Jasmine Kara är envis. Antagligen är det därför hon nu inte nöjer sig med ett nytt album med blueslåtar utan dessutom har skrivit självbiografin Hälsa henne att hon ska dö. Den handlar till stor del om killen hon träffade när hon var tonåring i Örebro. Sitt livs kärlek som visade sig vara ett recept för undergång.

Självkänslan sjönk snabbt till nollnivå. Killen, som tidigt gick på olika droger, sa redan från början till henne: ”Men fattar du inte, du är för äcklig och ful och ingen annan vill ha dig. Din jävla hora!” Jasmine Kara skriver i boken: ”Jag insåg inte då att jag redan hade blivit blind”.

– Jag ville skriva boken, för kan jag hjälpa bara en tjej så är det värt allt. Jag är orolig för att han ska gå till mina föräldrar, men de har peppat mig att släppa boken.

Jasmine Kara började skära sig i armarna och benen och gjorde sitt bästa för att dölja märken från olika slag. Pojkvännen, som kom från en familj där pappan slog honom och systrarna inte fick gå i närheten av andra män, tog kontroll över henne. Han ville inte att hon skulle träffa sina vänner och bara komma ut när han så åt henne. Annars hotade han med att ta livet av sig mitt ute på gatan.

Jasmine Kara började allt oftare känna att hon inte borde finnas till, att världen skulle bli mycket bättre utan henne. Till sist svalde hon massor av tabletter, men räddades av att hennes mamma kom hem tidigare än hon skulle. Dottern togs in på psyket.

Ville du verkligen dö?

– Ja, och hade inte mamma kommit så hade jag dött.

Varför var dragningen till pojkvännen så stark trots allt han gjorde?

– Det var min första kärlek och det blev snabbt som ett beroende. Han manipulerade mig och fick mig att känna att jag inte var värd någonting. Än idag har jag svårt att förstå hur det kunde gå så fel. Jag tänkte att jag kan hjälpa honom, förändra honom. Mina föräldrar träffade honom och tyckte att han var den bästa killen i världen. Ingen märkte något. Jag sa ju att jag var med kompisar när jag träffade honom.

Det fanns en gladare Jasmine Kara innan hon ofrivilligt gled in i vuxenvärldens ångest. Som elvaåring ställde hon upp i musiktävlingen Juniortalangen, sjöng Chers The shoop shoop song och vann. Hon stod på scenen i en klänning som mamma sytt.

– Mina föräldrar visste knappt att jag sjöng och blev chockade.

Efter gymnasiet 2007 var det New York som gällde. Hon hade bestämt att där skulle hennes musikkarriär ta fart och traskade gata upp och gata ner på Manhattan. Knackade på alla skivbolag och nekades att komma in. Till sist ställde hon sig på åttonde avenyn utanför Universal och sjöng. Det slutade med att skivbolaget hotade att ringa polisen.

Jasmine Kara bytte strategi. Nu skulle hon ta sig in på klubbarna istället. Problemet var bara att hon var 18 år och åldersgränsen låg på 21. Till sist fick hon provsjunga och det blev fler och fler spelningar när klubbarrangörerna hajade till inför hennes starka röst. Roligast var det när Jay-Z och Beyoncé satt i publiken på Lola’s i Soho. Efter konserten rusade Jasmine Kara in på toaletten, eftersom hon såg att Beyoncé styrde sina steg dit. Beyoncé tittade på henne och sa: ”You did good, mama!”.

Vad skulle du vara utan musiken?

– Inget alls. Då tar jag livet av mig, säger Jasmine Kara och skrattar åt sitt absurda skämt.