Litteratur: Ernst Jünger, I stålstormen

nov252008

Litteratur - Litteraturkritik

Minnen från stålstormen

ImageErnst Jünger
I stålstormen
Översättning: Urban Lindström
Atlantis

Den elfte november i år högtidlighölls på många håll i Europa krigsstilleståndet efter första världskriget. Detta krig kom mer än något annat att bli en budbärare om en värld i förändring. Det blev en vågbrytare mellan ett äldre Europa och en ny epok. En tid där förhållandet mellan människan och hennes industrialiserade omgivning tillslut och tydligt skulle komma att förändras. I västfrontens skyttegravskrig inleddes en metamorfos av världen.

Det Europa som 1914 steg ner i skyttegravarna, och som i största allmänhet var en fortsättning på 1800-talets idégrund, var ett annat än den i lera och blod indränkta kontinent som efter fyra års ihärdigt metallregn kravlade sig upp till markytan igen 1918.

Fram trädde en stålklädd civilisationsregim som skulle hålla världen i sitt grepp under hela 1900-talet, ett samhällssystem som vi fortfarande till viss del lider av. En levnadsordning där människan underordnats den rationella produktionens logig, där individens djupare värden offrats till förmån för massans mekaniska sinnevärld.

Denna förändring var tydlig och den iakttogs inte minst av de som kämpade. Ernst Jünger ger en beskrivning av hans eget första möte med den nya målmedvetna ordning som nu tog form. "Det var första gången jag såg en tysk soldat i stålhjälm, och jag uppfattade honom omedelbart som en invånare i en främmande och hårdare värld." De tyska förbanden hade fram till dess varit utrustade med den klassiska pickelhuvan.

Den nya stålhjälmen, som idag är liktydig med den tyska krigsmakten under världskrigen, var ett direkt resultat av ställningskrigets plötsligt påkomna realitet. Den nya tiden föll ju bokstavligen med dödlig verkan ner i huvudet på soldaterna. Jünger konstaterar att det korta elddop som soldaten genomgått, redan danat en förändring i honom som gjorde honom väsensskild från de män han nu skulle leda in i krigslandskapet. Ernst Jünger och hans kamrater skulle snart nog genomgå samma förvandling.

Betraktelsen tas från Ernst Jüngers I stålstormen som i dagarna kommer ut på bokförlaget Atlantis. In Stahlgewittern som den tyska titeln lyder något förkortad, publicerades första gången redan 1920 och är utan tvekan en av de viktigare ögonvittnesskildringarna av det stora skyttegravskrigets verklighet. Boken som bygger på författarens egna dagboksanteckningar skulle ursprungligen kommit ut på annat förlag. Ödet ville emellertid annorlunda och Atlantis tog över utgivningen när lundaförlaget Augusti nyligen tvingades lägga ner sin verksamhet. Att Jünger nu ändå ges ut, av ett större förlag, kan betraktas som bevis på bokens obrutna aktualitet.

Ynglingen Jünger rykte in i kriget som nittonåring och genomlevde därefter de flesta av dess skeenden fram till det att han sommaren 1918 skadades allvarligt för fjortonde och sista gången, nu av ett skott genom ena lungan. Han gick emellertid ur tiden långt senare 1998, då hundratvå år gammal, och med en rik författarbana bakom sig. Det får i övrigt anses som ett smått under att han överlevde kriget över huvud taget. Tio miljoner soldater och ytterligare ett stort antal civila skulle komma att förlora livet i denna fyra år långa metallorkan där miljontals ton granater och järnskrot oupphörligt plöjde ner sönderslitna liv i jorden.

De flesta av dem existerar nu endast i identitetslösa och avlägsna minnen men speciellt för just denna stora kraftmätning är ändå att så många intellektuella tycks ha tagit del i striderna. Poeter, konstnärer, filosofer och författare slöt upp i leden och gav sig iväg in i dödslandskapet för att i många fall inte återvända. Det är därför också något av en tragisk motsägelse att just detta krig är så okänt bland oss svenskar, då antalet efterlämnade och välformulerade vittnesskildringar är så stort.

Jüngers eget berättande är på en gång både imponerande och besvärande ärligt. Han låter oss ta del av soldatens känslor, hans handlingar och djupgående intryck av krigets totala brutalitet. I stålstormen, skildrar döden sedd på nära håll, utan skygglappar och utan omskrivningar. Ur sitt eget perspektiv berättar han också om soldatens ofta plötsligt uppdykande medmänsklighet, om vilka tankar som omgav honom i hans mest sårbara stunder, och hur han närd av raseri och bitterhet ändå ansträngde sig för att se på sina fiender som människor.

Jünger ger också en bild av den uppenbart fatalistiskt underbyggda bedövning som växte fram i dem ur den likgiltighet med vilken artillerigranaterna ständigt ryckte deras kamrater ifrån dem. Men, författaren undanhåller heller inte läsaren den ofta euforiska lyckokänsla som striden, framgången, modet - och implicit då också motståndarens lidande - även förde med sig. Han erkänner soldatens och krigets alla sidor, men lämnar åt läsaren att ta ställning till berättelsens och händelsernas djupare moral.

Det stora kriget 1914 till 1918 har i den pågående svenska historievurmen inte på långt när åtnjutit samma intresse som det senare världskriget. Ändå är det när man studerar det på många sätt mer intressant, mer avslöjande för den som söker svar och ur vissa aspekter också mer brutalt. Ställningskriget på västfronten har en omedelbarhet som det är svårt att inte bli berörd av.

Den som vill lära om kriget, både första världskriget i sig och kriget som företeelse, om dess påverkan på människan i alla dess overkliga och surrealistiska miljöer, måste därför med nödvändighet vända sig till dessa minnen. Bland de många källorna är Jüngers biografi en av de allra främsta. Det som inte minst gör honom så betydelsefull är hans skarpa, analytiska förmåga, få andra skildringar av kriget har skänkts med samma intellektuella klarsynthet, en egenskap hos honom som också blev den framstående styrkan i hans senare prosaförfattande.

Betydelsefull är också Urban Lindströms översättning. Det berättande följsamma språket ger Ernst Jüngers inte alltid enkla tyska rättvisa utan att bli svårt. Berättelsen är lättillgänglig och orden flyter under läsningen fram utan att svenskan på något enda ställe förringas eller onödigt förenklas. Ur alla dessa perspektiv är Jüngers I stålstormen nu nittio år efter krigsslutet fortfarande oundviklig.

Mårten Karl Ericson