Teologins banalisering

Carl Gustaf Olofsson om Teologins banalisering

Nyateismen och teologins banalisering

Ann Heberlein, teolog, författare och medarbetare på DN Kultur, skrev för en vecka sedan en recension av två nya böcker på svenska av Karen Amstrong, amerikansk religionshistoriker och flitig författare. Boktitlarna är "För Guds skull. Om religionens betydelse" och "12 steg till ett liv i med­känsla" (båda på Brombergs). Rubriken på DN-recensionen är "Därför behövs religionen" (2011-03-17). Ann Heberleins deltagande i den Newsmillsända webbdebatten på temat "Respekt" på AF i Lund klingar i bakgrunden. I den korta kärnfulla texten rör Ann Heberlein vid flera viktiga och mera övergripande frågor. Med Amstrong som utgångs­punkt slår Heberlein hårt åt två håll - å ena sidan mot Svenska kyrkan och religiösa avarter och å den andra sidan mot vad som kallas nyateismen.


Om författaren

Carl Gustaf Olofsson

Jag har sedan 1998 drivit webbplatsen "Språk,tro och religion" med underrubriken "Om religiositet, tro och livsåskådning från ett existentiellt perspektiv". På webbplatsen finns också boken "Existentiell livssyn - kristen tro?". November 2010 startade jag "Gustafs videoblogg".

Tillsammans med Amstrong fastställer Heberlein religionens uppgift och vad som utgör religiositetens essens. Amstrong menar att religionens uppgift är att hantera och odla människans strävan efter ekstasis, "att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande i ett bultande nu". Men att uppnå ett sådan tillstånd "kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver diciplinerat hårt arbete." Religion är något som "utövas, praktiseras och erfars". "Religionens uppgift är inte att lösa problem - religionen hanterar mysterier". Omedelbart efter definieras skillnaden: "Problem är något man möter, något man har inför sig i sin helhet, medan ett mysterium är någonting som fångar oss men inte är möjligt att se i sin helhet. Problem måste undanröjas för att vi ska kunna gå vidare. Mysterier tvingas vi delta i - döden, sorgen, kärleken, det goda och det onda."

Som sammanfattning skriver Heberlein: "Detta är religionens essens, mysterierna, extasen, den medvetna närvaron, människans yttersta angelägenhet. Det är inte genom definiera Gud, formulera läror och dogmer eller engagera sig i "dunkelt metafysiskt sökande" som man kommer till insikt om Gud."

Det finns mycket i denna syn på religion, religiositet och dess relation till människans och tillvarons djupskikt som jag tycker är sympatiskt om än inte oproblematisk. Det allvarligaste är en outtalad frånsida som väcker viktiga frågor om Amstrongs och Heberleins syn på människan och tillvaron. Vi kan tänka oss en människa vars brottning med livet, an­svaret, sorgen, ändligheten och sina egen och människans komplexitet och motsägelsefullhet sker inom ramen för ett uttalat och medvetet sekulär grundsyn.

Detta personliga sekulära paradigm, för att använda det filosofiska finspråket, kan kort definieras som att hon inte tror på några bortom­världsliga eller övernaturliga krafter eller makter. Det är den grundläggande övertygelse hon tolkar såväl sina egna som andras erfarenheter utifrån. Finns det i Heberleins och Amstrongs grundsyn en öppenhet för att dessa människor kan ha kontakt med och känsla för livets och tillvarons mysterier, kan råka drabbas av djupupplevelser där hela tillvaron blir ett pulserande gnistrande nu? En öppenhet för att dessa människor kan utveckla den djupa medkänsla som krävs för att sätta sina personliga behov, sitt personliga liv, åt sidan när utsatta och tuffa omständigheter ställer sådana krav för att vara trogen sina djupaste värden?

I recensionen finns ingen antydan om denna möjlighet! Eller är själva definitionen på djup och allvar i dessa avseenden att man då självklart "kommer till insikt om Gud?". Finns det utrymme för uttalat sekulära människor som med mod, djup och engagemang brottas med tillvarons och människovarandet problem och gåta i Heberleins och Amstrongs föreställningsvärld? Om svaret är nej så finns det en djupgående skillnad i synen på människan och tillvaron mellan mig och Amstrong/Heberlein. Då förvandlas det anade fränd­skapet till något som närmast handlar om oöverbryggbart avstånd. Det handlar då om olika paradigm och de nästan oöverstigliga kommunikationsproblem det innebär.

Efter Heberleins korta utläggning om vad religion och religiositet handlar om konstaterar hon:"Fundamentalism och bokstavstro har alltså föga att göra med reli­gio­sitet. Sådant är avarter." Amstrong refereras och Heberlein håller med. Med ett raskt penndrag har man definerat bort stora delar av den amerikanska och svenska evangelikala kristenheten, den starka pingstväckelsen i Sydamerika, stora delar av katolska kyrkan och största delarna av islam från det som kan kallas äkta religion och religiositet.

Plus mormoner, Jehovas vittnen mm. Och inte obetydliga delar av aktiva inom Svenska kyrkan, Missionskyrkan och Svenska baptistsamfundet. Huruvida detta är uttryck för respekt eller självgod nedlåtenhet kan man ju diskutera. Oavsett vad man tycker om dessa religiösa rörelser och dessa form av religiositet så är det ett mycket märkligt grepp av akade­miska religionsforskare. Sann och äkta religion och religiositet tycks vara "som jag uppfattar det". Därmed basta! Och de teologer, aktivt religiösa och ateistiska religionskritiker som inte delar denna exklusiva definition karakteriseras utan omsvep som banala, ytliga, teologiskt okunniga, triviala.

När Heberlein dessförinnan med några raska penndrag har tryckt ut Svenska kyrkan och aktuell tillämpad teologi i den yttersta banalitets­marginalen så blir det inte mycket kvar. Svenska kyrkans "imbecilla reklamkampanj" i Stockholm får utgöra ett konkret, aktuellt exempel på "teologisk slapphet, förenklingar och avgudadyrkan". När det gäller kyrkfolkets olika mer konkreta försök att göra kristen tro mera tillgänglig i samtiden blir det frågan om "teologisk klåfingrighet som försett Gud med mänskliga egenskaper...." där "Gud reduceras till en projektionsyta för våra föreställningar om oss själva, religiositet till något mysigt, kyrkan till en klubblokal". Det skulle kunna vara skrivet av en elak Humanist. Hon fortsätter: "I ivern att göra religion tillgänglig och begriplig för alla har vårt religiösa språk tömts på inne­håll, mystiken rationaliserats bort och det intellektuella prövande samtalet bannlysts".

En bit av mig tycker det är uppiggande med Heberleins avfärdande av Svenska kyrkans försök att göra sig relevant i samtiden och den teologi som ligger under. Men när samtidigt fundamen­talism och bokstavstro av Heberlein och Amstrong avfärdas som "avarter" och något som har "föga att göra med religiositet" så blir jag reserverad och misstänksam. Från mitt perspektiv tycks det mer handla om att försöka bygga en trygg borg för de fin­religösa och finkristna (ett elakt epitet i nivå med det från teologiskt håll populära epitetet nyateister) för att försöka minska berö­rings­ytorna med "avarterna" än att bidra till en konstruktiv religions­filosofisk och religions­kritisk diskussion. Det skulle kunna bli intressant och sannolikt konstruktivt om man i stället vågade tala om personlig mognad och trosutveckling. I de modeller kring detta som finns tenderar gränserna mellan sekulärt och religiöst att mjukna, samtidigt som förståelsen för olika former av religiositet fördjupas.

Teologisk slapphet, förenklingar och avgudadyrkan - ord och inga visor. Varifrån kommer denna teologiska slapphet, dessa förenklingar och denna avgudadyrkan. Hur kan den breda ut sig med tanke på alla de engagerade, teologikunniga röster som finns i den kyrkliga och teolo­giska offentligheten.

Det skulle vara spännande om Ann Heberlein med sin akademiska teolo­giska kompetens, sin vassa penna och sitt starka engagemang kunde skriva en initierad essä om detta i DN. Och då, med namns givande, konkret gå på resonemang och tolkningar i olika tongivande teologier som bidrar till banalisering och förytligande. Då kanske det skulle kunna uppstå en intressant diskussion om kyrka, tro och religion. Och om den sekulära människans brottning med livets under och gåta visavi den religiösa människans.

Nyateism har blivit en populär beteckning från kristet och teologiskt håll. Det har blivit en sammanfattande benämning på en religionskritik som man menar är ytlig, okunnig, banal, monologisk, ovillig och oförmögen att föra djupare mera sofistikerade diskussioner om tro och religion. Där är Ann Heberlein och Karen Amstrong ense. I första delen av teologi­professorn Mattias Martinsons "Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi" (Arctus, 2010) ägnas stor energi åt att retoriskt försöka nagla fast detta som en sanning (jag berör det på annat håll). Heberlein bidrar med sin skärva. Hon skriver: "Ateisternas föraktfulla, självgoda igno­rans är tragisk". Och efter AF-debatten i Lund den 8 mars tänker hon aldrig mer debattera med ateister. "Deras resonemang är helt enkelt för banala." Det är tuffa ord!

Efter att under den gångna senhösten läst tre årgångar av Huma­nisten och sett ett antal videoinspelade debatter tillgängliga på Huma­nisternas webbplats kan jag bara säga att hennes bild inte stämmer med min. Om jag till detta lägger att jag under de senaste 20 åren läst en hel del teologisk littera­tur kan jag läsa Heberleins ord om "självgod igno­rans" som en teo­logisk projektion. Den sekulära, icke-religiösa män­niskans livskamp och erfarenheter är så långt jag kunnat se frånvarande i teologin. Hon är osynlig! Som tur är finns det litteratur, film, poesi, konst och musik!

Under mer än 30 år har jag uppfattat mig som religiös i en exis­tentiell mening - en egen finreligiös definition - men varit väldigt tydlig i att "jag tror inte på gud, tror inte något liv efter döden, tror inte att Jesus uppstod från döden" - och att jag inte tror på några andra över­naturliga krafter och makter heller. Trots detta tydliga sekulära paradigm har det funnits starka släktskapskänslor i förhållande till kristen tradition som resulterat i mycket text. Till slut har jag förstått att man från teologiskt och kristet håll är genuint ointresserade - och oförstående - för en sådan hållning. Jag har till och med börjat tänka att detta ointresse kanske är väldigt rimligt. Det är verkligen frågan om två olika paradigm. Det har tagit många år att inse det. Och jag har den gångna hösten tagit kon­sek­venserna av detta och följt den förkättrade nyateisten Richard Dawkins uppmaning och "kommit ut som ateist". Genom att jag dessutom gått med i Huma­nisterna måste jag därmed också rimligen betraktas som ny­ateist från teologiskt håll.





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34399

4 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hmm... Intressanta tankar!
Men på slutet tycker jag du gör samma misstag som du kritiserar Heberlein för: kräset väljer du bort intresset för kyrkan därför att du "förstått att man från teologiskt och kristet håll är genuint ointresserade - och oförstående". Det hade varit intressantare om du framhärdat i din intresserade hållning trots människornas oförstående attityder. - Tror vi på en Gud så är det en Gud som inte är beroende av människors tillkortakommanden.

Permalänk | Anmäl #1 Bengt Malmgren, 2011-03-25, 13:57

Efter att ha lyssnat på Armstrongs framträdande hos Skavlan, efter ha läst några alster av Heberlein och efter att ha tagit del av din artikel här på Newsmill känner jag mig manad att kommentera vissa delar. Jag snyltar här på dina referat av Armstrongs och Heberleins utsagor. Deras skrivningar står mig upp i halsen! Däremot har jag inga synpunkter på eller sorger över frånvaron av ateismens och teologins samstämmighet i vissa existentiella frågor som ju är huvudtemat i din artikel.

Jag är en typisk "avkristnad" svensk som har varit med ett tag; närmar mig 75 årsåldern. Nämnt för att visa att jag har haft tid till en del eftertanke. Dock:
Jag har aldrig "stigit utanför mig själv och med förhöjd livskänsla varit totalt närvarande i ett bultande nu". Inte heller har jag erfarit några "djupupplevelser där hela tillvaron blir ett pulserande gnistrande nu". Vad har jag missat? Det närmaste jag har kommit Heberleins extas är förmodligen ibland vid fisketurer, bilkörningar, fallskärmshopp, vunna tennismatcher mot ärkerival eller under referatet från Ingemar J's första match mot Floyd P. Vidare genom spekulationer under någon begynnande fylla i min trädgårdsberså. Extasen har aldrig varit på gränsen till galenskap, till tungomålstalande, till salig världsfrånvarande imbecill utstrålning eller andra ytterligheter utan mera av karaktären full kontroll. Jag har inte heller "kommit till insikt om Gud". Att jag är "avkristnad" röjer inte heller någon tidigare religiositet utan bara att jag inte har tagit del i några konformistiska ritualer sedan konfirmationen. Är jag att beklaga? Detta om mig. Nu till mystiken.

Eftersom vi inte har kläm på vad universum "egentligen " är, varifrån det kommer och vart det är på väg så har vi obesvarade frågor. Det vill säga vi har ett "mysterium". Heberleins Gud vet naturligvis hur det ligger till men är inte tillgänglig för direkt intervju. Och det gäller enligt Heberlein att inte ha några förutfattade meningar, inte att banalisera, inte att skapa en sorts NamNam Gud som vi vill ha honom.

"I ivern att göra religion tillgänglig och begriplig för alla har vårt religiösa språk tömts på innehåll, mystiken rationaliserats bort och det intellektuella samtalet bannlysts" skriver Heberlein. Och det är inte genom att "engagera sig i dunkelt metafysiskt sökande som man kommer till insikt om Gud". Hur dessa två meningar kan stå emot varandra är svårt att förstå. Hur kan ett intellektuellt samtal komma till slutsaten att Gud finns utan att detta samtal måste härledas ur ett dunkelt metafysiskt sökande? Vidskepelse är alltid vidskepelse och legitimeras inte av uppkomten av diverse religioner och mer eller mindre troget servande teologer hur rika och maktfullkomliga lärorna än varit och forfarande är på sina håll.

Således vet Heberlein vad Gud inte är men ingenstans har hon sagt (vad jag förstår) vad hon har kommit fram till vad han är utom möjligen att han är bevararen av Mysteriet. Detta trots hennes koncentration på saken. Har inte hennes intellektuella samtal burit frukt? Är själva det mentala tillståndet när hon starkt samtalar, som är själva extasen? Eller när bekände hedningen Olofssons hela tillvaro blir ett pulserande gnistrande nu? Jag tror det är så. Vi ogudaktiga kommer i så fall lika nära eller fjärran sanningen om de fundamentala villkoren som Guds proffsagenter när vi tänker till.

Det ligger nära till hands att misstänka att Heberleins aversion mot försöken (kyrkans coh andras i och för sig tramsiga åtgärder) att gör Gud begriplig bottnar i att hon är förskräckt över hur tunna trossatserna visar sig vara i exponeringens ljus när de uttrycks på vanlig svenska. Trollen spricker ju när solen går upp. Bättre att stanna i mörkret där man med en vällustig (?) rysning kan fortsätt beundra Den Väldige. Heja Mysteriet, heja tsunamin!

Permalänk | Anmäl #3 Björn Bäckström, 2011-03-27, 13:29

Likt Bengt Malmgrens kommentar tycker jag det är synd att du inte framhärdat i din syn kring kristen tro, där avsaknaden av en teistisk gudssyn inte omöjliggör bekännelsen till själva kärnan i läran.

Permalänk | Anmäl #4 Håkan Magnusson, 2012-01-14, 11:09

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.


annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Newsmill är en del av TV4-gruppen.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill till TV4 News

 Nyhetsbolaget, som bla producerar Nyheterna i TV4 och TV4 News tar över Newsmill. För våra ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.