S-kvinnors tidiga arbete handlade främst om sociala reformer, men snart fick fred och solidaritet med tredje världens kvinnor en framträdande plats i verksamheten.
Förbundets intresse för internationella frågor har under åren vuxit inte minst genom aktiva medlemmar. Signe Höjer var en av dem. Hon bodde under några år på 1950-talet i Travancore i Indien och tog initiativ till insamling för att driva barnkrubbor och så småningom en buss för information om familjeplanering på den indiska landsbygden.
Utbildning för afrikanska kvinnor uppmärksammades genom en kvinnokonferens i Etiopien där Inga Thorsson var en av deltagarna. De deltagande kvinnorna på konferensen, som aldrig mött varandra tidigare, enades om att de kände sig hjälplösa i sina försök att göra kvinnorna delaktiga i sina länders utveckling eftersom de ofta saknade utbildning.
Utbildning av kvinnor i Israel
Inga Thorsson tog också initiativ till att, tillsammans med Kooperativa Gillesförbundet och LO:s kvinnoråd, starta ett utbildningsinstitut för kvinnor i Haifa i Israel. Mount Carmel Internationel Centre for Community Service arbetade sedan under många år med stöd från Sverige. Institutet gjorde en pionjärinsats för att få det svenska biståndet mer inriktat på utbildning av kvinnor i tredje världen.
Kvinnoförbundets kamp mot svenska atomvapen
En av de mest framgångsrika kampanjerna som kvinnoförbundet drivit startade 1954 för att förhindra att Sverige skaffade atomvapen. Den utlösande faktorn var en debatt i riksdagen i maj 1954. Tage Erlander svarade, på en interpellation från folkpartisten Per Ahlmark, och förklarade att Sverige måste vara berett att försvara sig också mot atomvapen. På hösten samma år föreslog överbefälhavaren Nils Swedberg att regeringen borde undersöka om Sverige skulle skaffa sig atomvapen för taktiskt bruk, och hur detta skulle ske. Därmed startade debatten på allvar. De som tog ställning för svenskt atomvapen ansåg att det behövdes för att skydda Sveriges neutralitet.
Det socialdemokratiska partiet tillsatte en atomvapenkommitté i vilken kvinnoförbundet deltog. I november 1955 tog förbundsordföranden Inga Thorsson initiativet till en diskussionskväll. Där kom man överens om att uppvakta Tage Erlander. Kvinnoförbundets första motion om atomvapen skrevs av Nancy Eriksson till 1956 års kvinnokongress. Kongressen var helt enig i sitt avståndstagande till svenska atomvapen. Därmed var kvinnoförbundet den första partipolitiska organisationen som deklarerade sin ståndpunkt. Debatten fördes livligt i tidningarna och desto större blev motståndet.
Om detta skriver Tage Erlander i sina memoarer:
”Medlemmarna utvecklade en stor aktivitet. Man hade att göra med en verklig folkrörelse. Många av kvinnoförbundets medlemmar kände sig direkt påverka statsmakternas handlade.”
Över hela landet diskuterades atomvapenfrågan. Kvinnoförbundet angreps, men försvarade sitt ställningstagande. Till skillnad från andra fredsorganisationer ville kvinnoförbundet behålla det svenska försvaret, men inte utrusta det med atomvapen. Vid förbundsstyrelsens möte 1959 deltog Tage Erlander. Han ville att förbundet skulle lägga ner sin kampanj. Han mötte en enig styrelse som tänkte fortsätta sitt opinionsarbete. De viktigaste punkterna från förbundet sida kan sammanfattas så här:
"Vi driver vår linje av moraliska skäl: I och med kärnvapen - av alla slag - överskrider man den gräns, som vi icke har rätt att överskrida. Av internationella skäl: Vi är i vår lilla mån en del av världen. Vi skall vidtaga varje åtgärd i vår förmåga, som kan gagna denna värld, mänskligheten och freden. Vi skall underlåta varje åtgärd, som kan öka spänningen i världen och försvåra fredssträvandena. Av militära skäl: de kärnvapen som det är tal om för vårt land skänker icke vårt försvar det krafttillskott- i förhållande till kärnvapenöverflödet i de bägge stormaktsblocken - som skulle ge oss ett större mått av trygghet än vårt nuvarande försvar."
Diskussionerna fortsatte, och vid förbundskongressen 1960 fanns nio motioner i atomvapenfrågan. Kongressen beslutade återigen om ett enhälligt nej till svenska atomvapen. Inga Thorsson tog upp kongressbeslutet i en ledare i Morgonbris och skrev: "Partiets aktiva kvinnor har genom kongressen sagt sig vilja lägga sina röster än starkare, än mer eftertryckligt för den väg, som leder mot freden och framtiden. Den inrymmer endast det självklara men tyvärr ännu inte för alla uppenbara konstaterandet, att världssamvetet måste överrösta de freden motverkande krafterna, om det skall kunna segra."
Kvinnoförbundets kongress 1964 stod fast vid sitt nej till atomvapen. Först vid kongressen 1968 tog det socialdemokratiska partiet definitivt ställning mot svenska kärnvapen. Genom ett envetet opinionsarbete under många år kunde kvinnoförbundet därmed segerrikt sätta punkt för en av de viktigaste politiska strider som förts i detta land.
Enprocentmålet
En annan viktig kampanj var den som kvinnoförbundet drev tillsammans med SSU och Broderskapsrörelsen om att en procent av Sveriges BNP skulle avsättas till bistånd. Den gav resultat och målet kunde uppfyllas 1975.
År 1972 genomförde kvinnoförbundet en studieresa till Zambia med deltagare från varje kvinnodistrikt. Målet var att vidga kunskapen om ett u-land, besöka svenska biståndsprojekt och skapa kontakter med några av de afrikanska befrielserörelserna. Flera av dem hade sina exilkontor i Zambia. Deltagarna fick förbinda sig att efter resan genomföra lokal mötesverksamhet. Under ett halvår genomfördes också över 400 möten. Det var en viktig förberedelse inför den socialdemokratiska partikongressen för att få ett första beslut om en-procentmålet.
Inför FN:s kvinnoår 1975 beslutade förbundet att starta en insamling till Frelimos kvinnoorganisation OMM i Moçambique. Insamlingen blev lyckad och förbundet kunde genom tillskott från SIDA starta en verksamhet som omfattade språkutbildning för OMM:s ledning, byggande och utrustning av deras förbunds- och distriktskontor samt organisering av alfabetiseringskurser och sömnadskooperativ.
Hela världens fred
Samma år tog förbundet initiativ till seminarier med deltagare från våra samarbetsorganisationer ute i världen och våra egna klubbar. Seminarierna gav inspiration till utformandet av förbundets internationella program "Hela världens fred" som antogs vid kongressen 1978. Kvinnoförbundet vidgade nu sina kontakter till kvinnor utanför Kvinnointernationalen (SIW) och började samarbete med Vietnams kvinnokommitté, Kubas kvinnoförbund och flera kvinnoorganisationer i Afrika.
Dagens arbete för jämställdhet och solidaritet
S-kvinnor har sedan förbundets bildades ansett att kvinnor i alla länder måste arbeta tillsammans för att vi ska nå ett jämlikt och jämställt samhälle.
Klasskampen och kvinnokampen måste gå hand i hand. För att nå målet krävs ett gediget internationellt samarbete med systerorganisationer i andra länder. S-kvinnor har därför de senaste decennierna genomfört insatser på bred bas. Verksamheten har bedrivits både nationellt och internationellt.