa debatter finns idag, här i Sverige. Inlägg om eller ur de flesta av dem, finns här på Newsmill.

Målet för Humanisterna är tvåfalt: dels att i dessa debatter se till att de icke-troende faktiskt har en röst. Dels att blottlägga att de föreställningar som grundas på annat rationella föreställningar om världen, väldigt ofta är behäftade med nackdelar som kunde bli katastrofala om de blev vägledande.

Och ja, detta är en huvuduppgift för varje rörelse som gör anspråk på att kalla sig humanistisk. Skälet är precis det Ulf Bodech Söderberg kallar ”att heliggöra” människan. Att i valet mellan å ena sidan dogmer och ogrundad vidskepelse och å andra sidan människans bästa, alltid välja det senare. Även om det uppfattas som aggressivt och fientligt, av de som håller fast vid sin tro.