Conor Oberst gör de straighta killarna osäkra.

Om ungefär 24 timmar är jag på Trädgår'n i Göteborg och ska se Bright Eyes a.k.a Conor Oberst spelning på Acceleratorfestivalen. Han är nog den enda människan i världen jag skulle kunna kalla för min idol, utan att skämmas.

Mitt första möte med Bright Eyes var vintern 2002. Jag var ett litet popsnöre, full som ett vaktelägg i Dublin. Då stod jag med hjärtat i handen. Den vintern gav jag bort mitt hjärta. Vi föll tillsammans. No lies, just love. Bright Eyes var soundtracket till vår kärlek. Men kärleken frös inne. Koreanska hjärtan tinar aldrig när de väl har frusit.

Sommar fem år senare. Jag kommer stå där med det frusna hjärtat i handen tillsammans med alla minnen. Jag vet att känslorna kommer dränka mig som en sensommartsunami. Värmen uteblir och de döda drömmarna blir aldrig mer än flashbacks.

Klart jag kommer att gå vidare, men den dagen mitt frusna hjärta slutar slå och mitt liv passerar i revy, då hoppas jag att jag får några extra sekunder från den dagen.

In the middle of the day
when you drive home to your place
from that job that make you sleep
to the thoughts that keep you awake.

Satt och tänkte lite idag. Kom fram till följande:

Favoritartister: The Smiths, Elliott Smith, Luckysmiths, Patti Smith, Robert Smith
Favoritskandalmodell: Anna-Nicole Smith
Favoritfilm: Mr&Mrs Smith
Favoritfotbollspelare: Alan Smith
Favoritskor: Paul Smith
Favoritskådis: Will Smith

Äsch, det här skriver jag mest för att mitt hjärta gick upp till DEFCON 1 idag. För att försöka ha roligt och tänka på något annat. Någon har släppt en atombomb i min hjärna, min själ lever numera i den ändlösa atomvintern. Ibland önskar jag att min blogg var anonym. Då hade jag kunnat berätta. Jag är rädd för att detta kan bli mitt sista inlägg här någonsin. Men jag ska försöka. För Er skull. Kanske imorgon. Kanske om några år. Nu måste jag tänka på mig själv ett tag.

Jag avslutar på samma sätt som alla flickor avslutar med mig:

Det är inte du, det är jag.

(Förlåt Märtha)

Nog med snacket om att jag är göb. Det är bara löjligt. Det lyser igenom så lätt. Till och med jag kan liknas vid ett helyllehetero i jämförelse med Peter Jöback i sjömanskostym kompad av fyra stjärtkåta finländare.



Men GUD så bra det är.

Den eviga frågan, citat ur High Fidelity:
Did I listen to pop music because I was depressed or was I depressed because I listened to pop music?

Dessutom kan jag bjuda på en lista.

My top five band/artister jag hatar:
1. Son of a plumber
2. Per Gessle
3. Grape Rock
4. Gyllene Tider
5. Roxette

Hur kan det blir så kallt? Hur kan hjärtat sluta brinna och drömmarna dö? The times they are a-changing.

När jag var ung såg jag åkrar och himmel
jag hade en flickvän som bodde inunder
hon var det bästa jag visste, så rosig och rar.

Håkan Hellström-citat på små papperslappar, gulliga smeknamn, jaglängtarefterdigSMS över landsgränser, gemensam önskan om evig kärlek varje gång klockan stod på 11:11, hjärtformade pizzor, kärleksförklaringar klottrade med näsblod, femtimmars samtal på mobilen, små gåsar i lera som symboliserade kärleken.

Att sånna övertygelser kan förvandlas till ingenting. Att en sådan eld kan slockna. Men kanske värst av allt. Att jag alltid är den som aldrig kan släppa det.

Jag vill ju inte hellre bli ensam än lycklig med nån annan. Jag vill ha någon som tar min hand och låter mig gå vidare. Som min kära vän (vi kan kalla honom för "Don Juan DeMarco") brukar säga:

Ge mig något som känns.

Helgen spenderades som sagt på Sweden Cock Festival i min hemstad Sölvesborg. Det var sammalagt runt 30 000 personer som vistades där och jag har gjort en stilstudie på besökarna (som till 90% bestod av män):

Profil 1: Kukungen
En äcklig unge på 10-13 bast, som annars är bosatt i någon håla nära Sölvesborg, typ Näsum, Jämshög, Mörrum eller Mjällby. Kukungen är ofta rödhårig och överviktig, går runt med en tröja där det står "Eddie Meduza - Runka In Peace", och letar femhundralappar som de äldre besökarna har tappat. Gillar inte festivalmaten i stort, men älskar bullens korv med stark senap.

Profil 2: Kukhäxan
Blonderat hår, DKNY-solbrillor, smal som en sardin och enorma silikonpattar. Bangar inte för att visa upp sin tighta kropp för att eventuellt bli runkobjekt för de feta hårdrockarna och har sällan samlag på festivalen. Kukhäxan söker istället uppmärksamhet, så hon slipper gå på antidepressiva medel resten av året då hon jobbar på Coop Konsum i Robertsfors eller Hjo. Hennes bästa festivalminne är antagligen när Lemmy i Motörhead sprutade henne i ansiktet under SRF 1999.

Profil 3: The local idiot (Jag)
Random kille som är bosatt i Sölvesborg. Gillar egentligen inte hårdrock, men tar ändå på sig ett kit och blir rocker över helgen. Ses ofta med bandana, trasiga jeans och Iron Maiden-tröja. Är kalasfull dygnet runt och snackar om hur stort det är att lilla Sölvesborg drar till sig stjärnor som Aerosmith och Mötley Crüe. Vill egentligen ligga med "kukhäxan" (för att ta en cool festivalskalp), men hamnar i slutändan alltid i ett camp där han snackar könsrock med ett gäng gubbar som dricker Jack Daniels.

Profil 4: Tribalsnubben
Tribalsnubben tränar på gym fem dagar i veckan, för att regera på SRF med sina fula tribaltatueringar och stora biceps. Går alltid i bar överkropp och pilotbrillor, men ångrar det alltid efter att ha samlat ihop till illröda överbrända axlar. Ligger minst en brud varje festival, men har ingen aning om att han då drar på sig klamydia. Gillar inte heller hårdrock, men tycker att Motörhead är coola. Hemma lyssnar tribalkillen på Westlife och prenumerar på Moore, Slitz, FHM och Café, men inte på King. "King är bara för bögar. Fy fan".

Profil 5: Den föråldrade gitarrfetishisten
Har nu lyckats fylla 50 bast och var med på den gamla goda tiden, när Vince Niell fortfarande klarade av att knarka dagligen och David Lee Roth i Van Halen kunde går ner i split utan att ta smärtstillade. Klär sig i jeans, t-shirt och glasögon med solclips. På kvällen tar han på sig vindjacka, står längst bak på konserterna och stör sig på 80-talisterna som inte fattar vad hårdrock handlar om. När Scorpions spelar "Winds of change" gråter han krokodiltårar och sjunger med till flashbacks av tiden då han träffade sin brundbrända prinsessa med blommor i håret under midsommarfirandet på Folkets Park i Fagersta. Numera hörs de bara en gång om året. Då hon ringer och klagar på att han inte betalat underhållet i tid.

Profil 6: Kebabmannen
Medelålders man från Balkan eller Libanon. Flydde till Sverige med sina barn i början av 90-talet. Är utbildad civilingenjör, men diskrimineras i arbetslivet för sin invandrarbakgrund. Är istället tvungen att åka Sverige runt och kränga kebab och hamburgare på Svenska sommarfestivaler för att kunna betala ungarnas fotbollskor. Drömmer om ett bättre liv, men är ändå övertygad om att detta är hans öde.

Om ni inte hör av mig på några dagar är det för att jag ska till Sweden Rock Festival och grisa vidare. Det är det enda som händer i Sölvesborg på hela året, så man får ju passa på, trots att man inte gillar hårdrock. Jag gillar bara hård cock.

Sayonara så länge...

Min katt + Santa Maria Vitlöksmarinad = Awesome

Ibland (läs alltid) när jag har dödsångest finns det småsaker som gör att jag mår lite bättre för stunden. Stuff on my cat är en av de sakerna.

Min feta kompis, "Big Gay AL"

Är det inte en universell sanning att alla snygga tjejer har en tjock kompis?  Jag tänker ofta på det, då jag jobbar på flera olika nattklubbar och kan observera folk i smyg.

Det finns flera teorier om fenomenet. Många anser att det är en win-win situation. Att den snygga tjejen känner sig snyggare vid sidan om den tjocka tjejen, samtidigt som den tjocka tjejen får bättre självförtroende av att vara kompis med den snygga.

Det är även där min teori om "hockeymålvakten" kommer in. "Hockeymålvakt" är man om man är beredd att dra hem den tjocka tjejen för att ens polare ska få ta hand om den snygga.

Givetvis fungerar det likadant med killar, då jag ofta har fått agera mina snygga kompisars feta kompis. Nu har jag dock äntligen hittat min egen tjocka kompis; ja vi kan kalla honom för Big Gay AL.

Den där Big Gay AL har dåligt inflytande på mig.

På fyllan igår gav vi varandra nya frisyrer som om vi vore ett gäng träskpunkare på Augustibuller. Trots att vi egentligen skulle på indiepopklubb på KB.

Så nu har jag psychobillyquiff. Om jag ej var vacker innan, vill ni verkligen inte se mig nu.

Detta ger ångest långt ner i halsen.

Ni kan skratta om ni vill,
håna oss,
vi rör oss, ni står still.

"Big Gay AL" och en kille vi kan kalla för "Vegankungen" anklagade igår min blogg för att vara en kontaktannons. Ett forum för att få ligga. Då blev jag lite konfunderad - är det verkligen så?

Kanske bäst att gå tillbaka till rötterna. Jag startade denna bloggen för att skriva av mig. Skriva om vad jag hatar, älskar och har ångest över. Det har varit allt från katter, ägg, fotboll och Onkel Kånkel till Audrey Tautou.

Ska sanningen komma fram är detta en kontaktannons. Men inte i jakten på kärlek eller bara lite kuk i munnen.
Jag har sökt efter folk som känner och tänker som mig. Folk med samma ångest. Jag har hittat Er. Det är därför jag fortfarande är kvar i bloggosfären. Annars kanske jag hade testat något annat. Som gruppterapi, dansband, swingersklubb, bussresor till Tallin eller bridge.

I vilket fall som helst, ur traditionell kontaktannonssynvinkel har denna bloggen inte fungerat, och tur är väl det. Retrofilen Patrik Lundberg skulle aldrig kunna leva med att bli tillsammans med någon han träffat på internet. Det är väl bara för nördar? :)