Lokstallet i Sundbyberg

Direkt öster om kv Stenhöga i Solna strand ligger ett gammalt ånglokstall och en vattentornsbyggnad som av SJ kallas Sundbyberg. De är uppförda av SWB, Stockholms-Westerås-Bergslagenbolaget, som var ett privat järnvägsbolag.

Banan byggdes 1872-75 och hade slutstation och stationshus i Huvudsta. SWB fick använda SJ:s anslutningsbana vidare in till Stockholms central. (SWB hade ett stort kontorshus på Vasagatan 24, strax intill Hotell Continental.)

1876 hade SWB byggt lokstallar med vändskiva, vattenstation och kolbox vid f d Stockholm Norra vid Norra Bantorget, men när SJ vid sekelskiftet behövde markområdet för egen del blev SWB tvunget att flytta därifrån.

Lokstallet och vattentornsbyggnaden

1903 fick man köpa ett stycke mark i Huvudsta intill järnvägen av godsägare Max Wibom, på villkor att man byggde stationshus där. Redan 1904 stod ett nytt stall för tio lok färdigt. Också en vattentornsbyggnad uppfördes som innehöll lokomotivmästarekontor, förrådsrum, två överliggningsrum och två vattencisterner med vardera 35 kubikmeters rymd. I en särskild tillbyggnad låg maskinrum med fotogenmotorer och oljerum. Vatten togs från Bällstaviken. När lokanläggningen stod färdig revs de äldre byggnaderna vid Stockholm Norra.

Husen uppfördes av byggmästare Per Karlberg som vid denna tid byggde det mesta åt SWB. Arkitekten Erik Lallerstedt ritade mycket åt SWB, bl a de järnvägsbostäder vid Sundbybergsgränsen som revs på 1960-talet, och det är därför inte osannolikt att han kan ha varit med vid utformningen av lokstallet och vattentornsbyggnaden. Lokstallet byggdes till för fyra lok 1907, och strax därefter tillkom en stor kolgård åt väster längs spåren. Alldeles söder om lokanläggningen låg egnahemsområdet Vireberg med tidstypisk kåkbebyggelse.

1939 beslutade riksdagen att SJ skulle lösa in alla privatbanor. SWB bar sig ganska bra och SJ övertog inte verksamheten förrän 1944. Året därpå elektrifierades banan, ångloken togs ur drift och ånglokstallet blev överflödigt. Det stod ändå kvar orört några år av beredskapsskäl. SJ:s banavdelning fick sedan ta över byggnaderna och använder dem som expedition, verkstad och förråd för sina maskiner och transportfordon.

Lokstallet är en halvcirkelformad byggnad med tak av svart papp och fasad av rött tegel. Stallet är byggt för fjorton lok som togs in genom stora träportar i den inre cirkeln. Ett rund- eller cirkelstall som detta har en vändskiva i mitten och radiellt utgående lokstallplatser. Det var nödvändigt att ha en vändskiva till ångloken eftersom de helst inte skulle backas några längre sträckor, men också för att röken från verkstaden lätt skulle kunna ledas ut. Vändskivan framför lokstallet finns fortfarande kvar.

Fasaderna har många omsorgsfullt murade detaljer. Gavlarna har trappstegsfris, rundfönster och kraftig markering av fönstrens stickbågar. På baksidan finns ett stort småspröjsat stickbågefönster för varje lokuppställningsplats.

Vattentornsbyggnaden är ett vinkelbyggt hus. Det innehöll från början lokomotivmästarekontor, ställverk, överliggningsrum och vattencistern högst upp för ånglokens behov. Nuförtiden används huset som banområdesexpedition, förråd och värmecentral. Den panelinklädda delen används fortfarande som övernattningsrum.

Vattentornsbyggnaden har en mycket genomarbetad fasad i rött tegel med bl a dekorativa band och rutmönster i vitt tegel. Även fönster och dörrar har givits ett omsorgsfullt utförande.
Kulturhistoriskt värde

SWB:s gamla ånglokstalloch vattentornsbyggnad från 1904 representerar ångloksepoken och privatbanorna. Husen har givits en arkitektoniskt väl genomarbetad form, troligen av arkitekten Erik Lallerstedt, och är exteriört mycket välbevarade. Husen har ett mycket högt kulturhistoriskt värde och bör skyddas exteriört från förvanskning.

Ambitionsnivå: B