Går vidare

Jag antar att ni har glömt mig och det är mitt eget fel. Kolla bara hur sjukt allting ser ut. HTML har jag glömt, så jag fattar inte vad alla dom här strecken gör här!
 
Jag har haft en del att göra. Ni som har följt den här stackars bloggen vet vad jag har gått igenom. Nu ska jag avslöja vad jag har gjort sedan jag flyttade till Korea för att ta tillbaka allt som är mitt.
 
Den 21 januari släpper jag min debutroman. Här är trailern:
 
 
Dessutom jobbar jag som journalist, vilket alltid har varit något slags delmål i livet. Nu för tiden nås jag lättast via Twitter eller via min hemsida.
 
Jag mår väl inte mycket bättre än i januari 2007 när jag började blogga, men jag överlever. Eller som Håkan Hellström brukar sjunga:
Förändras förändras aldrig
behåll din röstlöshet
Och stanna inte
såna som oss blir aldrig framme
Ta min hand och kom så går vi vidare

Ett halvår sen sist

Jag vet, det har gått ett halvår sen sist.

Med det vill jag säga att om ytterligare ett halvår är det proppen ur. Då lossnar det.

Mer information följer.

Mårdhund actually

Jag förstår att ni förstår att mitt hav har stormat sen sist. Jag har inte glömt er, men jag har glömt mig själv bland alla mårdhundar och godisförpackningar.

Med det vill jag säga att jag inte har blivit galen, eller oxtokig om ni så vill. Bara att jag fortfarande är olyckligt kär i kärleken och inte gör ett dyft för att förändra detta.

Puddingbloggen är allt för mig


Tonya Harding.

Sedan en tid tillbaka är jag fast anställd reporter och krönikör på Helsingborgs Dagblad, Sveriges största lokaltidning. "Jag är stolt, men inte nöjd", som sossarna sa förr i tiden.

När jag startade Puddingbloggen (så har jag inlett typ hälften av alla inlägg, sorry) hade jag ingen framtid, inga mål. Jag var ett mediokert ägg på väg mot en helt vanlig fil. kand.

Bloggen blev mitt vattenhål, min respirator. Eftersom jag själv bestämde över innehållet kunde jag sväva fritt, skriva om vad jag ville. Framför allt fick jag mina texter lästa och kommenterade. På så vis lärde jag mig vad som funkade och ej. Puddingbloggen är den bästa skola jag någonsin har gått.

I går publicerades min första krönika i en never ending serie som kallas för "Facit". Ja, det är Annika Norlin som har inspirerat mig som med allt annat.

Ni kan läsa krönikan här:
Ingen tröstar en järnlady

Ni som kan er puddinghistoria känner nog igen er. Hur som helst:
Tack för allt. Utan er är jag ingenting. Jag lovar att fortsätta blogga här när jag har tid.

Och jag tror, att när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än

Var det verkligen värt det?


Foto: Salty dog

Oroa er inte, jag har inte förvandlats till en hipster. Bilden är arrangerad.
Men det har hänt så mycket.
Nu har jag bloggat i 4,5 år. Med tanke på att jag är en late bloomer innefattar det hela mitt vuxna liv.

I januari 2007 var jag en svettig plugghäst som söp fyra dagar i veckan helt utan mening eller mål. I dag har jag hunnit med att flytta till Korea, hitta min biologiska familj, få hundratusentals kronor i stipendier, vara med i radio och tv, utbilda mig till journalist, klippa mig och skaffa ett jobb, intervjua allt från ministrar till schlagerstjärnor och skriva en bok.

Jag har nästan hunnit sluta blogga också. Kanske beror det på att jag inte har andats sen den där januaridagen då jag skrev om glaset
Särimner. Nu har jag mitt livs första semester och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag inser att jag har undertryckt alla mina intressen, för evigt flytt min hemstad, försakat vänner och familj och allt det där bara för att en dag få den här semestern.

När jag går igenom Puddingbloggen och läser alla gamla inlägg så rodnar jag lite. Kunde jag tänkta och tycka så där? Skrev jag verkligen så spretigt och habilt? Samtidigt saknar jag tiden då jag faktiskt kände något över huvud taget.

Nu är jag bara en opartisk stackare som ingen kan älska. En semesternatt som denna undrar jag om det verkligen var värt det.

Livstecken

Hej, här har ni ett litet livstecken från Puddingredaktionen.

Must be indiekarma



Det blev bara en deltävling som reporter för Melodifestivalen. Sedan fick Puddingbloggens chefredaktör bita i konstgräset – bruten arm, gips och sjukskrivning.

Det måste ha varit min indiekarma.

Äntligen Norrland

Onsdag, torsdag och fredag spenderar jag i Luleå.

Jag har alltid älskat Norrland, trots att jag knappt har varit där.

Har ni något tips på vad man kan göra i Luleå, så droppa gärna en rad eller två.

Bästa,
Patrik

Ni borde ha fattat

Puddingbloggen har fyllt fyra år. Alltså, i nästan 1 500 dagar har jag postat inlägg och alla har varit ett rop på hjälp.

Ni borde ha förstått, gjort något, sagt något.

Men nu är det för sent.

Så här slutade det:

"Vi ska göra kaos med schlagersverige"

Dom ska få veta var jag köpt min slöja



Nytt år igen och om jag inte var det innan blev 2010 året jag definitivt blev en skenhelig jävel. Som vanligt gav jag efter för allt och alla och frågade inte mig själv en enda gång vad jag egentligen ville.

Det är bättre att knyta näven i fickan, barn. *not* *lol* ;) :) :-) :'-(

Eftersom jag är en simpel lögnhals är det ingen idé att lova något inför 2011, men ändå en sak:

Jag ska sluta umgås med par
Par älskar att umgås med mig och det är inte så konstigt. Jag är en medgörlig idiot som orkar lyssna på all sorts dynga och jag skulle aldrig få för mig att visa mina mjuka sidor och berätta om mina egna problem, så det slipper de också.

Dessutom är det inte svårt att som par känna sig lyckligt när man sitter mitt emot mig och föreställer sig hur patetiskt livet kunde ha varit. Paren jag umgås med har till och med slutat undra varför jag aldrig är ihop med nån. Det är i och för sig bra, för jag undrar inte heller längre.

Det är en kombination av mitt utseende och min personlighet som tillsammans är totalt motståndligt.

Jag är inte ett dugg bitter eller avsundsjuk eller arg på paren. Jag är glad att de har hittat rätt här i livet. Men vill de umgås får de ta och leta efter en annan ensam jävel att ha som motpol till deras egen lycka.

Sug kuk och dö.
Och god fortsättning.

Inte bara djur


Säkert! – Dansa, fastän
.

Det blir mest
djur nu för tiden, men inte bara. I morgon, torsdag, ska jag se Säkert! på Mejeriet i Lund.

Tro det eller ej, men på något underligt vis har jag aldrig lyckats se Säkert! spela live. Så om ni hör ett avgrundsskrik någon gång vid 21-tiden i morgon så vet ni vad som har hänt.

Världens bästa djurblogg!



Jag förstår att ni har saknat uppdateringarna på Puddingbloggen. Det är inte för att jag har gått ner mig i Håkan Hellströms nya album. Det är inte för att jag har emigrerat till Korea och startat ett rockabillyband. Det är inte heller för att jag kandiderar till posten som Socialdemokraternas nya partiordförande.

Anledningen är att jag spenderat dag och natt på att utforma internets bästa blogg:
DJURBLADET.
Bloggen är exakt vad den låter som – en sajt fullproppad av tunga djurnyheter.

Er tillgivne,
Puddingbloggens chefredaktör och nu även Djurbladets chefredaktör

Men när du var med mig


Håkan Hellström – 2 steg från paradise. Foto: Pressbild

Nu ska jag inte överdriva, men det sju minuter långa eposet Du är snart där på Håkan Hellströms nya album är det vackraste musikstycke som producerats genom alla tider.

Det är så jag säger det om minst en låt på varje nytt album han släpper. Men det är inte så konstigt när skriver min framtid gång på gång. Nu har vi hunnit fram till 2 steg från paradise och jag vaknar upp och inser att min framtid är bakom mig. Ljuset som aldrig skulle brinna ut har slocknat. Och för att skapa mig ett eget liv måste jag sluta lyssna på Håkan och prata om den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka.

För jag tror
när vi går genom tiden
Att allt det bästa
inte hänt än

Ljug för mig
ljug för mig

Anneli från Sveriges Chicago


I Anneli. Foto: Svt.se

Vid det här laget vet ni, barn, att jag har varit sent ute med det mesta: målbrottet, oskulden, CSN-skulden och allt det där som verkligen spelar roll när livet ska summeras.

Så även med populärkultur. Jag menar, jag blev kär i Säkert! typ ett år efter debutalbumet släpptes och Håkan Hellströms debutsingel hann både upp och ner på topplistan innan jag hade den som soundtrack till mitt första rakbladsromantiska stålbad.

Hur som helst för helvete för fan har jag sent omsider upptäckt serien "
I Anneli" på SVT.

Jag vet inte om titeln är en passning till Amélie från Montmartre eller ej, men hur som helst har jag sett avsnitt 1/8 på SVT Play. Avsnittet är så bra att en koreansk tvättbjörnshund som jag dansar kalinka av glädje trots att mina knän redan är totalförstörda efter tjugo års lönlösa försök att bli fotbollsproffs och ändå sluta som en darrig högerback i division 6.

Mjao.

Köp koreanskt – stöd bröstcancerforskningen


Bidrag.

Exklusivt för Puddingbloggen Förlag AB: Ta chansen att köpa tvättbjörnshundens litterära debut, en av 28 texter i antologin Bidrag som ges ut av studenter på Lunds Universitets Författarskola. Det kan tilläggas att de andra texterna >>också<< håller en awesome kvalitet.

Puddingredaktionens text är en självbiografisk skildring av mötet med den biologiska familjen i Korea.

Priset är 200 kronor, varav ca 170 kr går direkt till Bröstcancerfonden. Resterande 30 kr täcker tryckkostnaderna.

Vill du ha ett exemplar? Mejla namn och adress till info@patriklundberg.se! Puddingredaktionen står för fraktkostnaderna.