C’est Bon Kultur – vital svensk seriekonst
Reportage torsdag, juni 14th, 2012Thomas Karlsson har träffat några av förgrundsgestalterna i C’est Bon Kultur – en grupp som han ser som ett hopp för serierna i Sverige.
Bakom den gamla Mazettifabrikens imposanta tegelfasad i Möllevången i Malmö döljer sig Nordens kanske mest intressanta serieförlag och kollektiv. I 10 års tid har C’est Bon Kulturs (CBK) kreativa framgångar och experimentlustavarit enastående. C’est Bon Kultur och dess främsta verktyg tidningen C’est Bon Anthology (som i skrivande stund är uppe i nummer 17) har aldrig tvekat att utmana konventioner kring vad som går att publicera i Sverige. Men C’est Bon Kultur har inte begränsat sig till förlagsverksamhet. Deras senaste projekt, utställningen Astoria, som hade premiär under festivalen ”I Seriernas Värld 2011”, är ett bra exempel. Här vill C’est Bon-kollektivet utmana oss som besökare att ställa frågan var går gränsen mellan tecknade serier och musik? Det är som C’est Bon Kultur själva uttrycker det; ”en symfoni med penna och papper i en utställning om serier”. Det var en utställning som pågick på biograf Spegeln i Malmö till 8 januari 2012.
När jag träffar Jamil Mani, C’est Bons nuvarande frontfigur i Kulturhusets café under SPX-festivalen i Stockholm 2011, slås jag av Jamils entusiasm och kunnande. Jamil är inte bara en begåvad och framsynt redaktör för C’est Bon utan också en professionell och kunnig yrkesman som utställningscurator.
- För mig är utställningsarbetet mycket stimulerande, säger Jamil ganska omgående. Ända sedan jag började arbeta med C’est Bon Kultur 2006 har jag producerat utställningar med de andra medlemmarna i föreningen.
- Ett par år senare började jag planera på ett eget utställningsprojekt vid sidan om C’est Bon, det projektet var först tänkt att fokusera på samtida serieskapare verksamma i seriestaden Malmö. Men den idén utvecklades senare till utställningen ”Mus Mouse Maus”, som hade premiär på Göteborgs stadsbibliotek i anslutning till Bokmässan 2010. Temat kom att bli nytolkningar av Art Spiegelmans klassiska serieromaner ”Maus”.
Utställningen blev en stor framgång och visades på flera platser i Sverige. Som ett bevis på utställningens sällsynt goda kvaliteter har även en fransk version av utställningen visats i Paris på Mémorial de la Shoah från september till december 2011. Jamil Mani fick även äran att föreläsa om ”Förintelsen i serier” i samband med utställningens vernissage.
-Mus Mouse Maus kom ganska tidigt i planeringen att inkludera serieskapare från både Danmark och Sverige, säger Jamil. Det blev ett fint sätt att samla alla tecknarna under ett och samma tak, och samtidigt lyfta fram ett betydande serieverk läst av många världen över. Det blev också ett tillhörande temanummer i Bild & Bubbla.
C’est Bon-kollektivet grundades dock redan 2001 och en av de mest tongivande redaktörerna från början var Mattias Elftorp, Serie-Sveriges ”enfant terrible”. Mattias som under det senaste året mest varit känd för att ha startat debatten kring Migrationsverkets (ut)nyttjande av Bamse i sin ”informationspropaganda”.
-C’est Bon var ett projekt som startade när jag gick första året på Serieskolan i Malmö 2001, säger Mattias. Första numret gjordes medan vi var kvar i skolan. Den självbiografiska socialrealism som dominerade i Sverige på den tiden intresserade oss inte särskilt mycket. Vi ville göra konstserier och var inspirerade av artister som Dave McKean, Ted Mckeever och Al Columbia och beslutet togs ganska omgående att ge ut C’est Bon på engelska då den svenska marknaden inte var redo för oss.
-Det var jag, Oscar Aspman, Daniel Novakovic och Jacob Kindstedt som startade allt. Eftersom vi var lika intresserade av jobba med konstutställningar som med att ge ut serier kom det sig ganska naturligt att vi gjorde en utställning i samband med varje nytt nummer av C’est Bon som kom ut. De första utställningarna var bara enkla grupputställningar men i och med nummer 5/6 gjorde vi vår första konceptutställning Aceton i november 2002. Niklas Asker hade precis anslutit sig till C’est Bon Kultur precis innan Aceton, fortsätter Mattias och under hösten kom även Suss, Susanne Johansson, med.
På frågan varför han och Susanne kom att lämna C’est Bons redaktion 2009 är båda noggranna med att det inte låg någon schism bakom utan att de hellre ville lägga sin tid och engagemang på det kreativa skapandet av serier och konst istället för det redaktionella ”roddandet” som Susanne uttrycker det. Jag vill helt enkelt gå vidare i mitt skapande och utvecklas och det alltmer tilltagande redaktionella arbetet stod i vägen för det, säger Susanne. I Wormgod fick jag mer utrymme för mitt skapande.
-Såklart följer jag tidningens utveckling fortfarande, säger Mattias. Det är kul att se vad den nuvarande redaktionen sysslar med. Jag var den sista av grundarna som hängde kvar och var aktiv, så det känns rätt mycket som mitt barn. Men jag ångrar inte att jag hoppade av. Åtta år var rätt lagom och jag fick ett stort internationellt nätverk som jag fortfarande samarbetar med på olika sätt.
En kall och blåsig aprildag under den hektiska SPX-festivalen på Kulturhuset har jag stämt träff med Jamil Mani. Jag ser jag fram emot att få veta vad som ligger bakom C’est Bon Kulturs framgångar. Vi sitter vid ett av fönsterborden i caféet och bruset från festivalen som pågår på andra sidan glasväggen på samma våning sipprar in till oss medan vi tittar ut över plattan och folket som kämpar mot blåsten därnere. Medan jag dricker mitt kaffe undrar jag över Jamil planer inför framtiden.
- C’est Bon Kultur startades av en grupp människor som ville lyfta fram en sorts serier som över huvud taget inte existerade i Sverige vid den här tiden, påpekar Jamil. Serier som vågade vara experimentella utan att ge upp ambitionen att berätta bra historier. Själv gick jag med för snart fem år sedan och idag är jag den ledamot som varit med längst i styrelsen. Det är såklart viktigt att det ständigt kommer nya personer som vill arbeta med serier för att man tror på värdet att arbeta med kultur och för att man brinner för seriekonsten och det råder det ingen brist på unga talangfulla serieskapare i CBK:s redaktion heller. Sofia Falkenhem, Sarah Kläpp och Allan Haverholm för att bara nämna några.
På vägen in till SPX mässhallar glider vårt samtal in på CBK:s två Black Box-utställningar, och var idén till detta experiment kom ifrån?
- Vi försöker alltid presentera serie- och bildkonst på ett spännande sätt som tar hänsyn till utställningsrummet, säger Jamil. Vortexutställningen år 2007 med verk av tyske seriekonstnären Martin tom Dieck är ett bra exempel, där experimenterade vi med den linjära läsningen av en serie och placerade seriebilder av på ett sätt som gjorde att läsaren kunde påverka i vilken ordning bilderna skulle läsas, istället för att det var bestämt i förväg. Dessutom spelades ett suggestivt ljud av stenbumlingar som kraschade ner i havet för att knyta an till temat i boken om en stad omgiven av vatten.
- Samma intentioner låg bakom projektet ”C’est Bon Black Box” fortsätter Jamil. Vi ville bryta ner gränserna mellan konstnär och publik, och mellan tillfälligt och permanent. Istället för att ställa ut färdiga verk av en konstnär gjorde vi om galleriet till ett slags målarduk. Vi målade väggarna med en specialfärg som i princip förvandlade väggarna till svarta tavlor som det gick att teckna med kritor på. Istället för att ha en vernissage hade vi fyra stycken, en i veckan under en månad. Varje vernissage hade ett tema och vi bjöd in serietecknare, konstnärer, graffitimålare, poeter och DJ:s för att lägga grunden. Sedan fick publiken delta och teckna och så fort en vägg var fulltecknad suddades det ut, och tecknades sedan på nytt! På så sätt var alla konstnärer och inget permanent skapades, utan det blev en otroligt kreativ och fullkomligt euforisk stämning under de timmar då alltsammans skapades. På så sätt blev inte resultatet utställningen, utan skaparkraften!
Av Jamils reaktioner förstår jag att de två Black Box-utställningarna var en riktig utmaning för CBK. Att låta en utställning förändras under själva evenemangets gång och samtidigt släppa kontrollen över den kräver både ett stort mod och tilltro till hela evenemanget.
Väl inne i SPX:s mässhall pågår kommersen febrilt och flera internationella handlare är närvarande. Jag frågar Jamil om det är och var en medveten strategi för C’est Bon Anthology att röra sig mer och mer mot en internationell marknad?
- C’est Bon Anthology har alltid haft en internationell prägel menar Jamil. Egentligen har tidningen existerat i tre inkarnationer. Den första var som ett fanzine med titeln C’est Bon som startade på Serieskolan i Malmö år 2001 och som blev allt bättre för varje nummer. Serierna var på engelska för att kunna nå en publik även utanför Sverige. I och med nummer 11 hade tidningen C’est Bon blivit en högst professionell antologi.
Under hösten 2003 beslutades det att C’est Bon på allvar skulle bli en internationell antologi och serieskapare som Anke Feuchtenberger och Daniel Zezelj (känd från DC/Vertigo) bjöds in att medverka. Tidningen fick namnet C’est Bon Anthology och i den här andra formen utkom den med utgivningstakten fyra nummer om året – från nummer 1 till nummer 5 – tills ett nytt genombrott kom. Tidningen fick amerikansk distribution via Previews.
- Den internationella inriktningen blev ett uttalat mål både ifråga om val av serieskapare och publik, minns Mattias Elftorp när han ser tillbaka på den perioden. Det fanns ingen anledning begränsa oss till nationella gränser. Vi såg inte heller som viktigt att ta hänsyn till gängse föreställningar om vad som är möjligt att göra i serier. Vad vi sysslar med är sekventiell konst, om man så vill, där vi förlitar oss på konstnärliga ambitioner och en vilja att experimentera, snarare än att se tillbaka vad som gjorts tidigare. Vi ville expandera gränserna för vad som är möjligt inom seriemediet
- Väl värt att nämna är att i dagens kulturklimat talar alla om internationella samarbeten. När C’est Bon Kultur startades existerade knappt begreppet inom seriekonsten. C’est Bon Anthology var helt klart ledande på det internationella området, och är det fortfarande, påpekar Mattias och Jamil med viss stolthet.
Man kan bara hålla med, C’est Bon Anthology har under de 10 år och olika skepnader den funnits lyckats mer än någon annan svensk seriepublikation vitalisera den svenska seriefloran. Bredden på innehållet är imponerande och man har lyckats producera en på samma gång tilltalande produkt samtidigt som man inte kompromissat med innehållets kvalitet.
C’est Bon anthology kan gott och väl jämföras med internationellt stora antologier som Drawn and Quarterly utan att behöva skämmas. C’est Bon anthology är också ett de få svenskpublicerade seriemagasin som lyckats få en internationell distribution. C’est Bon anthology kan hittas i så skilda hörn av Europa som Estland och Portugal. När jag frågar inköpsansvarige på bokvaruhuset FNAC Expo i Lissabon varför han just valt att köpa in C’est Bon anthology svarar han snabbt:
- C’est Bon är den enda svenska seriemagasinet som jag sett som är riktigt grafiskt intressant. I övrigt är svenska serieutgivningen i stort sett helt okänd här. Dels är väldigt få svenska serier översatta till engelska eller franska och dels är förläggarna är mycket tveksamma till innehållet som är väldigt främmande för oss.
Ett mycket gott betyg för ett C’est Bon anthology i den stenhårda konkurrens som råder i de sydeuropeiska länderna.
Innan vi skiljs åt vid C’est Bons bord vid SPX festivalen frågar jag Jamil vad han tycker är hemligheten till ett framgångsrikt redaktörskap.
- Det finns inget hemlighet eller genväg till lyckat redaktionellt arbete, svarar Jamil med viss eftertanke. Man måste tro på det man gör och jobba stenhårt för det. Vi arbetar ständigt med att hitta nya spännande serieskapare att publicera i C’est Bon Anthology. Just nu har jag tappat räkningen, men för ett år sedan räknade vi ut att det genom åren publicerats fler än 70 serieskapare i tidningen.
- Det är ett idogt arbete att åka på seriefestivaler runt om i världen och få kontakt med både nya serieskapare och nya läsare. Vi var tidiga med att använda internet som en plattform för internationella kontakter. Man ska också komma ihåg att C’est Bon Kultur är en ideell kulturförening och alla arbetsinsatser görs utan betalning. Vi kämpar helt enkelt hårt på ideell basis för att utveckla seriekonsten och berika kulturlivet, säger Jamil, ett minst sagt monumentalt åtagande.
Jamils genuina tilltro till C’est Bon Kulturs möjligheter kombinerat med en ödmjukhet inför det de lyckas skapa gör att man tror honom förutsättningslöst. Man kan förundras av den kreativa energin som kan skapas när de rätta förutsättningarna finns.
Alla de som varit involverade i C’est Bon Kulturs verksamhet under de 10 åren som gått, har all anledning att vara stolta. De har lyckats med något få andra lyckats med i Sverige. Att kontinuerligt förnya sig, expandera den svenska seriehorisonten med en fingertoppskänsla för kvalitet och dessutom fått de största nordiska serieskaparna att medverka i antologierna är en bedrift. C’est Bon-kollektivet har om och om igen lyckats skapa högkvalitativ seriekonst som står sig väl på internationell nivå.
På väg tillbaka till hotellet inser jag plötsligt att jag fyllts av förhoppningar, inte bara inför C’est Bon Kulturs framtid, utan för att en ny guldålder för svenska serier faktiskt redan är här. Vi går en ljus serieframtid till mötes i Sverige, mycket tack vare C’est Bon Kultur.
—
Thomas Karlsson
FAKTA:
Ledamöter i C’est Bon Kultur 2001–2011 i alfabetisk ordning:
Niklas Asker, Oskar Aspman, Maria Borgelöv, Mattias Elftorp, Sofia Falkenhem, Martin Flink, Allan Haverholm, Catharina Iwarsson, Jenny Iwarsson, Johan Jergner-Ekervik, Anders Johansson, Susanne Johansson, Katarina Karlström, Jacob Kindstedt, Sarah Kläpp, Elisabeth Nielsen, Mats Nordström, Daniel Novakovic, Patrick Stigzelius
Utställningar:
C’est Bon Festival 2010, C’est Bon Kultur on Crack! 2009, C’est Bon presenterar: Anke Feuchtenberger 2009, C’est Bon Panorama 2008, C’est Bon Kultur presents: Comics as Art 2007, C’est Bon Kultur presents: Vortex – Martin tom Dieck 2007, C’est Bon Prioritaire 2007, C’est Bon Kultur presents: Seriecenter 06 2006, C’est Bon Kultur at the Aralis Design Library Center 2005, C’est Bon Kultur at Glassfabriken 2005, C’est Bon Alt Com Exhibition v1.2 2004, Must be art 2004, C’est Bon AltCom Exhibition 2004, C’est Bon AltCom panel debate 2004, C’est Bon 10 release exhibition 2003, C’est Bon 8 release exhibition 2003, C’est Bon 5/6 release exhibition 2002, C’est Bon 4 release exhibition 2002, C’est Bon 3 release exhibition 2002
