Systemet med stridsgrupper är en viktig del i EU:s krishanteringsförmåga. Inom tio dagar efter begränsad tid ska denna funktion kunna lösa både större som mindre uppgifter, allt från att vara ett stöd för befolkningen som finns kvar i det krigshärjade området, till att delta i väpnad strid.
Den ska också kunna evakuera gisslan eller gå in och hålla en flygplats i väntan på förstärkning. Uthållighetstiden vid insats är satt till 30 dagar. Men den kan förlängas upp till 120 dagar.
Det som framför allt skiljer en insats med någon av EU:s stridsgrupper från andra mer traditionella fredsfrämjande insatser är att stridsgrupperna ska kunna sättas in med mycket kort varsel. Dessutom vet inte soldaterna i förväg var de ska sättas in – i Europa, Asien eller Afrika. Unionen har ingen egen armé utan dess militära kapacitet och tillgång till resurser består av bidrag från medlemsländerna. Värt att notera är att unionen även har möjlighet att bjuda in icke-medlämsländer till samarbete kring att sätta upp en stridsgrupp.
Försvarsmaktens film om Nordic Battle Group från år 2010. (ca. 3½min lång)
Flexibla stridsgrupper
Sedan den 1 januari 2007 har unionen alltid två stridsgrupper i beredskap sex månader i taget, enligt ett rullande schema. Trots att systemet med stridsgrupper alltså har varit igång i flera år har det aldrig använts operativt. EU:s försvarsministrar har därför enats om att försöka öka flexibiliteten och användbarheten av stridsgrupperna för att på så vis också öka EU:s krishanteringsförmåga.
Om, eller när, in stridsgrupp sätts in är det troligt att det sker i nära samarbete med FN. Antingen sätts den in som en inledande styrka innan en FN-styrka har kommit på plats, eller som en tillfällig förstärkning till en redan etablerad FN-styrka.
Första halvåret 2008 hade Sverige - tillsammans med Finland, Estland, Norge och Irland - ansvaret för en stridsgrupp, den så kallade nordiska stridsgruppen (Nordic Battle Group). Sverige bidrog med 2 350 soldater, Finland med 200, Norge med 150, Irland med 80 och Estland med 50 soldater. Samtidigt stod manskap från Spanien, Frankrike, Portugal och Tyskland redo i den andra aktiva stridsgruppen.
Ministerrådet avgör
Under det första halvåret år 2011 hade Sverige på nytt ansvaret för en stridsgrupp, även denna gång tillsammans med Finland, Norge (som inbjuden deltagare då Norge inte är medlemmar i unionen), Estland och Irland. Det svenska bidraget utgjorde kärnan av stridsgruppen och omfattade1 600 personer. Totalt bestod gruppen av drygt 2000 personer. Det exakta antalet avgörs av vilket uppdrag stridsgruppen får.
Riksdagen har fattat beslut om att Sverige återigen ska leda och delta i den nordiska stridsgruppen under det första halvåret 2015.
Det är EU:s ministerråd som bestämmer var och när en stridsgrupp ska sättas in. EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) – med representanter för alla unionens medlemsländer – ansvarar för den politiska och strategiska ledningen av en eventuell insats. Beslut om utplacering kräver enighet inom unionen vilket innebär att alla medlemmarna måste vara överäns innan de kan inleda en krishanteringsoperation. De politiska besluten omsätts till militära planer vid det militärstrategiska högkvarteret i Northwood utanför London. För att skicka svensk trupp krävs dessutom ett riksdagsbeslut.