Jordfrågan och beskyllanden om inblandning från utlandet, framför allt den forna kolonialmakten Storbritannien, har kännetecknat president Robert Mugabes politik på 2000-talet. Motsättningar mellan de olika befrielserörelserna blev ett startskott för det sätt på vilket Mugabe och hans parti ZANU-PF försökt marginalisera oppositionen sedan självständigheten, till stor del med hjälp av krigsveteraner från befrielsekampen.
Förtryck och befrielsekamp
Området som idag utgör Zimbabwe blev brittisk koloni i slutet av 1800-talet. Brittiska Sydafrikakompaniet, lett av en man vid namn Cecil Rhodes, koloniserade området för att få tillgång till naturrikedomar och för att kunna bygga en järnväg som skulle gå genom hela Afrika, upp till Kairo. Området fick namnet Rhodesia. Många vita flyttade till Rhodesia för att tjäna pengar på järnvägsbygget, jordbruk eller guldgruvor. De afrikanska invånarna trängdes undan från den bästa marken och utnyttjades som billig arbetskraft. I takt med att fler och fler vita bosatte sig i området blev de svarta mer och mer diskriminerade.
Under mitten av 1900-talet började allt fler afrikanska kolonier bli självständiga. Storbritannien införde demokratiska reformer i sina kolonier med syftet att majoritetsbefolkningen skulle få den politiska makten i landet vid självständigheten.
De vita som styrde Rhodesia ville inte förlora makten över landet, och 1965 utropade Rhodesiska fronten, under ledning av Ian Smith, självständighet från Storbritannien utan att ge någon makt till den svarta befolkningen. Detta fördömdes av omvärlden och FN införde ekonomiska sanktioner men den vita regeringen hade goda relationer med bland annat Sydafrika, som vid denna tid också styrdes av en vit minoritetsregering.
De afrikanska invånarna hade dock börjat organisera sig för att kräva förändring och lika rösträtt. De två främsta motståndsrörelserna var ZAPU (Zimbabwe African People’s Union) och ZANU (Zimbabwe African National Union).
ZAPU grundades 1961 och leddes av Joshua Nkomo. Två år senare bildades ZANU av tidigare ZAPU-medlemmar som ansåg att mer radikala metoder behövdes i frihetskampen. ZANU leddes till en början av Ndabaningi Sithole, som senare ersattes av Robert Mugabe.
Det uppstod tidigt en skillnad i varifrån grupperna fick sitt stöd: ZAPU mobiliserade främst arbetare i städerna och medlemmar av folkgruppen Ndebele, som Nkomo tillhörde, medan ZANU främst hämtade sitt stöd från landsorten och från den andra stora folkgruppen, Shona, som Mugabe tillhörde.
Trots att ZAPU och ZANU hade samma mål – majoritetsstyre och en socialistisk politik – uppstod snart rivalitet och våld mellan dem. Båda grupperna förbjöds 1964 och deras ledare fängslades. Befrielsekampen och småskaliga rebellattacker fortsatte från baser i grannlandet Zambia, men det var först på 1970-talet som situationen utvecklades till en regelrätt väpnad konflikt.
Utvecklingen i grannländerna, med Moçambiques och Angolas självständighet från Portugal, gjorde att ZANU och ZAPU fick tillgång till fler baser utmed Rhodesias gräns. Samtidigt pressades Rhodesia av grannländerna att släppa ledarna för befrielsekampen.
När Nkomo och Mugabe befriades 1974 visade sig Nkomo vara villig att förhandla om en lösning på konflikten, medan Mugabe ansåg att man kunde uppnå sina mål bättre genom väpnad kamp.
Konflikten förvärrades och många vita lämnade landet. Samtidigt som detta satte press på Rhodesias regering att nå ett slut på konflikten pressades ZANU och ZAPU av ledare för grannländerna som ville uppnå fred och stabilitet i regionen. Flera försök gjordes att ena de två befrielserörelserna, vilket skulle underlätta förhandlingar genom en gemensam organisation och förhandlingsposition.
Grannländerna lyckades få ZANU och ZAPU att enas i en allians, den Patriotiska Fronten (PF), men misstron och rivaliteten mellan ZANU och ZAPU kvarstod och de två grupperna behöll separata arméer och ledarskap.
1979 lämnade Smith slutligen posten som premiärminister och majoritetsstyre infördes. Senare samma år slöts ett avtal och den väpnade konflikten, som skördat tusentals dödsoffer, avslutades. 1980 blev landet officiellt självständigt under namnet Zimbabwe, och man höll val som vanns med stor marginal av Mugabe och hans parti ZANU-PF.
Det var den vita minoritetens värsta farhågor som besannades, men Mugabe förvånade genom att överge sina radikala budskap och istället predika försoning och lova att den vita befolkningen inte skulle utsättas för förtryck. Världen över hyllades Mugabe som en hjälte och som en frälsare för Zimbabwe.
80-talet: Konflikt med ZAPU och massaker i Matabeleland
Robert Mugabe upprättade en enighetsregering som inkluderade både vita och svarta oppositionspolitiker. Snart började dock ZANU-PF:s ledarskap stärka sitt grepp om makten. 1983 uteslöts Joshua Nkomo och andra ZAPU-politiker från enighetsregeringen, anklagade för att planera en kupp efter att en vapengömma hittats på mark som ägdes av ZAPU. Våldsamma protester uppstod bland ZAPU:s anhängare och ZANU-PF mobiliserade armén för att slå ned motståndet.
Mellan 1983 och 1987 massakrerades tusentals civila och ZAPU-medlemmar i Matabeleland i sydvästra Zimbabwe. Operationen kallades Gukurahundi vilket på Shonaspråket betyder ungefär ”regnet som spolar bort agnarna från förra skörden innan vårregnen”. De flesta som dödades tillhörde folkgruppen Ndebele som utgjorde ZAPU:s främsta medlemsbas. 1987 undertecknades ett avtal som gjorde att ZAPU uppgick i ZANU-PF. Därmed blev ZANU-PF det enda stora politiska partiet och Zimbabwe blev i praktiken en enpartistat.
Ekonomiskt förfall och växande missnöje
Efter några år med lovande utveckling började Zimbabwe snart känna av ekonomiska problem. 1983 ansökte man om lån från Internationella Valutafonden (IMF) vilket medförde krav på ekonomiska reformer. Tidigare löften om höjda löner och förbättrad social service övergavs till förmån för en mer liberal, marknadsekonomisk inriktning.
Reformerna och lånen lyckades dock inte vända den negativa ekonomiska utvecklingen som fortsatte att förvärras under 1990-talet. Detta gjorde att folk fick det allt sämre: med stigande inflation och utan regeringsprogram för att subventionera sociala tjänster, steg priserna på mat, sjukvård, transport och utbildning, samtidigt som lönerna sjönk.
1995 beräknades att 62% av hushållen inte hade råd med mat, kläder, husrum och transport. Den ökande fattigdomen ledde till växande missnöje som späddes på då regeringen fortsatte ge höga löner och andra fördelar till sina egna anställda. Privatisering av statliga företag och tjänster skedde ofta genom att de såldes till fördelaktigt pris till högt uppsatta medlemmar av ZANU-PF, och misskötsel och korruption bredde ut sig allt mer.
Missnöjet förstärktes ytterligare då Mugabe 1998 beslöt sig för att skicka trupper till Demokratiska Republiken Kongo (DRC) » för att stödja president Kabila i inbördeskriget som pågick där. Mugabe var fast besluten att Zimbabwe skulle ses som en regional stormakt med en viktig roll i utvecklingen i andra afrikanska länder. Dessutom gavs zimbabwiska officerare och affärsmän tillgång till DRC:s rika naturresurser i utbyte mot stödet. Men på hemmaplan, liksom i övriga världen, sågs den kostsamma operationen som ett utslag av vansinne.
MDC grundas och regeringen ökar förtrycket
1999 grundades ett nytt politiskt parti, Rörelsen för demokratisk förändring (Movement for Democratic Change, MDC), med Morgan Tsvangirai som ledare. MDC hade sitt ursprung i arbetarrörelsen, i samarbete med en rad andra grupperingar som var missnöjda med den sjunkande levnadsstandarden och regeringens ökande förtryck av samhälleliga fri- och rättigheter.
MDC förespråkade en mer socialdemokratisk ekonomisk inriktning som förenade marknadsekonomi med starkare socialt skyddsnät. Man krävde också starkare skydd för medborgerliga rättigheter och en begränsning av regeringens befogenheter. Partiets slogan, Chinja Maitiro (”förändring”), blev snabbt populär.
MDC ställde upp i parlamentsvalet 2000 som karakteriserades av våld och trakasserier. Valobservatörer från EU rapporterade att ZANU-PF utfört en systematisk kampanj för att avskräcka folk från att rösta på oppositionen. Trots detta fick MDC nästan hälften av rösterna och var därmed det första oppositionspartiet som verkade kunna utmana ZANU-PF.
Tidigare samma år hade regeringen gjort en annan förlust, då man lade fram ett förslag till en ny konstitution som röstades ned i en folkomröstning. Dessa händelser blev ett varningsskott för regeringen, som insåg att nya grepp krävdes för att kunna behålla makten. Nya lagar infördes för att ytterligare begränsa oppositionens friheter, medan regeringen fick utökade befogenheter att arrestera och fängsla oppositionella. Regeringen gick även till angrepp mot media och mot landets domstolar.
Farminvasionerna
En annan del av regeringens strategi för att stärka sin position var att man övergav ansträngningen till goda relationer med internationella bidragsgivare och istället började tillämpa en starkt nationalistisk propaganda.
Mugabe började använda gamla slogans från befrielsekampen, utmålade Storbritannien som fienden som låg bakom landets ekonomiska problem, och menade att MDC och vita landägare försökte bevara ett förtryckande kolonialsystem.
Landfrågan lyftes fram och Mugabe predikade att marken måste återbördas till den afrikanska befolkningen. Tidigare hade detta skett i en mindre skala genom att regeringen köpte upp mark från vita jordägare, men Mugabes nya budskap blev startskottet för massiva, ofta våldsamma, landockupationer. Vita jordbrukare tvingades bort från sin mark, hem brändes ned och markägarna och deras (oftast svarta) arbetskraft utsattes för hot, misshandel och ibland dödligt våld.
Farminvasionerna startade i februari 2000 och var välorganiserade, ledda av veteraner från befrielsekriget. Inget gjordes från regeringens håll för att stoppa dem; tvärtom hjälpte armén och polisen till bland annat med transporter och material. När landets domstolar förklarade ockupationerna olagliga svarade regeringen genom att anklaga domstolarna för rasism och för att favorisera de vita markägarna.
Farminvasionerna tjänade regeringens syften dels genom att man försökte vinna folkets stöd genom löften om tillgång till jordbruksmark, och dels då många vita markägare stödde MDC och gav partiet ekonomiskt stöd. Invasionerna blev alltså ytterligare ett led i kampanjen för att underminera MDC:s stöd inför parlamentsvalet i juni 2000.
Efter valet fortsatte ockupationerna. Samtidigt lanserade regeringen ett ”snabbprogram” för omfördelning av land som innebar att regeringen beslagtog mark och delade ut den till svarta bönder. De vita ägarna nekades ersättning – Mugabe menade att det var Storbritanniens ansvar att betala för marken eftersom den stulits från svarta under kolonialtiden. Marken delades sedan ut till personer som stödde ZANU-PF. De nya ägarna saknade ofta tillräcklig kunskap om jordbruk och stod ofta utan tillgång till jordbruksmaskiner, gödning och andra nödvändigheter.
Följden av ockupationerna och ”snabbprogrammet” blev att jordbruksproduktionen minskade drastiskt, vilket spädde på den ekonomiska krisen och ledde till matbrist i Zimbabwe. Samtidigt fortsatte inflationen att skena, förvärrad av att regeringen tryckte upp nya sedlar för att betala internationella skulder.
”Det tredje Chimurenga”: fortsatt förtryck
Inför presidentvalet 2002 förekom tidigare oförutsedda nivåer av våld, hot och trakasserier. Mugabe kallade sin valkampanj för ”det tredje Chimurenga”. Chimurenga är Shona och betyder ungefär revolutionskrig (det första Chimurenga var motståndet mot kolonialiseringen i slutet av 1800-talet, och det andra Chimurenga var befrielsekriget på 1970-talet). Nu förklarade Mugabe att revolutionen hotades av MDC som tillsammans med utländska krafter förespråkade en återgång till kolonialstyre. Han uppmanade polisen, armén, krigsveteranerna och ZANU-PF-medlemmar att föra ett krig mot oppositionen. MDC-medlemmar och andra som ansågs stödja oppositionen blev hotade, misshandlade, fängslade, hindrade från att registrera sig för att rösta och ibland dödade. Matbristen användes som ett vapen genom att de som misstänktes stödja oppositionen nekades tillgång till det matbistånd som regeringen delade ut.
Mugabe vann presidentvalet 2002 över Tsvangirai men valet fördömdes av internationella observatörer. Förtrycket av oppositionen fortsatte och den ekonomiska krisen blev allt värre. Hundratusentals lämnade Zimbabwe för att undfly kollapsen och arbetslösheten; 2004 beräknades en fjärdedel av befolkningen ha flytt.
2005 hölls nya parlamentsval, som visserligen var mer fredliga men som karakteriserades av grovt valfusk. Trots detta lyckades MDC behålla sitt stöd i städerna. Mugabe svarade med en kampanj kallad Murambatsvina (ungefär ”sopa bort skräpet”). Regeringen motiverade kampanjen med att städernas slumområden och kåkstäder var en grogrund för kriminalitet. Invånare och gatuförsäljare kördes ut och kåkstäder jämnades med marken. En FN-delegation som utredde operation Murambatsvina konstaterade att 700 000 människor hade förlorat sina hem eller sitt uppehälle. Återigen hade Mugabe visat på konsekvenserna för de som inte röstade på ZANU-PF.
I slutet av 2005 började en splittring uppstå inom MDC. Medan Tsvangirai ansåg att man skulle bojkotta val så länge regeringen manipulerade resultaten fanns det en annan grupp inom partiet som ansåg att man skulle delta. Den senare falangen blev alltmer skild från Tsvangirai, och valde en man vid namn Arthur Mutambara som ledare. De två MDC-falangerna började bråka sinsemellan vilket försvagade oppositionen. Splittringen inom MDC gjorde också att det blev svårare att försöka förhandla fram en lösning på den politiska krisen.
Ökade påtryckningar och regionalt ledda förhandlingar
Sedan början av 2000-talet hade västvärlden börjat kritisera Mugabes regim allt hårdare. Efter valet 2002 införde EU, USA och Australien sanktioner mot nyckelfigurer inom ZANU-PF. Sanktionerna hade dock ingen större effekt utan tjänade snarare till att förstärka Mugabes position inom landet och i regionen då han kunde använda dem för att framställa sig själv som ett offer för förföljelse. Västvärldens sanktioner och kritiska uttalanden visade att Zimbabwe hotades utifrån av krafter som ville lägga sig i dess interna styre och återinföra ett kolonialtillstånd, menade han.
En annan strategi hade under tiden förts av grannlandet Sydafrika, som påverkades starkt av krisen i Zimbabwe bland annat genom den enorma invandringen därifrån. Från och med 2000 gjordes försök att få till stånd förhandlingar mellan ZANU-PF och MDC, med målet att reformera konstitutionen och införa en enighetsregering. Till skillnad från västvärlden förlitade man sig på ”tyst diplomati” och gjorde inga starka påtryckningar eller offentliga fördömanden. Sydafrika menade att ingen förändring kunde uppnås om ZANU-PF förargades och vägrade delta i förhandlingar, och det var bättre att föra diskreta diskussioner med löften om ekonomisk hjälp som lockbete. Sydafrikas ledning ansåg också att det var riskabelt att kritisera Mugabe då han fortfarande sågs som en frigörelsehjälte på många håll i södra Afrika.
I början av 2007 slog regeringen ned på ett bönemöte som organiserats av en koalition av oppositionsgrupper, däribland MDC. Mötet upplöstes med våld och ett 50-tal personer arresterades. De häktade oppositionsledarna misshandlades, bland annat Morgan Tsvangirai som blev så allvarligt slagen att hans läkare först trodde att hans skalle krossats.
Dessa händelser ledde till att den regionala samarbetsorganisationen SADC (Southern African Development Community) för första gången beslöt sig för att försöka medla i den politiska krisen. Tidigare hade de andra länderna i regionen varit försiktiga med att kritisera Mugabe och ZANU-PF, men nu var man rädda att krisen i Zimbabwe skulle sprida sig och påverka deras egna länder.
Nu sammankallade SADC ett krismöte och gav Sydafrikas president Thabo Mbeki i uppgift att leda officiella förhandlingar i Zimbabwe. Målet med förhandlingarna var att fria, rättvisa val till både parlamentet och presidentposten skulle kunna hållas 2008.
Inför valen skulle konstitutionen skrivas om för att garantera medborgerliga rättigheter och begränsa regeringens makt att kontrollera valprocessen. EU lovade att bistå med ekonomisk hjälp om förhandlingarna lyckades. Brist på starka påtryckningar, otydliga krav på parterna och oppositionens splittring gjorde dock att framgångarna blev små. Inför valen i mars 2008 hade fortfarande Mugabe och ZANU-PF makt att manipulera valutgången.
Valen 2008 och avtal mellan ZANU-PF och MDC
Liksom tidigare karakteriserades valet den 29 mars 2008 av hot, våld och annat valfusk. Trots detta, och trots MDC:s inre splittring, besegrades ZANU-PF både i parlaments- och presidentvalet. ZANU-PF försökte hemlighålla och manipulera valresultaten men det visade sig snart att oppositionen vunnit majoritet i parlamentet för första gången på nästan trettio år.
I presidentvalet visade officiella siffror, som inte släpptes förrän i maj, att Tsvangirai fått 47,8% av rösterna medan Mugabe hade fått 43,2%. Eftersom ingen av kandidaterna fått över 50 % av rösterna, vilket krävdes för att vinna, förbereddes en andra omgång i presidentvalet den 27 juni.
Under perioden fram till den andra valomgången slog regeringen ned på oppositionen hårdare än någonsin. Militär, polis, krigsveteraner och ungdomsmilis misshandlade och dödade MDC-medlemmar och andra som misstänktes ha röstat på oppositionen. Våldet var som värst i områden där ZANU-PF tidigare vunnit men där många denna gång röstat på MDC. Över hundra personer dödades och tusentals skadades, fängslades eller fördes till tortyrläger. Strax innan den andra valomgången drog sig Tsvangirai ur för att hindra att fler dödades och för att det var omöjligt att genomföra ett rättvist val.
På valdagen fanns således bara en kandidat, Mugabe, att rösta på. Själva valdagen blev lugn, men valresultatet fördömdes av internationella aktörer, inklusive afrikanska länder som tidigare tvekat att kritisera Mugabe. Den 30 juni 2008 höll Afrikanska Unionen (AU) ett toppmöte där man uppdrog åt Thabo Mbeki och SADC att återuppta förhandlingarna.
ZANU-PF och de båda MDC-falangerna gick med på huvudprinciperna för ett avtal om maktdelning, men förhandlingarna körde snart fast. De mest svårlösta frågorna handlade om hur makten och de olika politiska posterna skulle fördelas. MDC ville leda regeringen och se Mugabe som en ceremoniell president, men detta gick ZANU-PF inte med på. Mugabe försökte också vinna stöd från Arthur Mutambaras MDC-falang för att försvaga Tsvangirais position. Till slut, den 11 september, undertecknades ett avtal där den verkställande makten delades mellan presidenten (Mugabe) och en nyinförd premiärministerpost (Tsvangirai). Ministerposterna skulle delas mellan ZANU-PF och MDC, men då avtalet inte specificerade vem som skulle få vilka poster blev det snart konflikt kring fördelningen.
ZANU-PF vägrade ge upp de nyckelposter som kontrollerade säkerhet och ekonomi, medan MDC inte ville gå med på en fördelning som gjorde det omöjligt för dem att påverka situationen i landet. Det blev tydligt att Mugabe ville kunna fortsätta använda säkerhetsapparaten för att behålla makten, medan man genom att ge MDC vissa mindre viktiga poster hoppades slippa omvärldens sanktioner och få ekonomiskt bistånd.
Efter valet 2008: vacklande maktdelning
I februari 2009 upprättades slutligen en regering där ZANU-PF och de två MDC-falangerna delar på makten men där Mugabe fortsätter ha det största inflytandet. Tsvangirai gick med på detta under påtryckningar från ZANU-PF och SADC, och i hopp om att kunna reformera regeringen inifrån.
Den nya regeringen antog en plan för återuppbyggnad av ekonomin och började återfå humanitärt bistånd från internationella aktörer. Viss positiv utveckling har skett; inflationen har hejdats och många skolor och sjukhus har börjat fungera igen, men den humanitära situationen är fortfarande katastrofal med utbredd hungersnöd och sjukdom. Den politiska situationen är fortsatt mycket spänd, med fortsatta konflikter kring maktdelningen i regeringen.
I maj 2009 efterträddes Sydafrikas president Mbeki av Jacob Zuma. Även Zuma har varit aktiv i att försöka lösa krisen i Zimbabwe, men han har varit hårdare i sin kritik av Mugabe än vad Mbeki var. I oktober-november 2009 avbröt Tsvangirais MDC tillfälligt sitt deltagande i regeringen, i protest bland annat mot bristerna i genomförandet av maktdelningsreformerna. Efter detta ska Zuma ha klargjort att det skulle bli konsekvenser för den part som försökte sätta käppar i hjulet för maktdelningsavtalet, och att det inte längre var ”business as usual”.
Ett rättsfall som fått mycket uppmärksamhet i Zimbabwe är rättegången mot Roy Bennett, en MDC politiker som arresterades i februari 2009 då han precis skulle tillträda som jordbruksminister. Han åtalades för att ha deltagit i en komplott med målsättning att störta president Mugabe, ett brott som kunde ha lett till dödsstraff. I maj 2010 blev Bennett emellertid frikänd av domstolen i Harare.
Maktdelningsförhandlingar pågick under tidigare delen av 2010, med de gick skakigt. I slutet av januari meddelade ZANU-PF att man inte tänkte göra några eftergifter förrän sanktionerna mot landet lyfts. Detta budskap upprepades då EU i februari förlängde sina sanktioner. Vidare tog Mugabe i mars ifrån flera MDC ministrar deras befogenheter.
I januari 2010 började man även arbetet med att reformera landets författning. Emellertid finns fortfarande stora skillnader mellan ZANU-PF och Tsvangirais MDC-falang: medan de sistnämnda förespråkar ett system där den verkställande makten delas, vill de hårdföra delarna av ZANU-PF se ett mycket starkt presidentämbete.
Förändring av Zimbabwes säkerhetssektor är ytterligare en av de frågor som är central för Zimbabwes utveckling. Det gamla Joint Operations Command (JOC), som varit viktig i att hjälpa Mugabe behålla makten, ska enligt en överenskommelse avvecklas. Istället ska ett nytt säkerhetsorgan bildas där även Tsvangirai har inflytande. Emellertid verkar detta nya organ mest existera på papperet, medan JOC fortfarande är aktiv.
En återkommande fråga är när Mugabe kommer att avgå som president och vem som kommer att ta över efter honom. Många anser att Mugabe var beredd att avgå redan i samband med valet 2008, men hindrades av högt uppsatta inom militären som är rädda att förlora sin ställning. Många inom det nuvarande ledarskapet fruktar att ställas inför rätta för brott de begått under Mugabes tid vid makten, vilket gör att många ser en risk för instabilitet och våldsamheter om de ledande inom ZANU-PF tappar sin kontroll. Samtidigt pågår en maktkamp mellan potentiella efterföljare till partiledarskapet inom ZANU-PF, vilket skulle kunna leda till att reformvänliga inom partiet närmar sig Tsvangirai för att öka sitt inflytande. Faktum är att vicepresidenten Joice Mujuru sagt att hon skulle kunna tänka sig ett samarbete med Tsvangirai.
Nuläget: utvecklingen under 2010 och 2011
Under 2011 har parterna fortsatt på ungefär samma sätt som tidigare, de har svårt att komma överens och varken Mugabe eller Tsvangirai vill låta den andre få för stort inflytande över regeringen och regeringsarbetet. Under årets första månader har människorättsgrupper rapporterat om en ny ökning i våldet mot oppositionella och i mars gjorde Tsvangirai ett uttalande om att samlingsregeringen inte fungerar på grund av ZANU-PF:s våld och dess förakt mot maktdelningsavtalet.
I början av året lättade Europeiska Unionen på sanktionerna mot Zimbabwe genom att ta bort 35 namn från listan på personer med frusna tillgångar. Detta uppmanade Tsvangirai till redan året innan, som en belöning för arbetet med samlingsregeringen.
I mars 2010 meddelade både Mugabe och Tsvangirai att de planerade att ställa upp som kandidater i nästa presidentval, vilket från början skulle hållas 2011, men som återigen är uppskjutet. Mugabe har meddelat att valet ska hållas i början av 2012, något som återstår att se.