Hon är mindre än jag föreställt mig, Nedjma Chaouche. Men rösten är precis densamma. Mörk, förtroendeingivande, som den jag hört i bakgrunden från tv-nyheterna under halva min uppväxt. Hon möter upp i svart kappa med en stickad sjal elegant svept över axlarna, som för att signalera fart, aktivitet och framåtanda.
Och åtminstone denna kalla torsdagseftermiddag, när vi träffas över te och kaka på Södermalm i Stockholm, tycks intrycket stämma. Nedjma Chaouche kommer direkt från möten hos en uppdragsgivare, och ska snart vidare till utvecklingssamtal på sin sons skola.
– Jag sökte tjänsten på Migrationsverkets kommunikationsavdelning för att den kändes utmanande. Det är mycket som förändras på myndigheten nu, det är det jag tycker är kul. Och så ville jag få vara kvar på samma ställe ett tag. Förändring tar tid, jag tror man måste följa den, säger Nedjma Chaouche, som längtade efter att få komma in i ett sammanhang igen efter att ha jobbat som konsult och frilans de senaste åren.
Att hon valde just Migrationsverket beror både på myndighetens betydelse i samhället, och på en egen nyfikenhet. Nedjma Chaouche sökte sig till journalistutbildningen som ung för att hon då skulle tvingas ”skärpa sig” och hålla sig à jour med samhället. På sin nya arbetsplats ser hon nu en konjunkturberoende verksamhet som håller på att moderniseras, där hjärta och förnuft ska samsas med juristens verktyg, och där sökande snabbt ska kunna få besked om de får stanna i Sverige eller inte.
– Det är en oerhört viktig verksamhet. Jag tycker verkligen att det är jättebra att den är påpassad, det sporrar mer än något annat, säger Nedjma Chaouche, som själv hoppas kunna bidra som ny kommunikationsexpert.
– Jag är ju inte heller född i detta land, säger hon.
Hon gör det i en bisats, som om det inte riktigt ger tillräcklig tyngd i sammanhanget att komma från ett land i Europa. Men att hennes uppväxt i Schweiz, med en algerisk far och en schweizisk mor, inte skulle ha påverkat henne ter sig osannolikt. Nedjma Chaouche kom ensam till Sverige sommaren 1973, flyttade in hos sin moster och började nian i Sollentuna utan att kunna ett ord svenska. Hade det inte varit för en underbar klasslärare vet hon inte hur det hade gått.
– Läraren var helt fantastisk, tog tjänstledigt från sin vanliga tjänst och blev min dagpappa i tre månader. Han var med mig hela tiden, fick mig att läsa Pelle Svanslös och lärde mig svenska genom att peka ut varor i affärerna. Han var otrolig, efter tre månader kunde jag följa de vanliga lektionerna, berättar hon, till synes fortfarande imponerad av lärarens engagemang.
Flytten från Schweiz återger hon inte i samma positiva ordalag. Hon gavs inget alternativ, och upplevde det som självklart att i Sverige skulle hon stanna för gott.
– Schweiz är ett konservativt land, jag hade en auktoritär far som kom från en ännu mer konservativ kultur och som försökte anpassa sig. Jag var en viljestark, normal tonåring. Jag blev utslängd när jag var 14 och ett halvt. Tanken på att slänga ut min 13-åriga son om ett år är fullständigt otänkbar, säger Nedjma Chaouche, som minns att hon saknade sina två yngre bröder mycket.
I Sverige blev mostern hennes nya förebild, även om hon har kontakt med sina föräldrar i dag. Men redan efter ett år, när Nedjma Chaouche gått ut nian, flyttade hon hemifrån. Hon sommarjobbade som växeltelefonist, var barnflicka och gick humanistisk linje på dåvarande Vuxengymnasiet. Visst var de första åren i Sverige jobbiga, men någon självömkan har hon inte.
– Jag var rätt ensam under hela min uppväxt. Kommer man från ett annat land är man rotlös och saknar trygghet. Kommer man utan familj får man skapa sig den familj man behöver, med vänner. Familjen som institution är grovt överskattad, men det är en annan diskussion.
Att flytta tillbaka till Schweiz har aldrig varit aktuellt, landet är ”för vackert på ytan”. Istället hittade Nedjma Chaouche sin plats i journalistiken, och började sin 18 år långa karriär på Sveriges television på det regionala nyhetsprogrammet ABC, som företagets första programledare med utländsk bakgrund.
– Jag ville egentligen jobba på radion, det har alltid varit min stora dröm. Men jag blev uppmanad på journalistutbildningen att gå till tv, och hamnade på Aktuellt som praktikant. Samtidigt startade ABC och jag fick jobb som programledare. Det var läskigt, hemskt egentligen, säger hon och ler.
Kändisskapet, som jobbet snabbt medförde, beskriver hon som ”en övning och en utmaning”. Visst kände hon sig väldigt påpassad i början, men lärde sig snart att skilja på sak och person. De klagomål som kom rörde aldrig hennes arbete, utan hennes utseende eller ursprung. Och de tio första åren var jobbet riktigt roliga, berättar hon. Nyhetens behag höll i sig, innehållet ändrades varje dag. Men efter ytterligare nästan ett decennium på SVT kände hon att hon hade kommit till vägs ände.
– Jag jobbade på 24 Direkt då och hade en väldigt bra chef, Erik Fichtelius. Han gav mig luft under vingarna så att jag kunde segla iväg. Det har jag aldrig ångrat, tvärt om.
Att byta bransch var ingen stor grej, menar hon. Det handlar inte om att gå över till fienden, som många journalister vill påskina, utan om att helt enkelt se saker från ett annat håll.
– Att lämna journalistiken, särskilt public service, är svårare. Man är inpyrd av ett rättspatos, att ta de svagas parti och så vidare. Man upptäcker att det inte är så svart eller vitt som man ville framhäva. Men jag kan fortfarande använda de journalistiska verktygen, säger Nedjma Chaouche.
När vi skils åt utanför det bullriga kaféet i Hälsans hus undrar jag om hon kommer att gå upp tidigt morgonen därpå för att springa sin mil, något hon gjort i 20 år och helst gör varje dag. Annars blir hon nipprig.
– Det är ett driv. Enda gången jag inte sprungit var när jag var gravid och hade gipsat ben. Det blir intressant att se hur länge jag orkar hålla på.