Utmed en bred, dammig grusväg som löper mil efter mil ut i Namibias vildmark reser varje fredag nyanlända volontärer. De har hämtats på flygplatsen i huvudstaden Windhoek och ska till Harnas Wildlife Foundation i Gobabis för att jobba. Till Harnas kommer skadade och föräldralösa vilda djur för att få vård och en fristad. Alla arter är välkomna och där finns allt från lejon och geparder till hönor, surikater och sköldpaddor.

Volontärernas jobb är att hjälpa till att ta hand om dem. Stängsel ska kontrolleras, babianungarna passas och framför allt ska alla djuren ha mat. Avdelningen där maten görs i ordning är Harnas hjärta. Här styckas, hackas och blandas enorma mängder åsnekött, kyckling, frukt och grönsaker och millipop - en kladdig sörja av olika sorters gryn, varje dag. Därefter ska allt ut till burar och hägn.

En del av dem nås bara med jeep och eftersom bara babianerna är närmare 150 stycken så tar det sin tid. Förutom den fast anställda personalen finns ständigt mellan 30 och 60 volontärer på plats. Några, som Camilla och Thomas Widmark, stannar bara ett par veckor, andra i upp till två månader.

- Åker man till Afrika vill man ju uppleva djur och natur. Skillnaden här, jämfört med safari, är att du verkligen får vara med djuren, inte bara titta på dem, säger Thomas Widmark.

Som för att bevisa vad han menar kommer de tre föräldralösa babianungarna farande och skuttar mellan våra axlar ett tag innan de försvinner igen. Babianungarna har blivit Camilla Widmarks favoriter.

- Redan första dagen vi kom hit hade jag dem i famnen och du kan få en gepard som stryker sig mot dig och spinner som en katt, fast det låter mycket mer. En del av djuren har vuxit upp med människor och är väldigt kontaktsökande, säger hon.

Att vara volontär innebär en hel del arbete. Klockan sju är det frukost och halv nio varje dag är det samling under ett träd. Då får volontärerna dagens uppgifter. De flesta hamnar i något av matlagen och när det börjar bli dags för middag framåt sju på kvällen har bara en del av volontärerna hunnit duscha av sig dagens damm och matrester.

Camilla Widmark har varit gruppledare och hinner precis hjälpa till att få in den sista irrande pärlhönan i hönsgården innan det är dags att gå på ett möte och rapportera om alla djur ätit och verkade må bra.

Trots mycket jobb är volontärernas tillvaro på Harnas jämförelsevis bekväm. De får bra mat och har tillgång till både en bar och varmvatten i duschen. På andra volontärprojekt kan standarden vara betydligt enklare. Stampade jordgolv och bönor tre gånger om dagen förekommer också.

För den som vill resa som volontär finns alla möjliga projekt att välja på. Du kan jobba i en skola, på barnhem, med djur och natur, byggnadsprojekt eller inom vården. Men det finns också en del som ifrågasatt om volontärerna verkligen gör nytta på den tid de är i landet.

Vissa menar att de snarare kan skapa problem, till exempel genom att barn får se ett stort antal volontärer komma och gå eller att de tar lokala arbetstillfällen. Stefan Sterve på researrangören Volontärresor menar att alla de riskerna finns och att det därför är viktigt hur projekten sköts.

- Volontärer ska aldrig vara den primära vårdgivaren för barn. De ska vara en bonus medan personalen ska stå för tryggheten och stabiliteten. Då fungerar det bra, säger han.

För att inte konkurrera ut lokal arbetskraft är det också viktigt att volontärerna arbetar i verksamheter som inte skulle ha råd att anställa. På Harnas betalar man för mat och husrum, och avgiften hjälper till att hålla verksamheten igång. Utan volontärerna skulle man helt enkelt inte kunna ta emot så många djur som man gör.

För Beatrice Staxäng från Göteborg är det just närheten till djuren som spelat in i valet av volontärprojekt. I framtiden vill hon jobba med djur, helst hundar, och hon ser volontärprojekten som ett bra tillfälle att prova sig fram.

- Jag brinner för djurens rättigheter och tror man lär sig mer om man jobbar på en annan plats. Bara att resa själv, vara borta från familj och vänner och träffa människor från hela världen. Det är ett roligt sätt att resa på men det får en också att uppskatta vad man har hemma, säger hon.

Beatrice Staxäng har varit på Harnas i snart två månader. Innan dess var hon i Malaga och jobbade med herrelösa hundar. Dit ska hon tillbaka igen efter Harnas. För trots att hon fått möta djurarter som hon kanske aldrig kommer få kontakt med igen är det även på Harnas hundarna som är hennes favoriter.