« juli 2014
tiontofr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
   
       
Idag

Sidvisningar idag: 200


RSS
Arkiv och nya tag
22 november kl. 17:00

 Kära läsare!

Följ oss på vår nya blogg http://kristenopinion.wordpress.com

Under de olika kategorierna till höger här på Passagen-bloggen finns KRISTEN OPINIONs arkiv med inlägg från starten midsommar 2011 fram till oktober 2013. Här hittar ni t ex serien Åttonde budet (där finns serien i 8 delar samt en rad andra relaterade inlägg.) 



Postat i: K O  Permalink   Kommentarer [1]  
 
Delegitimeringsstrategier
22 oktober kl. 22:57

 Av Johanna Andersson

Lena Andersson kritiseras fortsatt för sin krönika i DN om "tankelättja". Bloggande prästen Dag Sandahl uppmärksammar redaktör Arne Carlssons inlägg i frågan. Efter att ha tagit del av Carlssons text, med titeln "Pinsamt okunnigt av Lena Andersson" finns några reflektioner att göra. 
Dels används en rad negativt laddade värdeord om Andersson, bland andra: pinsam, hemmasnickrad, unken, anklagar, okunnig, skyldig och beskyller. Att använda negativa värdeord och därmed försöka förknippa Anderssons krönika med dessa värdeord kan ses som del i en strategi för att delegitimera henne. 
Carlsson skriver vidare: 
"Det är lite generande för DN att först få en av sina ledarskribenter, Hanne Kjöller avslöjad som källkritisk fuskare samtidigt som hon mästrar andra journalister för just detta. Att sedan råka ut för en kolumnist, Lena Andersson, som anklagar den nyvalde ärkebiskopen för tankelättja är direkt pinsamt när hon av allt att döma aldrig försökt sätta sig in i Antje Jackeléns teologiska tänkande och därmed gör sig skyldig till just tankelättja." 
Detta kan också ses som ett sätt att försöka delegitimera en meningsmotståndare genom att koppla samman denna med en "antiauktoritet", i detta fall Kjöller. Carlsson skriver också att Anderssons kritik stöds av "ett fåtal personer" och: 
"Denna kritik emanerar i huvudsak ur en liten krets kvinnoprästmotståndare och några högerkarismatiska tidningsartiklar som alla har en mer eller mindre fundamentalistisk bibelsyn."
Att förknippa någon med en negativ auktoritet är en kraftfull delegitimeringsstrategi som förekommit ofta under senare tid i den kyrkliga debatten. Här ser vi hur exempel på antiauktoriteter från både utom- och inomkyrklig kontext plockas in i texten. Antalsangivelsen "ett fåtal" och "en liten krets" är ägnat att markera att ståndpunkten omfattas av få, underförstås på grund av dess i detta fall påstådda okunnighet, pinsamhet, unkenhet osv. 
Carlsson använder också den motsatta strategin - legitimering genom personlig auktoritet/förebild - för att stärka trovärdigheten i den egna positionen: 
"Med Lena Anderssons förment ”teologiska” krav, på tvärsäkra svar och motsägelsefria resonemang, skulle inte bara de svenska biskoparna utöva dunbolsterteologi utan också den förre Påven Benedictus XVl." 
Påven används här för att legitimera Carlsson, på samma sätt som Kjöller och "fundamentalister" använts för att delegitimera Andersson. 
Carlsson avslutar sitt inlägg med att citera Jürgen Habermas, vilket inte är helt ovanligt i kyrkliga kretsar. 
"Det är synd att inte ateisten Lena Andersson kunde lära sig lite av filosofen Jürgen Habermas ateistiska självförståelse." 
Jag avstår av utrymmesskäl från att kommentera metaforer om behovet av lärande som objektet Andersson inte "kunde" tillgodogöra "lite" av. Habermas menar att ett yttrande är en kommunikativ handling som bär på fyra giltighetsanspråk: anspråket på begriplighet, anspråket på sanning, anspråket på uppriktighet och anspråket på riktighet i förhållande till gällande normer. (Habermas termer är: Verständlichkeit, Wahrheit, Wahrhaftigkeit, Richtigkeit.) Syftet med en kommunikativ handling är idealt att skapa förståelse och samförstånd. Men Habermas menar också att språkanvändning kan vara strategisk och att deltagarna då har intressen av att förvränga kommunikationen. De fyra giltighetsanspråken sätts ur spel i syfte att uppnå olika strategiska mål.
Dags att knyta ihop: att använda strategier för att delegitimera motståndare och använda auktoriteter - i detta fall påven, Habermas  - för att legitimera de egna positionerna är kända diskursiva strategier. (Här främst enligt van Leeuwen). Inget fel i att Carlsson använder dessa, naturligtvis. Så har man gjort i politiska och andra syften i årtusenden. Det som är besvärande är att åberopa Habermas och i sammanhanget dessutom plädera för "överseende tolerans" och "respektfull reflexion". Besvärande är också att den här typen av strategier subventioneras av Svenska kyrkan och Lunds stift. 
Carlsson skriver: "Jürgen Habermas slår också fast att ”bara de berörda och deras religiösa organisationer kan avgöra frågan om en ´moderniserad´ tro fortfarande är den `sanna´ tron.”" Här inställer sig givetvis frågan om Habermas verkligen kan "slå fast" något sådant. Habermas används som auktoritet och hans yttrande som ett axiom, det ifrågasätts inte eller  motiveras utan förutsätts vara sant i kraft av Habermas person. Ska människor utanför de religiösa organisationerna, som Lena Andersson, fortsatt få ställa frågor? Och vilka får räkna sig till att tillhöra "de berörda" i Carlssons kyrka? Att fundamentalisterna inte hör till är ju tydligt formulerat men vilka mer hamnar utanför?
Biskop Jackelén publicerade så sent som igår en bra text om hur hon tänker sig kommunikationen inom kyrkan under hennes ärkebiskopstid. Hennes vision var inte riktigt dessa delegitimeringsstrategier och krav på icke-frågeställande från andra än "de berörda och deras religiösa organisationer" utan mer i Habermas anda. Därför kanske det till sist blir problematiskt när hennes tillskyndare tillgriper helt andra strategier för att visa henne sin lojalitet. 


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [2]  
 
Kristen opinion tipsar
21 oktober kl. 19:20

 Biskop Antje Jackelén besvarar idag i Världen idag frågor från tidningen angående olika "teologiskt konservativa" gruppers fortsatta ställning i Svenska kyrkan och oro för kyrkans utveckling . Jackeléns svar lyder i sin helhet: 

 ”Det hör till biskopens uppdrag att verka för enheten i kyrkan. Det tänker jag fortsätta med även som ärkebiskop. Enhet förutsätter ömsesidighet i respekt och i vilja till samtal och samverkan när det gäller våra gemensamma utmaningar.
Också för den inomkyrkliga gemenskapen krävs vad Krister Stendahl brukade påpeka: att alla beskriver ’den andre’ så att han eller hon kan känna igen sig i porträttet, att man inte jämför ’det bästa’ hos sig själv med ’det sämsta’ hos den andre och att man kan tillåta sig en helig avund på det som är en rikedom i en annan tradition.
Jag ser det som en av Svenska kyrkans styrkor att vi härbärgerar olika traditioner. Vi har goda förutsättningar att göra det även i framtiden. Teologiska skiljaktigheter har varit en del av kyrkans liv sedan begynnelsen. Debatt är bra, så länge dess syfte inte är att polarisera för att splittra. 
Jag känner oro om man använder teologiska skiljaktigheter för att sätta etiketter på varandra, om man slutar samtala med varandra och om man slutar se det gemensamma uppdraget: att vittna om Jesus Kristus i en värld som Gud så älskade att han sände sin Son.
Världen kräver i dag att vi tillsammans allt bättre lever upp till det som 1 Petrus 3: 15-16 begär av oss: ’Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak.’”

 



Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [3]  
 
Härskartekniker
20 oktober kl. 14:17

 Av Johanna Andersson

 
När jag idag tittade igenom det twitterflöde som visas på Kyrkans tidnings hemsida kom ett twitter från stiftsadjunkt Hammar upp. I detta skriver Hammar: 
"Att beskylla Antje Jackelén för tankelättja är Lena Anderssons roligaste skämt hittills #dn #äbval".
Dags för en liten textanalys. Jackelén nämns inte vid namn i Anderssons krönika. I krönikan refererar Andersson till utfrågningen av ärkebiskopskandidater. Under utfrågningen menade sig Andersson uppfatta en rädsla hos kandidaterna för människor som efterfrågar ställningstaganden och "intresserar sig för beståndsdelar och inte bara stumt förundras över helheten".  
Möjligen kan krönikans slutmening associeras till Jackeléns omdebatterade valspråk. Andersson avslutar: "Att ”Gud alltid är större” är en flykt in i tankelättjan." Detta slut är underbyggt i krönikan genom bland annat följande resonemang: 
"I teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke, det som brukar vara en av dess viktigare funktioner. En klar tanke är nämligen en begränsande tanke, en tanke som föreslår att något är på ett visst sätt och som därför riskerar att utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst."
Hammar läser alltså in ett direkt angrepp på just Jackelén och skyndar ut i försvar. Hammar använder sig i ovan återgivna twitter av en metod som är en klassisk härskarteknik: hon väljer att förlöjliga Andersson. 
Hammar kallar Anderssons krönika för en "beskyllning" och betecknar sedan denna beskyllning som Anderssons "roligaste skämt". Normalt är en beskyllning något allvarligt som man försöker bemöta, men denna beskyllning är löjlig och Andersson är ingen man behöver ta på allvar. Underförstått är det orimligheten i att Jackelén skulle kunna utmärka sig för "tankelättja" som förvandlar en potentiellt obehaglig beskyllning till ett roligt skämt. Hammar kan istället uppfattas mena att Jackelén är i besittning av så avsevärda tankeförmågor att "beskyllningar" om det motsatta alltså blir komiska. 
Anderssons text är enligt Hammars twitter inget som någon behöver ta på allvar, den är ett roligt skämt bara. Eftersom Anderssons text är skriven med en annan intention än att vara ett roligt skämt blir Hammars twitter förlöjligande. Hammar kan tolkas: Andersson försöker skriva allvarligt men det hon skriver är så löjligt att det blir underhållande. 
Att kategorisera en krönika utifrån kåserikriterier som roligt/tråkigt är också exempel på en härskarteknik. Oklart dock om man ska tolka det som förlöjligande eller osynliggörande. 
Anderssons krönika är inte bara hennes "roligaste skämt", det är det roligaste skämtet "hittills", skriver Hammar dessutom. Genom att lägga till "hittills" förbereder Hammar sina läsare på att Andersson kan komma att publicera ytterligare krönikor, som också de bör läsas som roliga skämt. Andersson är kort sagt en löjlig person som man inte ska ta på allvar.
Hammar antyder också att Andersson är  - och tidigare varit - en tråkig person genom att kalla just denna text för "hennes roligaste skämt hittills". Om den här allvarliga texten är rolig, hur tråkiga är då inte de texter av Andersson som är tråkiga? 
Här om dagen skrev Kristen Opinion om en obehaglig tendens att hellre anmäla än debattera med meningsmotståndare. Hammar visar här upp ett annat obehagligt och maktfullkomligt sätt att bemöta personer med andra åsikter än man själv: att förlöjliga dem. Hammar sprider dessutom detta förlöjligande twitter i bland annat Kyrkans tidning. Hur vore det att försöka argumentera mot Andersson i sak istället?


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [4]  
 
Kristen Opinion noterar dubbla måttstockar
19 oktober kl. 09:40

Efter att ha läst Göran Rosenberg i Expressen kan Kristen Opinion notera: Nej, kanske är han inte rätt person att ha åsikter om ett annat trossamfund. Och hur är det med omskärelse av små pojkar - kan den kanske på samma sätt som jungfrufödsel ses "mytologiskt" eller symboliskt? Omskärelse kanske inte behöver tolkas bokstavligt? Vi lever ju trots allt i 2000-talet och måste anpassa oss efter omgivande samhälle - idag vet vi t.ex mer om barns upplevelse av smärta i tidig ålder. Det vore intressant att höra Rosenberg utveckla hur han kommit till slutsatsen att han avvisar jungfrufödsel men försvarar omskärelse - handlar det inte i båda fallen om religiös identitet? 



Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [8]  
 
Positivt
18 oktober kl. 17:28

Av Johanna Andersson

Centralafrikanska republiken förekommer väl oftast i nyhetsflödet som platsen för brutala övergrepp mot kvinnor, barnsoldater och jakten på den förfärlige Joseph Kony, som lär finansierat en del av sin våldsverksamhet genom handel med elfenben. Det gör honom knappast mer sympatisk. Därför var det glädjande att läsa om Svenska kyrkans planerade insatser i landet. Enligt artikeln på Svenska kyrkans hemsida ska man bidra till att reparera brunnar och utbilda vattenkommittéer som kan sköta brunnarna, utrusta skolor med nytt material , bygga skollatriner och dela ut hygienpaket och utbilda byvolontärer som motverkar våld och tvångsrekryteringar. Det står en del också om flickors utsatta situation, vilken flera av åtgärderna avser att förbättra. Bland annat ska lärare utbildas i att uppmärksamma risk för tvångsäktenskap. Att brunnarna finns på nära håll minskar riskerna för överfall mot dem som annars tvingas gå långt för att hämta vatten.  
Utgångsläget är inte det bästa. Går man in på hemsidan till svenska ambassaden i Kinshasa kan man läsa följande meddelande: "Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Centralafrikanska republiken. Utrikesdepartementet uppmanar alla svenskar att lämna landet." Men in i detta kaos ska nu Svenska kyrkan rikta insatser med särskilt barnens situation för ögonen. Tydligt genusperspektiv finns också. Alldeles utmärkt!

Anledning för oro finns dock av andra skäl denna dag. Tyska Kafkasällskapets ordförande, den oförtröttlige Dr Wilko Steffens, vädjar i ett rundbrev till oss medlemmar om ytterligare penninggåvor. Annars tvingas sällskapet – som reorganiserades för inte så många månader sedan – att lägga ner. En del av kvällen ska därför tillbringas med Bic och Ibankoder och annat som behövs för att möjliggöra framtida autogiroöverföringar när sällskapet hamnar i nöd. Det verkar onekligen ganska komplicerat. Redan att hålla en  ”Bankeinzugsermächtigung” i sin hand skapar en känsla av eftertänksamt allvar.

 



Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [0]  
 
Tid att läsa George
17 oktober kl. 22:03

 Av Johanna Andersson

I Svenska kyrkan får vi kalla varandra för vad som helst. Den saken är prövad och klar. Själv försökte jag en gång, naivt nog, att få ett av en präst offentligt spritt falsk påstående om nazistnära åsikter hos en kollega klandrat av ett domkapitel. Hade domkapitlet i Uppsala stift levererat en varning i detta sammanhang hade kanske delar av debatten i Svenska kyrkan sett annorlunda ut. Nu blev det inte så och sedan har proppen så att säga gått ur. Rasistanklagelserna har haglat, misstänkliggöranden av teologiskt misshagliga personer har  skett i en omfattning som vi fritidsbloggare inte haft en chans att hinna bemöta.
Nu uttrycker några av dem som själva anklagat andra för det ena och andra önskemål om gränser för andra människors rätt att yttra sig. ”Vi skriver vad vi vill, om andra gör det anmäler vi dem”, tycks mottot vara.
Detta avser alltså en grupp personer som på Facebook diskuterat att anmäla en viss bloggare, gärna gruppanmälningar dessutom. Det finns ingen anledning att här skriva om enskilda personer, det är företeelsen som sådan som är intressant och väcker frågor. Anmäla vad, för det första? Vi får ju antyda att kollegor är nazister, den saken är alltså redan prövad. Vad kan vara värre än det och därmed värt att anmäla? Och anmäla vart? Domkapitlen bryr sig ju inte om vad vi säger om varandra.
De uttryckta önskemålen om att reglera andras yttrandefrihet genom gränsdragningar och upprördheten över att andra ”vant” sig vid att kunna säga vad som helst är direkt obehagliga. ”Vanan” att få framföra sin uppfattning är väl grundläggande i en demokrati. Hur vad det han sa Orwell, alla djur är jämlika men vissa djur är mer jämlika än andra? Alla har rätt att yttra sig men vissa har rätt att reglera vad andra får yttra? Kyrkan ska ha låga trösklar och högt i tak (utom för: konservativa, kvinnoprästmotståndare, skeptiker till samkönade äktenskap, islamistkritiker, abortmotståndare, högkyrkliga, traditionalister, fundamentalister, lågkyrkliga, Missionsprovinsen, barnrättsaktivister, ärkebiskopskritiker, kritiker, klimatskeptiker, Livets ord, kreationister, Moderater, allianspartierna, Sverigedemokrater, migrationsverksanställda, poliser, Kyrkans tidnings redaktion, Kristen Opinions redaktion osv i en allt längre och dystrare uppräkning som sedan kan anpassas efter rådande maktelits tycke och smak.)
Orwell sa också: ”Det är en villfarelse att tro att man kan vara fri invärtes under ett diktatoriskt system.” Så kanske ska vi vara försiktiga med att dra gränser för vad andra får säga och göra oss mödan att bemöta i sak istället?


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [2]  
 
Inte så lovande
16 oktober kl. 19:52

 Av Johanna Andersson

Man ska natuligtvis inte reta upp sig på saker folk skriver på Facebook. Men ibland är det svårt att låta bli. Så läste jag exempelvis ikväll en konversation bland kyrkligt initierade som avhandlade en bloggare på norra Öland. Den aktuelle bloggaren var givetvis inte själv med i konversationen, som fördes på betryggande avstånd bakom hans rygg. Facebook är att föredra framför ansikte mot ansikte, uppenbarligen. 
De bekymrade skribenterna rådgjorde om hur man bäst skulle förhålla sig till denne person. Att debattera var inte bra, det skulle bara ge personen i fråga mer uppmärksamhet. Bättre då att anmäla. Kanske en gemensam anmälan? "Jag har blivit uppmanad att anmäla flera gånger. Kommer det en gemensam anmälan skriver jag på", tillkännager en av de modiga konversatörerna. En annan ställer sig frågan: "Jag undrar var gränsen går?" Någon påpekar upprört:  "Han har vant sig vid att kunna säga vad som helst." Ytterligare en person lugnar de andra: "En förvirrad gammal man som det är bäst att lämna i fred därute på det småländska allvaret." 
Jag erinrar mig att det råder förbud mot diskriminering på grund av ålder sedan 2009 i Sverige. Om förvirringen är att betrakta som ett funktionshinder eller åldersrelaterad är den också att betrakta som en diskrimineringsgrund. Huruvida personens kön också är klandervärt framgår inte riktigt av formuleringen. Tur att Facebook-konversationer inte faller under diskrimineringslagen, kort sagt!
Att avfärda en människa som "förvirrad" och "gammal", att förespråka anmälan hellre än att ta en debatt - hur står det till med etiken och människosynen egentligen? Att efterfråga gränser för andras yttrandefrihet och ondgöra sig över att någon "vant sig vid" att kunna säga vad som helst är kanske mer ett demokratiproblem än ett etiskt problem. Vem ska avgöra gränser och vad andra får säga? 
Med tanke på att flera av Facebook-skribenterna är aktiva på en tankesmedja som subventioneras av den nyvalda ärkebiskopen finns viss anledning att känna obehag. Hur är det med toleransen för andras uppfattningar? 
 


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [4]  
 
Val och kön
15 oktober kl. 21:03

 Av Johanna Andersson

En vanlig teoretisk förklaring till att ojämställdheten mellan kvinnor och män består, fastän alla säger sig vilja få bort den, har formulerats av historikern Yvonne Hirdman. Hirdman menar att ojämställdheten reproduceras av två logiker. Den ena kallar hon "isärhållande" (som stavningsprogrammet gång på gång korrigerar till "isförhållandena"), den andra "den manliga normen". Det finns all anledning att begrunda Hirdmans reproducerande mekanismer, som varit i full aktion under de senaste dagarna. 

Till det aktiva isärhållandet hör det ständigt upprepande betonandet av den nu valda ärkebiskopskandidatens kön. Hon är kvinna, hon är en kvinnlig kandidat och några personer (män) har betonat hur särskilt viktigt det är för kvinnor att det nu blir en kvinnlig ärkebiskop, till skillnad från hur det hade blivit för kvinnor med en manlig ärkebiskop. Ärkebiskopens kön förväntas alltså på ett avgörande skilja hennes kommande ämbetsgärning från sina manliga föregångares och detta förväntas på ett särskilt sätt vara viktigt för kvinnor. Isärhållande. 

Den osynliga manliga normen behöver knappt kommenteras. Kvinnliga präster, kvinnliga biskopar, kvinnlig rösträtt - detta var dagarna när den manliga normen var starkare och mer osynlig än någonsin. Glädjen över ärkebiskopens kön övertrumfade mer krassa frågor om teologi och meriter. Vi som av teologiska skäl varit mindre entusiastiska över Jackelén - på Kristen Opinion har vi kritiskt uppmärksammat bl a hennes hårdpolitiserade julkrubba och ställningstagande för manlig spädbarnsomskärelse - har beskyllts för klena nerver och polisfasoner: det måste vara något konstigt om man inte är för en kvinnlig ärkebiskopskandidat, särskilt om man själv är kvinna. 

Vänd på frågeställningarna: hur har din ärkebiskopsgärning påverkats av att du är man, vilka särskilda  manliga frågor vill du driva som ärkebiskop, hur känns det att vara en manlig ärkebiskop, vad innebär det att vi nu får en manlig ärkebiskop? Kan vi inte släppa kön nu och börja se personen, de teologiska meriterna och hur detta används för att hålla samman Svenska kyrkan? 



Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [0]  
 
Om jakt och poliser
14 oktober kl. 19:34

Av Johanna Andersson

 

Älgjakten startade idag! Man hinner tänka en hel del när man sitter på pass. Eftersom Kristen Opinions redaktion är djupt och varaktigt osams i jaktfrågor ska jag inte fördjupa mig i dessa. Det generösa utdelandet av olika diagnoser över oss som inte är entusiastiska över rätt biskopskandidater förtar något av lusten att fortsätta det skrivandet. I stället tänker jag därför redogöra för de turer införskaffande av ett nytt jaktvapen innebär. I Göteborg. Att jag lyfter fram Göteborg särskilt i detta sammanhang beror på det 50-tal personer som här skjutits på öppen gata, i trapphus och på busshållplatser under de senaste månaderna. Inför folksamlingar och i enslighet. Polisen gick senast idag ut med vädjanden om att de vittnen som finns ska lämna information. Det diskuterades till och med möjligheten av att kunna ha anonyma vittnen, i nödfall. Om nu det kunde få någon att berätta.

Nåväl, vapen finns det gott om i Göteborg, uppenbarligen. Är man jägare och ska köpa ett vapen ska säljaren fylla i en blankett på två sidor, vilket ska visa sig vara långt ifrån tillräckligt. Kopior på licens och jägarexamen ska medfölja. Sedan betalar man för polisens handläggning av ärendet. Det går några veckor. Sedan hör polisen av sig och vill ha ett foto på vapenskåpet, samt serienummer på det samma. Skåpet finns enligt mänskligt förstånd att döma i polisregistret sedan länge, eftersom andra vapen redan förvaras där. Men, vi tar ett foto och skriver upp serienumret igen och skickar in. Några veckor går. Nu skriver polisen att de vill ha besked om de vapen som redan förvaras i skåpet, trots att dessa anmälts åratal tidigare enligt konstens alla regler. De vill veta vapen-ID-nummer samt tillverkningsnummer på alla vapen. Detta står på de licenser polisen en gång utfärdat för just dessa vapen. Vi skriver av numren på licenserna och skickar in. Dessutom vill polisen ha uppgifter om piplängder på alla i skåpet förvarade vapen. Fram med måttbandet. Det går några veckor. Nytt brev från polisen. Nu vill de ha namn och personnummer på oss som har vapen i skåpet, samt en förteckning på vem som äger vilket vapen. Vi levererar detta. Det går några veckor. Och så kommer licensen! I detta fall tog processen 3-4 månader, allt medan det skjuts på gatorna. Risken är överhängande att de senaste månadernas dödsskjutningar kommer pseudoåtgärdas genom ytterligare registerkrav på oss jägare. 

Man undrar onekligen varför inte all begärd information finns med på den första blanketten. Jag kan inte heller låta bli att undra i vilken omfattning älgstudsare är ute på rymmen i Sverige och används för kriminella ändamål. De busar som skulle försöka skada någon med ett legalt införskaffat jaktvapen finge ha mycket god framförhållning och en hel del tålamod med polisiär byråkrati. Men mest mystiskt av allt är det där med piplängderna. Att de inte ville ha bilder på det, menar jag…



Postat i: Kåserier  Permalink   Kommentarer [4]  
 
Trospoliser?
13 oktober kl. 21:23

Av Johanna Andersson

"Som biskop i det äldsta stiftet i Sverige gläds jag över att vi har fem bra ärkebiskopskandidater. Vem det än blir blir det bra! Kandidaterna är inte problemet. Nej, det är snarare trospolisernas behov av att tolka allting i snäva och exkluderande kategorier som är djupt problematiskt!"

Så skriver biskop Åke Bonnier i Skara stift i ett inlägg på Svenska kyrkans bloggportal med anledning av debatten kring ärkebiskopsvalet.

Biskopens inlägg väcker en rad olika frågor. Menar han att vi som ställer kritiska följdfrågor med anledning av kandidaternas svar på olika teologiska frågor är problemet? Är vi som inte tycker att alla fem kandidaterna har svarat bra på frågorna trospoliser? Kan vi få exempel på våra snäva och exkluderande kategorier, så vi kan förtydliga oss och därmed slippa etiketteras som personer med "behov" av snäva och exkluderande tolkningar? Är det inte en härskarteknik att reducera andra människors kritiska frågor till "behov", och därmed antyda att vi styrs av personliga tillkortakommanden och brister snarare än av sakliga invändningar?

Svenska kyrkan är en i världen och tiden unik kyrka genom att till stora delar styras av politiska partier. Ett exempel på att vi är unika är att en grupp professorer vid de statliga svenska universiteten häromdagen gick ut - i kraft av sina ämbetstitlar men utan samlad expertis inom de områden de uttalade sig om - med synpunkter på trosfrågor kring ärkebiskopsvalet inom Svenska kyrkan. Enskilda medlemmar i Svenska kyrkans läronämnd driver dessutom "valkampanj" för kandidater med överensstämmande  politiska och teologiska åsikter på Facebook. Misshagliga åsikter tillrättavisas via offentliga böner. Samtidigt lämnar en medlem i samma läronämnd, efter att ärligt ha deklarerat varför, samma kyrka. Man kan verkligen ha olika definitioner av vad som är "djupt problematiskt" som skiljer sig åt!



Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [9]  
 
KRISTEN OPINION NOTERAR
12 oktober kl. 17:31

 Kristen Opinion noterar att ärkebiskopsvalsdebatten nu gått in i ett nytt skede. De teologiska argumenten och uppropen har övergått i de tillrättavisande - eller öppet korrigerande - bönernas skede. I offenligt publicerade böner använder man alltså den egna hänvändelsen till Gud för att tillrättavisa personer man anser misskött sig i debatten eller som kan tänkas omfatta olämpliga uppfattningar om den egna favoritkandidaten. Genren utövades i sin fullhet hos karaktären Edvard Vergérus i filmen Fanny och Alexander. Ett exempel är stiftsadjunkt Hammars inlägg med titeln "En bön att be inför ärkebiskopsvalet på tisdag." Det innehåller följande avsnitt, som kanske kan ses som ett exempel på en klassisk projektion: "Det hör till vals dramaturgi att de lätt blir nervösa mot slutet. Både Kyrkans Tidning och Dagen har visat prov på stor nervositet och många kommentarer på nätet har gjort detsamma." Sedan följer mer handfast vägledning: "Sensibilitet har förväxlats med trolöshet. Intellektuell reflektion med brist på tro." Ett annat exempel finns hos domprost Hermansson som utifrån de senaste dagarnas debatt något överraskande formulerar följande problembeskrivning: "Hjälp oss lämna proklamerandet av sanningar och istället alltmer söka oss mot ett liv som präglas av öppenhet och nyfikenhet inför det omgivande samhället."



Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [2]  
 
Exegetdeklarationen version 2.0
11 oktober kl. 22:06

 Av Johanna Andersson 

"Det är lovvärt att ärkebiskopskandidaterna uppfattade frågan om Jesus och Mohammed som provocerande och inte vågade beskriva sin egen tro som överlägsen andras." Så skriver nu åtta professorer i ett upprop i Kyrkans tidning
Den historiskt bevandrade kommer osökt att tänka på den så kallade exegetdeklarationen från 1951. Då som nu använder en grupp akademiker sina titlar för att skapa tyngd och legitimitet i en fråga de inte nödvändigtvis besitter särskilda sakkunskaper i. 1951 var det samtliga professorer och docenter i Nya testamentets exegetik – med ett undantag - som framförde som ”vår bestämda och på noggrann forskning vilande mening, att ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga Skrift”.
Den samtida kritiken mot exegetdeklarationen gällde att de flesta av undertecknarna aldrig presenterat varpå deras noggranna forskning byggde. Hur är det med undertecknarna i dagens Kyrkans tidning? Vilket underlag presenterar de för sin uppfattning i denna fråga? 
Professorsdeklaranterna av idag fortsätter: "I dagens Sverige, där muslimska medborgares tro och normer ständigt pekas ut som problematiska, bör vi undvika att bidra till kontrasteringar av det slag som frågan om ”Jesus och Muhammed” gör." 
En ärkebiskop som inte vågar tro på sin egen tro som den sanna är naturligtvis inte mycket till ärkebiskop. Att skramla med sin professorstitel för att skapa trovärdighet åt en sådan vankelmodighet förvånar. Och vilka är "vi" som bör undvika att bidra till kontrasteringar mellan Jesus och Muhammed? Professorer vid svenska universitet?
Vilka fler olämpliga kontrasteringar bör svenska professorer ta hänsyn till av politiska skäl? Kanske kan undertecknarna leverera en lista?


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [5]  
 
Vad är självklart?
10 oktober kl. 21:07

Av Johanna Andersson

Ärkebiskopskandidat Jackelén besvarar nu en del av den kritik som riktats mot henne efter ärkebiskopshearingen. I en replik i Kyrkans tidning skriver hon: 

"En ganska självklar utgångspunkt för mig i mina möten med judar och muslimer är att vi tillber samma Gud – hur skulle det kunna finnas mer än en allsmäktig skapare av universum? Lika självklart är det att vi inte förstår eller beskriver Gud på samma sätt."

Enligt tidningen Dagen sa hon under hearingen: 
" Det är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud. Jag tror att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner än med dem i vår egen tradition."
 
Det som var självklart under hearingen har blivit "ganska" självklart efter hearingen, således. Hennes argument för att vi ber till samma Gud är att det inte kan "finnas mer än en allsmäktig skapare av universum". Från mina teologistudier minns jag Enuma elish, Oden och Vedaberättelserna. Varenda religion håller sig med en förklaring om en gudom - eller flera - som skapar världen. Tanken på skapelsen av himmel och jord hör så att säga till religionens väsen.
 
Innebär Jackeléns resonemang att alla religioner med skapelseanspråk ber till samma gud, eller varför skiljs just judar, kristna och muslimer ut? Och hur är det i så fall med Jehovas vittnen? Och mormoner? Hur mycket har vi gemensamt och ber vi till samma Gud? Blir det inte till sist en enda synkretistisk röra där allt vittnar om Gud, skapelse och frälsning är samma sak och var och en får plocka sina älsklingsrätter från det religiösa smörgåsbordet? Inget fel i det, naturligtvis. Men den som är ärkebiskop - eller överhuvudtaget den som är döpt kristen - kanske förväntans vittna på ett annat sätt?


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [2]  
 
Neutralt
8 oktober kl. 22:00

 Av Johanna Andersson

En viss kommentarsdiskussion har uppstått på Kristen Opinion kring frågan om religiöst neutrala andaktsrum. En i ämnet insatt person meddelar i en kommentar att ett av andaktsrummen vid Malmö högskola är neutralt, "förutom en enkel och diskret pil mot Mekka. Den är mer funktionell än förkunnande." 
 
På samma sätt ska det tilltänkta nya religiöst neutrala andaktsrummet vid Karolinska rymma "ett rum för rituell tvagning". 
 
Men pilar mot Mekka och rum för rituell tagning är inte religiöst neutrala. De lyfter fram en enskild religion, vilket naturligtvis inte i sig är problematiskt, om det inte vore för att de lyfts fram med anspråken på att vara just religiöst neutrala. 
 
Lek med tanken på att byta ord på följande sätt: rummet är neutralt förutom ett enkelt och diskret kors. Korset är mer funktionellt än förkunnande." Eller: rummet är neutralt förutom en enkel och diskret Torah. Den är mer funktionell än förkunnande..." 
 
Rum för rituell tvagning är svårare att översätta. Vapenhus? 
Och hur är det, vilket väderstreck riktas rummet mot? Är ett rum där man går in från väster och riktar sin bön mot öster religiöst neutralt?
 
Det förment religiöst neutrala är ett intressant fenomen. Majoritetskulturen uttrycks naturligtvis ofta på detta omedvetna sätt som neutral. Men kanske lika ofta är neutraliteten ett uttryck för välviljans sätt att lyfta fram det man tror vara en underlägsen gruppering som man i sin godhet vill stödja. Och det kanske är bekymmersamt det också?


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [2]  
 
Rätt föreläsare?
7 oktober kl. 19:55

Av Johanna Andersson 

Imam Feisal Abdul Rauf höll idag den 7 oktober 2013 års Stendahlföreläsning, skriver Stockholms stift på sin hemsida. Imam Rauf är en kontroversiell person, kanske mest känd för att driva frågan om att bygga ett islamiskt center/moské i närheten av Ground Zero i New York. Detta centra skulle ha invigts på 10:årsdagen av islamistattacken den 11:de september. 

Stockholms stift förklarar varför det inte blev så: "När det stod klart att bygget kom att så split istället för försoning, som avsikten var, drog sig imam Feisal ur projektet, men planerna på att skapa ett ”Cordoba house” någon annanstans kvarstår. The Cordoba Initiative har visionen att ett Cordoba House ska finnas i varje land där det finns spänningar mellan religiösa grupper." 

En del av kritiken mot imam Raufs centraplaner handlade om att New York är en av världens mest toleranta städer och att toleranscentra därför kanske skulle göra större nytta i exempelvis Saudiaarabien eller Jemen. Frågor har också rests kring finansieringen av Raufs planer och det finns tidningsartiklar som vittnar om ekonomiska oegentligheter.

Världen idag skrev i en artikel 2010: "Imam Rauf är också för sharia och vill att det införs i USA. Han har sagt att USA skapade bin Ladin och att USA har delvis sig själva att skylla för 11 september-attackerna. Han är dessutom en av de ledande personerna bakom Perdana Global Peace Organisation, som var den största sponsorn av Ship to Gaza."

Det vore spännande att höra mer om hur Stockholms stift resonerade när de utsåg just imam Rauf att hålla årets Stendahlföreläsning. 

 



Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [0]  
 
Stort intresse?
3 oktober kl. 19:28

Av Johanna Andersson

"Stort intresse för Karolinskas nya andaktsrum" skriver Kyrkans tidning. Dryga 660 förslag på konstnärlig utsmyckning ska ha inkommit och en ansenlig summa pengar ska satsas på att skapa ett konfessionslöst andaktsrum. 
 
Två textilkonstnärer har valts ut, de ska: "tillsammans med arkitekter, inredningsarkitekter, Skanska, Landstinget samt representanter för bland annat Svenska kyrkan diskutera förutsättningarna för det konfessionslösa andaktsrummet." Man kan undra hur Svenska kyrkan ska vara med och bidra i diskussionerna kring ett konfessionslöst andaktsrum. 
 
Men helt konfessionslösa verkar inte heller förutsättningarna vara: "Till de redan giva förutsättningarna ingår att entrén ska vara klädd i vitt kakel, att där ska finnas ett rum för rituell tvagning och att inget dagsljus finns i rummen."
 
"-Det viktiga är att rummet kan användas av alla, oavsett tro och religion så där kommer inte att finnas några fasta religiösa symboler, säger Susanne Andersson Kopp."
 
Jag skrev för en tid sedan om min erfarenhet av "konfessionslösa andaktsrum" i samband med en familjemedlems sjukdom denna höst. Rum som ska kunna användas av alla kom att användas av ingen. Min erfarenhet säger att intresset för att bidra till konstnärlig utsmyckning verkar betydligt större än intresset för att nyttja rummet för andakt. 
 


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [12]  
 
Enhet?
2 oktober kl. 18:31

 Av Johanna Andersson

Hearingen av ärkebiskopskandidater var riktigt spännande och väckte många frågor. En fråga handlar om biskopens uppdrag. På Svenska kyrkans hemsida kan man läsa: "I enlighet med kyrkans tradition är det en huvuduppgift för biskopen att verka för och vara en symbolgestalt för kyrkans enhet och sammanhållning." 
 
I ljuset av detta var det lite förvånande att 26-27 minuter in i "hearingen" av favoritkandidaten Jackelén höra henne beskriva erfarenheten av hur hon kan befinna sig i samma rum som kristna, muslimer och judar och uppleva att de just då har mer gemensamt med varandra än var och en av dem har med vissa delar av den egna traditionen. Ungefär så sa Jackelén.  Till dem hon inte har mycket gemensamt hör de som är "extrema och fundamentalister". Utmärkande för dessa klandervärda grupperingar är bl a att de inte vill ha religionsdialog. 
 
Vilket blir en ärkebiskops uppdrag efter en sådan upplevelse? Borde det inte bli att försöka närma sig dessa vilseledda grupper inom kristenheten för att skapa förståelse och på sikt enhet och helst sammanhållning? Eller ska de lämnas utanför samtalet och kyrkan istället vända sig mot andra grupper och skapa enhet i Kristus med grupper som inte ser Kristus som frälsare? 
 
Jackelén menar också att det för henne är självklart att judar, kristna och muslimer ber till samma Gud. Men vad innebär denna självklarhet för hennes sätt att se på biskopens uppdrag att vara en symbolgestalt för kyrkans enhet och sammanhållning? 
 
Det hade varit intressant om hearingen också rymt frågor om detta. 


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [0]  
 
På det igen!
1 oktober kl. 20:07

Av Johanna Andersson

 
Kritiken av icke medicinskt motiverade kirurgiska ingrepp på småpojkar tycks inte lämna stiftsadjunkt Anna Karin Hammar någon ro. Nu är det dags igen. Utlösande faktor är att Barnombudsman och flera medicinska företrädare – bland dem ordföranden i Sveriges barnläkarförening -  i en debattartikel på DN Debatt den 28 september  hävdat att omskärelse av spädbarn kränker barnets mänskliga rättigheter och Barnkonventionen. Debattörerna skriver: 
 
”Låt pojkar själva bestämma. Det saknas hälsomässiga argument för att omskära små pojkar, tvärtom visar flera studier att det innebär avsevärda risker. Praktiken bryter också mot FN:s barnkonvention. Lagstiftningen måste förändras. ”
 
Hammar försöker misstänkliggöra kritikerna av omskärelse genom antyda att de i bästa fall är aningslösa, i värsta fall hyser riktigt ljusskygga avsikter. Eller hur ska man tolka följande argumentationskedja: ” Den politiska kontext som artikelförfattarna arbetar i kräver ett mera vidsynt betraktelsesätt. Även om inget krav på statligt förbud mot omskärelse framförs i artikeln är det känt att Sverigedemokraterna driver just den saken i riksdagen. Det innebär att den politiska kontext som artikelförfattarna framträder i är präglad av ett synsätt som ofta understryker judiska och muslimska grupper som främmande för Sverige. ”
 
Hammar menar också att ingreppet är hälsosamt. ”Även argumentationen utifrån hälsoperspektivet är mera tvetydig än vad artikelförfattarna framställer”, vet Hammar att berätta. Jag är inte säker på att jag ser hennes kompetens att bedöma den saken som större än de medicinares som undertecknat artikeln. Men hennes självsäkerhet visar på ett tydligt sätt hur det blivit i Svenska kyrkan när olika företrädare vant sig vid att uttala sig inom vitt skilda områden, ofta på betryggande långt avstånd från det teologiska  fält där man i bästa fall besitter viss sakkunskap. Klimatfrågor, utrikespolitik och inhemsk socialpolitik är några exempel på detta. Jag sätter mer tilltro till undertecknaren Johan Wallander, ordförande i Svensk barn­kirurgisk förening, än till stiftsadjunkt Hammar i denna fråga.
 
”Många har argumenterat för att ingreppet är som minst obehagligt i tidig ålder”, skriver Hammar, vilket väl rymmer någon slags svart humor. Man ska alltså utsätta spädbarn för något en vuxen människa väljer att undvika på grund av obehag? Och sedan använda spädbarnets oförmåga att protestera som argument?
 
Riskerna för det enskilda barnet avfärdas: ”Den dokumentation som görs av ingrepp som lett till varaktigt lidande och smärta måste självfallet ställas i relation till annan forskning som visar på felprocenten i behandlingar inom vården. Att dokumentera alla anomalier i ett fall och ställa dem emot smärtfri behandling i andra fall är att jämföra orättvist.” Detta är direkt cyniskt, särskilt mot bakgrund av de uppgifter och dödsfall och skador bland småpojkar som anförs i DN-artikeln.
 
Enda trösten är att ingen dagstidning tydligen velat ta in Hammars replik, hon publicerar den istället på Dagens Seglora
 
 
 
http://www.dn.se/debatt/omskarelse-strider-mot-barns-manskliga-rattigheter/.


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [2]  
 
Dyster underhållning
30 september kl. 18:41

Av Johanna Andersson 

Denna märkliga intervju från Tvärsnytt har ett visst underhållningsvärde. Under 8 minuter och 38 sekunder frågar reportern hela 10 gånger om likheten mellan Elisabeth Svantessons hemförsamling Kristet center i Örebro och Livets Ord. En oändligt tålmodig pastor Per-Åke Eliasson svarar gång på gång. Men hur svarar man på  följande fråga: "Du säger att ni inte är en kopia av Livets Ord, varför inte då?" 
Ord som "kopia", "lika" och "påminner" förekommer frekvent i reporterns (vars namn inte framgår!) frågor. Man får en lite oklar känsla av att det är något djupt problematiskt och närmast brottsligt med Livets Ord. Som Knutby, ungefär. 
Intervjun är också ett strålande exempel på hur det blir när en i kristna frågor oinsatt reporter möter en frikyrklig pastor och höftar till lite frågor om demoner, Israel, samkönade äktenskap och aborter. Försöken att sätta dit pastorn resulterar i raka svar, och en pastor som inte blir det minsta ställd eller besvärad. De talar alltså helt förbi varandra. När reporten försöker få Eliasson att trassla in sig i synen på demoner svarar han om vad som står i Bibeln, utan att darra det minsta på manschetten. Och reportern klarar inte av att försöka översätta frågorna till att handla om hur detta kan tolkas i församlingsbornas vardagsliv, hur tolkningarna kan skilja mellan olika kristna kyrkor eller  hur vi ska förstå ondska. 
Vid frågan om en tvåstatslösning säger Eliasson att det är en svår politisk fråga som han inte är den rätte att svara på. Där skiljer han sig rejält från Svenska kyrkans representanter som på samma fråga troligen levererat fullt med förslag på olika bojkotter och restriktioner mot Israel som man tror ska ordna saken. 
Jag kan inte låta bli att leka med tanken på motsvarande intervju med en golfspelare. "Så syftet är att få ner bollen i hålet, du medger alltså att du tävlar mot de andra spelarna, men de här reglerna innebär ju att en massa människor inte har en chans att kunna få lika många poäng som du?" Och så vidare. Man kan också ställa sig frågan om hur mycket reportern egentligen vet om Livets Ord. Det hade varit spännande att höra vad hon svarat om Eliasson ställt någon motfråga. Eller vilken reaktionen blivit om han sagt "japp, vi är rena rama kopiorna....vi plankar dem i allt." Kanske hade hon sagt "Jaha"?


Postat i: Religion/Samhälle  Permalink   Kommentarer [2]