Lissabonfördraget är den senaste fördragsändringen

Den senaste i raden av EU:s ändringsfördrag är Lissabonfördraget. Genom Lissabonfördraget infördes bland annat nya beslutsregler i ministerrådet, fler Europaparlamentariker och en fast ordförande för stats- och regeringschefernas toppmöten. Europeiska gemenskapen (EG) upphörde samtidigt att existera och ersattes av Europeiska unionen (EU). Samtidigt som EU ersatte EG upphörde den så kallade pelarstrukturen som etablerades genom det ursprungliga EU-fördraget (Maastrichtfördraget från 1993).

Lissabonfördraget ändrar i EU-fördraget och EUF-fördraget

När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 bytte EG-fördraget namn till fördraget om unionens funktionssätt, EUF-fördraget.

Fördragsändringarna innebär att EU-fördraget har fått en övergripande och konstitutionell funktion för EU, medan EUF-fördraget fastställer de detaljerade och praktiska bestämmelserna.

Här nedanför följer en genomgång av några av de förändringar Lissabonfördraget innebär.

Polisiära och straffrättsliga frågor blev överstatliga

EU och medlemsländerna fick delad rätt att besluta om regler inom det polisiära och straffrättsliga området. Tidigare var detta område mellanstatligt, vilket betydde att alla länder måste vara överens om nya beslut. Medlemsländerna förlorade därmed sitt veto mot nya lagar på området.

Nya beslutsregler i ministerrådet 2014

Den 1 november 2014 ändrades reglerna för vad som gäller för kvalificerad majoritet i ministerrådet. Nu krävas att minst 55 procent av EU-länderna, vilka representerar minst 65 procent av EU:s befolkning, röstar för ett förslag för att fatta beslut. Tanken med de nya beslutsreglerna är att anpassa ministerrådet till ett större antal medlemsländer.

Ny organisation av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik

EU:s utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) fortsätter att vara mellanstatlig. Däremot har EU skapat nya funktioner för att samordna EU:s politik gentemot omvärlden. En post som hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inrättades. Den höga representanten, även kallad EU:s utrikesminister, är ordförande i ministerrådet för yttre förbindelser och vice ordförande i kommissionen, samt chef för EU:s nya utrikestjänst.

EU ersatte EG

Europeiska gemenskaperna (EG) upphörde att existera som juridisk person och ersattes av Europeiska unionen (EU). Det innebär bland annat att EU kan ansluta sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna vilket fördraget nu också säger att EU ska göra. EG-domstolen bytte samtidigt namn till EU-domstolen.

Europeiska rådet och ECB blev institutioner

Europeiska rådet, mötena mellan EU:s stats- och regeringschefer, blev en av EU:s institutioner. Samtidigt fick Europeiska rådet en fast ordförande som väljs för en period om två och ett halvt år.

Även Europeiska centralbanken (ECB) blev en institution när Lissabonfördraget trädde i kraft. Därmed utökades antalet EU-institutioner från fem till sju.

751 platser i Europaparlamentet

Europaparlamentet ska ha 751 ledamöter inklusive talmannen. 20 av dem ska vara valda i Sverige. Inget land får ha färre än 6 platser eller fler än 96 platser i Europaparlamentet. I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft först efter att valet till Europaparlamentet hållits 2009 hade Europaparlamentet 766 ledamöter under en övergångsperiod fram till valet till Europaparlamentet i maj 2014. I valet 2014 valdes 751 ledamöter.

Ny roll för de nationella parlamenten

De nationella parlamenten får åtta veckor på sig att pröva subsidiaritetsprincipen (närhetsprincipen) i förslag till EU-lagstiftning. Om en viss andel av parlamenten anser att ett lagförslag strider mot subsidiaritetsprincipen ska kommissionen ompröva förslaget.

Solidaritetsklausul infördes i EU-fördraget

Den så kallade solidaritetsklausulen som infördes i EUF-fördraget slår fast att medlemsländerna ska hjälpa varandra om det inträffar en terroristattack, naturkatastrof eller "en katastrof som orsakas av människor" inom EU.

Rättighetsstadgan blev bindande

EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna blev juridiskt bindande genom Lissabonfördraget. Stadgan är däremot inte en del av fördragstexten. Storbritannien och Polen har fått ett undantag i form av ett protokoll som säger att stadgan inte ska påverka brittisk eller polsk lag eller lagtolkning.

Medborgarinitiativ för att påverka kommissionen

Medborgarinitiativ införs vilket innebär att minst en miljon EU-medborgare kan gå samman och uppmana kommissionen att lägga fram ett lagförslag. Kommissionen är dock inte tvungen att lägga fram ett förslag efter en sådan uppmaning. Mer detaljerade regler för medborgarinitiativ finns i en EU-förordning som började gälla den 1 april 2012.

Så genomfördes Lissabonfördraget

I samband med att EU:s stats- och regeringschefer enats om Nicefördraget i december 2000 utlyste de en debatt om EU:s framtid. Debatten skulle handlade om hur EU ska fatta beslut, vilken rättslig ställning EU:s rättighetsstadga ska ha, de nationella parlamentens roll och hur EU:s fördrag kan göras enklare och mer lättförståeliga. I debatten deltog både politiker och allmänhet.

Konvent tog fram förslag som aldrig började gälla

I december 2001 kallades ett konvent samman. Konventets uppgift var att föreslå hur EU:s fördrag ska ändras för att möta framtiden och EU-medborgarnas förväntningar. Konventets förslag låg till grund för det konstitutionella fördraget (Reformfördraget) som EU-ländernas regeringar kom överens om i juni 2004.

Det konstitutionella fördraget skulle ersätta de då gällande fördragen, men eftersom inte alla EU-länder godkände det konstitutionella fördraget började det aldrig gälla. Processen stannade av efter att fransmän och nederländare sagt nej till fördraget i folkomröstningar 2005.

Nytt förslag sommaren 2007

Diskussionerna om ett nytt EU-fördrag återupptogs under våren 2007. I juni samma år enades EU:s stats- och regeringschefer om en kompromiss för ett nytt fördrag. Kort därefter sammankallades en ny regeringskonferens vars främsta uppgift var att göra en juridisk granskning av det nya förslaget. EU-ländernas ledare kom överens om Lissabonfördraget i samband med ett informellt toppmöte i oktober 2007 i Lissabon, Portugal. Fördraget undertecknades av stats- och regeringscheferna i Lissabon den 13 december 2007.

Godkännande av Lissabonfördraget

För att Lissabonfördraget skulle börja gälla krävdes det att alla 27 EU-länder skulle godkänna det. De flesta länder tog ställning till fördraget genom beslut i de nationella parlamenten. Som enda land genomförde Irland folkomröstningar om att godkänna fördraget.

Två folkomröstningar på Irland

Irland höll två folkomröstningar om Lissabonfördraget. Vid den första folkomröstningen den 12 juni 2008 röstade irländarna nej till fördraget.

Enligt en undersökning, gjord på uppdrag av den irländska regeringen, fanns det flera anledningar till varför irländarna röstade nej. Bland annat ville man att Irland skulle få behålla sin kommissionär. I Lissabonfördraget står det egentligen att antalet kommissionärer ska minskas när fördraget träder i kraft.

På EU-toppmötet i december 2008 enades EU-ländernas ledare om att medlemsländerna kommer att ha en kommissionär var om Lissabonfördraget träder i kraft.

Vid EU-toppmötet i juni 2009 fick Irland även garantier för att Lissabonfördraget inte ska påverka Irlands försvarspolitik, skattepolitik eller rätten till liv, utbildning och familj. I gengäld åtog sig den irländska regeringen att återigen ta ställning till Lissabonfördraget i en folkomröstning den 2 oktober 2009. I den andra folkomröstningen röstade irländarna ja.

Lissabonfördraget började gälla den 1 december 2009

Efter att Irland röstat ja till Lissabonfördraget i oktober 2009 hade alla medlemsländer godkänt fördraget. I Tjeckien saknades länge en underskrift av landets president Vaclav Klaus. Han skrev dock under fördraget den 3 november 2009 vilket innebar att det kunde träda i kraft första dagen i månaden efter, det vill säga den 1 december 2009.

Europeiska rådet utsåg sin ordförande

Inför att fördraget skulle träda i kraft fattade EU flera beslut för att fördraget skulle kunna börja gälla. Det hölls till exempel ett extrainsatt EU-toppmöte den 19 november 2009 för att utse en ordförande i Europeiska rådet och en hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

Senast uppdaterad: 2015-08-27