När ryssarna intog Norrland

För drygt 200 år sedan erövrade ryska trupper hela Finland. Sommaren 1809 ryckte tsarens soldater även in i de nordligaste delarna av Sverige. Paniken spred sig i takt med att ryssarna trängde allt längre söderut.

Text: Åke Steinwall

Det är kallt och ruggigt trots att det är i mitten på maj. Några svenska soldater arbetar febrilt med att förstöra bron över Skellefteälven.

Nyligen har de nåtts av budet om att tusentals ryska soldater närmar sig norrifrån. Svenskarnas befälhavare, överstelöjtnant Furumark, har låtit merparten av sina trupper retirera söderut, men lämnat kvar en mindre styrka för att riva bron. På så vis ska de bromsa den ryska frammarschen. Plötsligt hörs skottlossning från byarna norr om kyrkstaden. Ryssarna närmar sig snabbt och besätter området kring Landskyrkan och kronhusbodarna.

Soldaterna på bron drar sig tillbaka till älvens södra sida och öppnar eld mot fienden. Bron är nu i så dåligt skick att det ryska artilleriet och kavalleriet inte kan ta sig över. Men ryska fotsoldater rycker fram över den ännu frusna Skellefteälven och jagar efter de flyende svenskarna.

Isen låg tjock

Denna kalla vår låg isen tjock även vid älvens utlopp och havsvikarna däromkring. Därför vågade den ryske befälhavaren Sjuvalov skicka 2 000 man i en kringgående manöver. Deras uppgift var att ta sig runt de retirerande svenska trupperna och anfalla söderifrån. Efter bara ett par mil hejdades svenskarna. I det läget valde Furumark att kapitulera.

Året innan hade finska kriget brutit ut. Bakgrunden var ett fredsavtal mellan tsar Alexander I och Napoleon som slöts 1807, där ryssarna fick fria händer i Norden. I februari 1808 lät tsaren sina trupper gå över gränsen till Finland, som fortfarande var en del av det svenska riket.

De svenska trupperna led flera nederlag och när året var slut hade de tvingats retirera till den svenska sidan av Torne älv.

Fältsjukan härjade

Under vintern rådde vapenvila. Men i de svenska förläggningarna härjade fältsjukan, främst magsjukdomen dysenteri. En fältläkare vittnade om hur sjuka soldater, förlagda i lador och stugor, ”låg badande i sina egna exkrementer”. 16 mars 1809 nåddes de försvagade svenska styrkorna av beskedet att ryssarna sagt upp vapenvilan. Tre dagar tidigare hade den svenske kungen Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp. Den svenske befälhavaren, generalmajor Hans Henrik Gripenberg, fick därför inga order från Stockholm om hur han skulle stoppa den väntade ryska invasionen. Den 23 mars tågade dessutom en rysk styrka från Finland över Kvarkens is – på det ställe där Bottenviken är som smalast – och besatte Umeå. Gripenbergs trupper var inringade av fienden och den ryske befälhavaren Sjuvalov erbjöd honom att kapitulera.

Gripenberg försökte förhandla, men ryssarnas krav var stränga. Alla svenska militära förråd mellan Torneå och Umeå skulle övertas av Sjuvalovs armé. De svenska soldaterna avväpnades och ryska trupper började röra sig söderut för att lägga beslag på kronoförråden i länet. Den svenska regeringen godkände dock inte kapitulationsvillkoren. Efter det misslyckade försvaret av Skellefteå inriktades alla ansträngningar på att tömma de övriga kronoförråden i länet innan ryssarna hann ta över dem. Den ryska framryckningen gick långsamt på grund av vårflod och dåliga vägar samt brist på mat, hästar och vagnar.

I Umeå, fjorton mil söder om Skellefteå, var tempot desto högre. Under hot om våld tvingade den nye svenske befälhavaren, general Georg Carl von Döbeln, fram drygt 200 hästar som tillsammans med sina ägare sattes i arbete. Dygnet runt förde de förnödenheter till stadens hamn. Där lastades varorna på skepp som sedan fick sågas ut genom isen till öppet vatten.

Trots att ryssarna säkert anade vad som pågick lyckades Döbeln komma överens med Sjuvalov om vapenstillestånd fram till den 31 maj. Då lovade han att alla svenska soldater skulle ha lämnat Umeå.

Arbetade åt ryssarna

I juni 1809 kontrollerade ryska trupper hela kustområdet från Torneå ner till Umeå. Länet Norrbotten skapades först efter kriget, men det fanns redan nu en vice landshövding i Luleå.

Båda landshövdingarna och alla and­ra svenska ämbetsmän fortsatte att arbeta under den ryska ockupationen. Det blev deras ansvar att se till att bönderna lydde ockupanterna.

De ryska trupperna var beroende av böndernas hjälp med mat och transporter. Under kriget tvingades allmogen ställa upp för både svenskar och ryssar med hästar och vagnar.

Ändå var den ryska ledningen angelägen om att ockupationen skulle uppfattas som mild. Vid olika tillfällen förkunnade de att fredliga västerbottningar inte hade något att frukta från de ryska soldaterna så länge befolkningen fullgjorde ”nödvändiga rekvisitioner”. Vid intåget i Umeå tvingades stadsborna bland annat leverera 17 000 kilo bröd och knappt 12 000 kilo kött till ockupanterna.

Tydligen lydde lokalbefolkningen ockupationsmakten så gott den kunde. Det finns i alla fall inga uppgifter om att ryssarna ska ha brukat övervåld. Där­emot ökade dödligheten i länet dramatiskt under ockupationen. Det berodde främst på den smittsamma fältsjukan som spreds av både svenska och ryska soldater.

Värst drabbades Umeå, där det fanns flera fältsjukhus. Under den korta ockupationen minskade stadens befolkning med 19 procent. Nästan alla barn som föddes i Umeå 1809 dog samma år.

Överraskades under festen

I juni tog general Johan August Sandels över som befälhavare efter von Döbeln. Hans styrkor befann sig nu vid Hörnefors söder om Umeå.

Den 30 juni ordnade officerarna en fest på Hörnefors herrgård. Anledningen var att Karl XIII krönts till ny kung efter den avsatte Gustav IV Adolf. Mitt under festen kom rapporter om att ryska trupper var på väg från Umeå. Genom herrgårdens fönster kunde officerarna själva se kosacker från förtrupperna.

De svenska styrkorna hann ändå organisera sig så pass att de kunde bjuda ryssarna strid vid Hörneån. Drabbningen blev dock ojämn och den 5 juli tvingades den svenska huvudstyrkan retirera.

Nu kontrollerade ryssarna den svenska kusten ner till Öreälven, fyra mil söder om Umeå. Men de hade stora problem med försörjningen av trupperna. Den nye befälhavaren Kamenskij förberedde en utvidgning av ockupationen söderut, för att lägga beslag på nya svenska matförråd.

Samtidigt planerade den svenska krigsledningen att landsätta trupper norr om Umeå, för att på så sätt anfalla stadens ryska försvarare i ryggen.

Kamenskij fick nu besked om att svenska trupper landsatts vid Ratan, cirka fyra mil norr om Umeå. Han lät genast sina soldater gå till motangrepp. Styrkorna drabbade samman utanför den lilla byn Sävar. Striden blev blodig och ryssarna led större förluster än svenskarna. Ändå retirerade general Wachtmeister med sina trupper tillbaka till Ratan, där den svenska skärgårdsflottan väntade.

Ryssarna följde efter och på eftermiddagen den 20 augusti 1809 inleddes det sista slaget på svensk mark.

Lovade att dra sig tillbaka

De svenska kanonbåtarnas eldkraft var kraftigt överlägsen. Efter en ganska kort strid, som helt ödelade kustsamhället Ratan, började Wachtmeister och Kamenskij förhandla. Vid det här laget visste den ryske befälhavaren att svenska trupper även nått Umeälvens södra strand och han lovade därför att dra sig tillbaka norrut med hela sin armékår.

Parallellt med striderna hade Sverige och Ryssland förhandlat om fred. En dryg vecka senare kom beskedet att ett avtal kommit till stånd.

Torne älv skulle hädanefter utgöra gräns mellan Sverige och det ryska storfurstendömet Finland.

Läs mer: Finska kriget av Martin Hårdstedt (2006) ● Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet av Ulf Lundström (2009)

Publicerad i Allt om Historia 8/2011

Twitter Digg Delicious Stumbleupon Technorati Facebook Email

Ett svar till “När ryssarna intog Norrland”

  1. intressant är själv skelleftebo
    roligt att läsa om vår historia som inte många vet om

    mycket bra skrivet