Optimister brukar säga att Dreyfusaffären visade att statens rätt måste vika för den enskilda människans rätt. Man kan fråga sig om det inte just på det område där denna affär utspelades blivit precis tvärtom, skriver Sven-Eric Liedman i den första av tre artiklar om det legendariska justitiemordet.
+++
FÖR HUNDRA ÅR SEDAN, den 15 oktober 1894, började Dreyfusaffären. Det var den dagen den 35-årige artillerikaptenen Alfred Dreyfus kallades till krigsministeriet för inspektion. Väl där ålades han att skriva en skrivelse efter diktamen. Befallningen, så egendomlig den var, tycktes inte förvåna den plikttrogne kaptenen; han skrev med den energi han var mäktig. Efter en stund lade förhörsledaren, kommendanten du Paty, handen på hans skuldra och förklarade: "I lagens namn arresterar jag er. Ni är anklagad för högförräderi." Det skulle ta fem år innan Dreyfus släpptes fri igen, tolv innan han förklarades helt oskyldig till anklagelserna. Franska armén har än i dag inte erkänt sin skuld.
Samtida betraktare såg gärna Dreyfusaffären som slutet på en lång, kanske flertusenårig utveckling. "Frankrike levde inte längre under hotet att begravas under askan av en död religion, hon bemästrade åter sig själv, hon kunde fullfölja sin uppgift som befriare och instiftare av rättvisa", skriver Émile Zola på sista sidan av sin sista fullbordade roman, "Vérité" (svensk övers. "Sanning"), som är en litterär omgestaltning av det mörka dramat om Alfred Dreyfus.
Spionromanens mönster
I dag, hundra år efter affärens början, är det lättare att se den som början till en process vars slut vi ännu inte sett. I en mening innebar den visserligen bara en ny etapp i antisemitismens och rasismens långa historia. Men i och med den tycktes dessa tänkesätt och beteenden, så atavistiska enligt upplysningstraditionens begrepp, förmälas med den moderna utvecklingen, den moderna tekniken, den moderna byråkratin. Dreyfusaffären tydliggör bakgrunden till Vichyregimens och kanske också till Le Pens Frankrike. Genom den vinner ett nytt begrepp, begreppet intellektuell, popularitet. Men med den etableras också på allvar en den nya tidens bisarra skumraskvärld där nationell stolthet, militära hemligheter, högteknologi och spion- och kontraspionverksamhet fogas samman till ett oskönt helt inför vilket mänskliga rättigheter, för att inte tala om individuella hänsyn, väger lätt. Optimister brukade säga och säger ibland än i dag att Dreyfusaffären visade att statens rätt - den gamla raison d’état - måste vika för den enskilda människans rätt. Man kan fråga sig om det inte just på det område där denna affär utspelades blivit precis tvärtom.
Det är fullt konsekvent att man i den strida ström av böcker som kommit ut i Frankrike till hundraårsminnet också finner en där tolkningsnyckeln är hämtad från spionromanernas speciella verktygslåda. Den är skriven av militärhistorikern Jean Doise och heter "Un secret bien gardé. Histoire militaire de l’affaire Dreyfus". Det är en både egendomlig och fascinerande liten bok på 200 sidor i vilken Dreyfus framstår som det visserligen oskyldiga men likväl nästan nödvändiga offret för det militärteknologiska hemlighetsmakeriet.
För att göra Doises tolkning begriplig måste vi först erinra oss affärens förlopp och den sedvanliga tolkningen av den. Här behöver den flitige läsaren inte leta länge; Dreyfuslitteraturen är enorm, och i de stora parisiska bokhandlarna kan man finna en halv hyllmeter av färska utgåvor. Den moderna klassikern på området, Jean-Denis Bredins "L’Affaire", som för övrigt också finns i engelsk översättning, har utkommit i en ny omarbetad upplaga. Denna mer än 800-sidiga tegelsten är ett litterärt mästerverk. Prosan är smidig och enkel, författaren lika skicklig i att teckna de stora sammanhangen som att pricka in den avslöjande detaljen. Boken kunde å andra sidan ha varit kortare; Bredin återger gärna med slösande utförlighet sina berättande källor. Mycket hämtar han från Alfred Dreyfus egen redogörelse för händelseförloppet i "Cinq années de ma vie", en bok som utkom första gången 1901 och som nu utges på nytt med ett briljant förord av Pierre Vidal-Naquet.
Den som vill veta mer om familjen Dreyfus och dess öden alltifrån den judiska emancipationen under franska revolutionen och Napoleon kan med fördel läsa amerikanen Michael Burns stora monografi "Dreyfus, a Family Affair", som nu också kommit i fransk översättning. Det är en gripande - om än amerikanskt sentimental - framställning där det bästa är skildringen av den skamliga Vichyregimen som sände flera ättlingar till Alfred Dreyfus i döden och tvingade andra i släkten, bland dem Alfreds änka Lucie, till inre eller yttre landsflykt.
Minnesåret kröns så av en imposant samlingsvolym, redigerad av Pierre Birnbaum, om Dreyfusaffärens Frankrike. Här belyses sekelskiftets samhälle ur en lång rad aspekter: politiken, partiväsendet, polisen, militären, katolikerna, protestanterna och så vidare dissekeras med ackuratess. Den läshungrige kan därtill glädja sig åt en ny utgåva av Émile Zolas skrifter och brev i samband med affären.
De båda Frankrike
Denna litteratur ger tillräckligt underlag för en normalskildring av Dreyfus öden under 1800-talets sista år. Dreyfus är här först och främst en bricka i spelet mellan "de båda Frankrike", arvtagarna från l’ancien régime och från den stora revolutionen. De förra har ännu andra kejsardömets glansdagar i färskt minne, de senare söker göra sin tredje republik till en god fortsättning på den första.
Religionen är ett stridsäpple: en makthungrig och intolerant kyrka står mot en hetlevrad antiklerikalism. Men båda parter hyllar med det sena 1800-talets frenesi nationen, och båda talar vackert om armén. Armén har själv mer och mer kommit att domineras av människor som ser Frankrikes egentliga väsen i den hävdvunna katolska tron, i den obrutna traditionen, i den franska jorden, kan ske rent av i monarkin.
Idealisk syndabock
Samtidigt börjar samma armé bli en begärlig karriärväg för en ny typ av officerare, välutbildade, intelligenta, med sinne för avancerad teknik och modern strategi. Inte så få inom denna nya kategori har judiskt ursprung, ett förhållande som ger vatten på antisemitismens gamla kvarn. Armén är kort sagt föremål för en inre kamp i vilken Alfred Dreyfus mot sin vilja dras in. Denne prudentlige och plikttrogne unge officer blir offer för konflikter som han själv gjort allt för att inte bli indragen i. Han har inte bara skött sig exemplariskt, utan också sökt undvika all uppmärksamhet kring sitt judiska ursprung. Plötsligt finner han sig vara ingenting annat än "juden", "förrädaren", "Judas" för de flesta av sina överordnade och en stor del av Frankrikes befolkning.
I detta perspektiv blir anklagelserna mot honom, häktningen, domen och livstidsstraffet bara led i striden om makten inom armén och, i förlängningen, över det politiska livet. Den pinsamt svaga bevisningen mot honom blir ett tecken på att han inte är något annat än en idealisk syndabock för en bigott opinion.
Se bara hur själva den ursprungliga anklagelsen mot honom att han skall ha lämnat hemligt material till tyskarna innehåller sitt eget moment 22. Hans handstil sägs vara påfallande lik den som återfunnits på den komprometterande lista eller förteckning (bordereau) som en lejd städerska funnit i den tyske militärattachéns papperskorg. Det finns dock skillnader, erkänner polisens handstilsexpert. Men dessa skillnader måste bero på att Dreyfus vid den påtvungna diktamen anade oråd och därför försökte förställa sin handstil!
När sedan en samvetsgrann tjänsteman vid arméns tämligen nyinrättade kontraspionage upptäcker att författaren till den ödesdigra förteckningen i själva verket måste vara den dobblande och svirande, notoriskt opålitlige kommendanten Ferdinand Esterházy blir försöken att binda Dreyfus vid brottet än grövre. En annan tjänsteman vid namn Hubert Joseph Henry förfalskar ett antal dokument som skall vara graverande för den redan dömde.
Men nu har opinionen vaknat. Det är när Esterházy frias i en rättegång som Émile Zola publicerar sin berömda appell "J’accuse" i L’Aurore. Dreyfusarderna formerar sig och möts av antidreyfusarderna. Tidningarna fylls med hetlevrad polemik, upprop, karikatyrer. Broschyrer, pamfletter, romaner, dramer produceras med förbittrad energi.
När förfalskaren Henry i häktet tar sitt liv blir han martyr för antidreyfusarderna. Man startar en insamling för änkan och sonen till denne Frankrikes trogne tjänare. Snart talas det om "le monument Henry". Framgången för insamlingen är enorm - på kort tid får man in en mycket betydande summa. Av en undersökning av G Bensoussan i Archives Juives framgår det att bidragen kommer från snart sagt hela landet. Stadsborna är mest offervilliga. Kyrkans bidrag är betydande: 350 av undertecknarna är präster. Antisemitismen är bergfast i den franska katolska kyrkan vid sekelskiftet.
Men dreyfusarderna vinner terräng inom politiken. För den styrande eliten är det illa att affären väcker en mindre smickrande uppmärksamhet i utlandet. Världsutställningen år 1900, som skall rikta världens blickar på Paris som upplysningens, förnuftets och framstegens huvudstad, närmar sig. Dreyfus fälls visserligen än en gång när militärdomstolen tvingas att ånyo ta upp hans fall. Men president och premiärminister inskrider och benådar den arme kaptenen som under den omänskliga fångenskapen på Djävulsön förvandlats till en förtidig gubbe. Detta är inte den ärofulla seger som dreyfusarderna hoppats på - men Dreyfus blir i alla fall fri.
Jean Doise förnekar inte på någon punkt att denna skildring skulle vara riktig. Också han ser i Dreyfus en oskyldig som sugs in i ett marvatten av orimliga anklagelser. Men han finner en annan historia bakom den välkända.
Försvarshemlighet
Huvudpersonen i denna den andra historien är inte en människa utan ett vapen, kanon nr 75, Frankrikes stolthet och räddning tjugo år senare, under första världskriget. Nr 75 håller på 90-talet på att utvecklas av skickliga militäringenjörer som liksom Dreyfus blivit utbildade vid École polytechnique, urbilden för all världens tekniska högskolor. Nervositeten för att utlänningarna och i synnerhet tyskarna skall få vetskap om det nya, oöverträffade mordredskapet är stor. Det gäller att invagga fienden i det kommande, redan upplinjerade storkriget i falsk säkerhet.
Det är här Esterházy kommer in. Han är en "förgiftad" agent enligt Doise. Han handlar med kontraspionagets goda minne när han säljer militära hemligheter till tyskarna. Vad han säljer är nämligen redan föråldrade uppgifter; tyskarna skall belåtet kunna konstatera att fransmännen släpar efter i sin vapenutveckling.
Men nervositeten för att någon annan skall förstöra detta spel är stor. Särskilt bekymrade är folk i arméledningen för det stora antal fransmän som lämnat Alsace och Lorraine när dessa provinser tillfallit Tyska riket efter kriget 1870-71. De har vanligen släkt kvar i det som nu blivit utland och företar täta resor dit. Så gör också Alfred Dreyfus, vars bröder fortfarande verkar på det gamla familjeföretaget i Mulhouse. Dreyfus är farlig: som artilleriofficer kan han lätt få tillgång till hemligheterna om nr 75. Vad gör han egentligen i Mulhouse
Esterházys roll
I anklagelserna mot Dreyfus talas det ständigt om en graverande första angivelse gällande hans skuld - ett rykte eller ett dokument så hemligt att det inte ens kan avslöjas. Man har vanligtvis antagit att det rört sig om ytterligare en av dessa falska tillvitelser som drabbade honom. Men Doise konstruerar en djärv hypotes: antag att någon av de många i Alsace utposterade kontraspionerna verkligen låtit Paris veta att Dreyfus var i färd med att sälja nyheten om nr 75. Det är, hävdar han, endast på det sättet man kan förstå den panik och sedan det hemlighetsmakeri som från första början omger affären. Det är också bara så det går att begripa varför armén alltid försvarade Esterházy, denna ömkliga figur.
Det är svårt att tro att Doise med detta verkligen löst den gåta han ställt sig. Han synes alltför mån om att framställa franska arméns agerande som i grunden rationellt. Alla de fördomsfulla yttrandena, de irrationella anklagelserna, inkonsekvenserna, dumheterna och virrigheterna som dessa generaler och stabsofficerare strödde omkring sig framstår här som i grunden fullt vettiga.
Nej, tolkningen är inte hållbar. Behållningen av Doises bok blir framför allt att han påminner oss om den hotfulla mörkerzon som den moderna militärapparaten och därmed den moderna staten till synes ofrånkomligen omger sig med.
Men han lyckas inte förändra bilden av Dreyfusaffären som först och sist den oöverträffade sinnebilden för sekelskiftets rasism, imperialism och Europahögfärd. Han kan inte heller förneka att den också är ett väldigt intellektuellt drama i vilket vi också påminns om alla de stora dåtida begreppens - förnuftets, framstegets, nationens - djupa dubbeltydighet. Om dessa aspekter skall två följande artiklar handla.
SVEN-ERIC LIEDMAN
- - -
Litteratur:
Archives Juives. "Revue d’histoire des Juifs de France", No 27/1, 1994, Dossier: "Les Juifs et l’affaire Dreyfus".
P Birnbaum (red.), "La France de l’affaire Dreyfus", Gallimard, 1994.
J-D Bredin, "L’affaire", Julliard, 1993.
M Burns, "Histoire d’une famille française. Les Dreyfus. L’émancipation, l’Affaire, Vichy", Fayard, 1994.
J Doise, "Un secret bien gardé. Histoire militaire de l’affaire Dreyfus", Seuil, 1994.
A Dreyfus, "Cinq années de ma vie", La Découverte, 1994.
D Halévy, "Regards sur l’affaire Dreyfus", Éd. de Fallois, 1994.
É Zola, "L’affaire Dreyfus. Lettres et entretiens inédits", CNRS éditions, 1994.
