Puddingbloggens mainstreamredaktör med vinden i håret. Foto: Lassie

Nu har jag varit ute mitt journalistiska yrkesliv i en månad. Det finns egentligen ingen mening i att summera detta, men en och annan självreflexiv tanke har hunnit strömma genom min mikroskopiska hjärna.

Jag är, tillsammans med en annan hunting, överlägset yngst på stället. De flesta är mellan 40-65 år gamla men på webbredaktionen, där jag håller till, ligger snittet lite över 35.

Det som slog mig var att alla verkade vara stöpta i samma form. Ett tiotal kopior, som alla bär casualmärken på överkroppen och mörkblå jeans, utan slitning. På fötterna sitter rena sneakers och framför ögonen sitter ett par brillor med tydligt markerade ramar.

Och alla pratar fotboll.

Så en dag tittade jag på the man in the mirror. Jag bar glasögon med tjocka, svarta bågar. Jag hade en svart Fred Perry-piké och mörkblå Acne-jeans utan slitning (2 mm gulsöm, low-cut denim). Och ett par kritvita Hummelsneakers.

Hela dagen hade jag gått runt och tänkt på hur U21-EM skulle sluta.

Den förbjudna frukten – vegansk korv. Video: Lassie

Puddingbloggens snabbmatsredaktör drog ner en runda till Malmö city och fann ett gatukök med vegansk meny. Det blev en vegansk chorizo med senap och ketchup. Tio minuter efter att videon spelades in gick redaktören tillbaka till kassan och köpte ännu en.

Midsommarnatten i Sövde, Sjöbo kommun. Video: Pudding

På midsommarnatten fick jag chansen att intervjua Jonas Ranelid – ett slan av vår tid.

Tydligen är det inte bara Puddingbloggens chefredaktör som har udda matvanor.

Thomas Ravelli räddar en koreansk tvättbjörnshund VM -94.

Tommy Svensson läste I rörelse av Karin Boye inför matchen mot Saudiarabien i VM -94. Han tyckte sig ana en känsla av mättnad efter EM -92. Han ville ge tillbaka känslan av törst, att vilja något mer.

Och det vet ju alla; att bra konst föds ur lidande, hopp, tro och tvivel.

Jag är lite rädd för att stadga mig, att bli nöjd.

Som när jag hade lyckats finna mina biologiska föräldrar i Korea. Det vackra var egentligen inte att få träffa dem och att få veta vilka de var, utan vägen dit. Eller som att förlora oskulden, ta studenten, klara uppkörningen eller vinna DM i fotboll.

Nu är det dags att hitta ett nytt mål i livet, ny ångest, nya sömnlösa nätter. Och jag lovar att njuta varje sekund.

Jag frågar Tommy Svensson och han svarar:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Mig äger ingen – Åsa Linderborg

Nu får det vara nog. Populärkulturen har förstört mitt liv för sista gången.

Jag är helt övertygad om att jag hade mått mycket bättre om jag aldrig börjat lyssna på indiemusik. Då tänkte jag att musiken och texterna satte ord på känslor jag alltid haft inom mig, men det vettifan om det inte är tvärtom – att jag fått för mig saker för att kunna identifiera mig med kulturen, inte tvärtom.

Jag menar, vad fan har jag gemensamt med Henrik Berggren? Ärligt talat?

Och Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Jag trodde jag hade gjort upp med min barndom. Men så läser jag detta självbiografiska lilla mästerverk och låter Åsa Linderborg trycka på play, för att spela upp mitt liv revy. Klart som fan man mår skit då.

För att inte tala om film. Det kan jag berätta för er, barn, att det är inte helt hälsosamt att bli förälskad i fiktiva karaktärer (Läs: Amélie Poulain). Eller magiska queerhistorier, såsom Sugar Rush, som kan få den bästa att falla tillbaka till tonårstankarna: Man kanske är korvjockey ändå?

Eller den existensiella fråga som all popkultur comes down to: Kommer jag någonsin träffa någon att leva lycklig med tills dagen då vi dör samtidigt?

Jag struntar i skiten nu.
Jag gör slut med populärkulturen.
Jag förlitar mig på verkligheten.

(Men hoppas samtidigt att den kristna tjejen i Sugar Rush, avsnitt 8&9, finns i verkligheten)

Harold and Kumar go to White Castle

Röga hasch å äda knark är ingenting för maj.

Men, så fort jag dricker en öl drabbas jag av the munchies; en outhärdlig craving för fyllemat. På vägen hem från krogen kan jag inte hoppa över nattmaten ens under pistolhot. Jag har tackat nej till allt från samlag och taxi hem till magiska efterfester för att få dynga i mig något onyttigt.

Eftersom jag både är fattig och har tendenser att sprängas av bukfetma låter detta syndrom som något jag borde bota. Visst har man försökt, men inga bromsmediciner hjälper. Istället listar Puddingbloggens munchiesredaktion sina bästa ställen att bota the munchies på.

1. Jalla Jalla – Falafelhak i Malmö
"En falafel med halloumiost, som vanligt?". Besöker stället minst tre gånger i veckan, men det kanske säger mer om min ölkonsumtion än om haket i sig. Gott så det knullar i munnen.

2. Lasses Kiosk – Truckersylta i Sölvesborg
"Flytta på dig! Djungelns lag, kinesjävel". Å ena sidan får man utstå mycket skit för att få sin vegburgare, å andra sidan är man garanterad att få se minst ett slagsmål till maten. Och kanske får man själv en lusing till efterrätt.

3. Torino – Mindre nogräknad pizzeria i Malmö
"En vegetariana, tack". "Bearnaiesås på som vanligt?". Vill man ha en pizza 04.45 på natten är det Torino som gäller. Då får man avnjuta maten tillsammans med allt från punkare och synthare till stekare, hiphop-juggar och latinos.

4. Tom's Hiv-Corner – Pizza/Kebab i Karlshamn
Tom's Hiv-Corner heter egentligen bara Tom's Corner, men ryktet gör gällande att en anställd har Hiv. Det har dock inte påverkat konsumtionen. "Jag skiter i om jag får Hiv, det är så jävla gott".

5. Big Gay AL's lägenhet – en etta på Nobeltorget i Malmö
Min feta kompis, Big Gay AL, må ha cockblockat mig ett hundratal gånger, men när man har the munchies är han mannen att åka hem till. Här flödar frityroljan som vin, här går tzatzikin till som laxarna i Capistrano. Och man får alltid chips till efterrätt – en påse, inklusive dip.

Pudding efter Idolaudition 2009 i Malmö. Video: Lassie

Puddingbloggens Idolredaktör gjorde ett försök att charma juryn.

Musikoraklet Jonas Ranelid kommenterar den koreanska tvättbjörnshundens uppgång och fall.

OBS: Känsliga tittare varnas för inmundigande av kukformad mat i inslaget.

För varje dag som går träffar jag någon som känner någon som känner mig. För att inte tala om mutual friends på Facebook. Jag blir mörkrädd varenda gång jag varvar internet.

Detta betyder också att mina gamla synder aldrig kommer gå att sopa under mattan.

Sammanfattningen av detta är att jag antagligen är jordens mittpunkt.

Mvh
Puddingbloggens koreanska tvättbjörnshundsredaktör

(nästa vecka tänker jag bli en riktig bloggare igen)