HEJ... Evie Tornquist-Karlsson, 50, som sjunger vid ”Sånger för livet”-konserten i Globen i början av oktober.

Varför står du på scenen igen, Evie?

– Jag ägnade 25 år åt att ta hand om familjen men i dag är våra barn vuxna och jag har gått in i en ny fas i livet. I den finns musiken – men även annat som intresserar och engagerar mig.

Du valdes 2005 in i Gospel Music Hall of Fame – den kristna musikens verkliga finrum. Det måste väl ha känts som en stor ära.

– Det är klart, eftersom det är ett mycket fint sällskap. Men jag hade ändå dubbla känslor inför utmärkelsen. Jag tyckte inte riktigt att jag förtjänade den utan ansåg nog det fanns andra som var bättre värda den.

Är du inte väl blygsam? Du var på 1970-talet den mest populära kristna sångerskan i världen.

– Ja, men utan att jag egentligen hade sökt det. Jag började sjunga för att berätta om Jesus och jag har alltid sett mig mer som evangelist än som sångerska. När framgångarna kom var det en överraskning för mig själv. Det är möjligt att det skulle ha varit tufft att dra sig tillbaka om jag ägnat mig åt en sångkarriär i vanlig mening. Men det var inget svårt beslut, eftersom man inte behöver stå på en scen för vara i tjänst för Gud.

Du blev ”Guds lilla sångfågel” med svenska folket sedan du som 15-åring medverkat i tv-programmet ”Kvällsöppet”. Har du något särskilt minne från Sverige-tiden?

– Jag har naturligtvis flera. Men en sak som grep mig när jag började resa i Sverige, var de speciella uttryck som äldre kristna använde sig av. Jag fastnade särskilt för ”Vi möts på bönens bro”. Det var vad troende sa till varandra när de skildes efter en gudstjänst eller tog farväl i telefon. Jag tyckte det var fint, och det etsade sig fast i hjärtat.
– Jag tjatade länge på min man om att han skulle skriva en sång på temat ”bönens bro”. Men inget hände och till slut sa han att jag kunde skriva sången själv. ”Men jag har inte skrivit en sång i hela mitt liv”, sa jag. Han svarade: ”Då är det väl dags.”
– Det var ett par år sedan och jag är lite stolt över min sång. Melodin är kanske inte så mycket att skryta med men innehållet, inspirerad av genuint fromma svenskar, känns så kraftfullt och orden ligger bra i munnen: ”Let’s meet on the bridge of prayer”.

Hur är banden till Sverige i dag?

– Mycket starka. Dels är kontakterna med Pelles släkt täta, dels har jag väninnor jag håller kontakt med via telefon med eller mejl. Vi var senast i Sverige i våras, i samband med ett bröllop, och då insåg jag mer än tidigare att dagens Sverige är ett annat land än det jag åkte omkring i på 1970-talet.
– Jag tänker framför allt på alla människor från andra länder. Om man till exempel går in i en stor affär, så surrar luften av många olika språk. Det är fascinerande och gör mig glad. Men det nya Sverige känns också som en utmaning för mig som kristen. Det finns många människor i landet i dag som egentligen aldrig fått höra det fantastiska budskapet om Jesus.

Och snart är du tillbaka. Den 7 oktober sjunger du i Globen?

– Ja, och det ser jag verkligen fram emot.

Vad blir det för repertoar?

– Den är vald utifrån tillfället. Jag ska enbart sjunga sånger av min man. Det blir ”Han är min sång och min glädje”, ”När du går över floden”, ”Namnet Jesus” och någon till.