Betyg: 5 av 6

Vad är ett spel? Frågan gör sig påmind i “Gone home”. Du är tonårstjejen Katie, nyss hemkommen till USA efter ett år i Europa. När du anländer står familjevillan tom, utan spår av vare sig din syster eller dina föräldrar. Steg för steg utforskar du huset för att förstå vad som hänt.

I “Gone home” finns inga pussel att lösa och inga fiender att slåss mot. Faktiskt ingenting som kan kallas för en utmaning eller ett spelmoment i vanlig bemärkelse. Du promenerar från rum till rum, hittar en papperslapp med en ledtråd här, ett kassettband att lyssna på där. Äventyret är inte längre än en genomsnittlig långfilm. Ändå grep det tag i mig som få andra spel.

Det beror på att “Gone home” vågar berätta en historia om högst vardagliga ting. Här finns varken explosioner, rymdvarelser eller vapen. Däremot en yngre syster som upplever sin första (o)lyckliga kärlek, en far vars karriär har passerat sitt bäst-före-datum och en mor som kämpar mot tristessen i en relation som går på tomgång. Det är vackra små historier, öppenhjärtigt berättade.

“Gone home” är spelens motsvarighet till en novellfilm: En nätt historia berättad utan krusiduller. Just därför förtjänar det all uppmärksamhet det kan få. För sådant behöver spelvärlden mer av.