Nominerad till DN:s kulturpris 2010: Noomi Rapace

Noomi Rapace har stämt träff med barn- och rättspsykiatern Clara Hellner Gumpert. De ska ses klockan två, i foajén på ett hotell vid Stureplan. De har aldrig träffats förut, men båda har läst samma färska norska filmmanus.

Noomi går snabbt i januarikylan, målmedvetet. Det är hon som har bett en psykiater om hjälp, inför rollen som Anna i den psykologiska thrillern ”Babycall”. Noomi ska göra som hon brukar, gå så långt som möjligt in i den nya karaktären. Så långt att hon kan släppa kontrollen, slippa låtsas.

Lisbeth Salander är borta sedan länge. Det är bara musklerna kvar. Dem ska Noomi radera ut med träningsstopp och diet fram till förs­ta inspelningen i mars. Hon ska gå från kraftpaket till bräcklig, under ordnade former.

I dag står psyket på schemat.

Clara Hellner Gumpert är redan på plats. Hon har manuset i en röd pärm. Den lägger hon mitt på bordet, bredvid psykiatrins diagnosmanual.

– Vad glad jag är att du tar dig tid! säger Noomi när de satt sig med var sin kaffe.

– Jag känner att jag behöver förstå mer av vad som händer med Anna efter den här tragiska händelsen. Jag vill förstå hur det är att vara i det tillståndet, psykotisk?

Hon ser förväntansfullt på psykiatern.

– Nu går det inte att ställa någon diagnos utifrån manuset. Rent hypotetiskt kan man tänka sig att Anna är i något slags förnekelsetillstånd, säger Clara Hellner Gumpert.

– Psykos är ju ett relativt begrepp. Man kan tolka hela världen utifrån sin psykotiska föreställningsvärld, men det kan också vara bara en liten del av personligheten som är på gränsen och man lyckas hålla sig ganska bra på banan.

– Det känns som om Anna lyckas med det, säger Noomi eftertänksamt.

– Ja, åtminstone utåt sett.

Noomi antecknar ingenting. Hon släpper inte psykiatern med blic­ken, suger i sig varje ord.

– Jag tror det är viktigt att man spelar så lite galen som möjligt, säger Noomi efter en stund.

– Ja, annars blir det bara lyteskomik, säger Clara Hellner Gumpert.

De gör upp om att ses igen.

När Noomi Rapace var sju år bodde hon på Island med mamma Nina och sin isländska pappa Hrafnkell. Då fick hon vara barnstatist i filmen ”Korpens skugga”. Över tjugo år senare ber jag henne förklara varför den upplevelsen blev så avgörande för hennes karriärval.

Hon behöver inte många ord.

– Det var på blodigt allvar, det var inte på låtsas!

Familjen flyttade tillbaka till Sverige året därpå, till en gård utanför Lund i Skåne där Hrafnkell födde upp islandshästar. Noomi bar med sig filmupplevelsen som en hemlig dröm och hade en mamma som var teaterpedagog. Ändå sköt hon allt vad barnteater hette från sig.

– Jag hade mycket teater runt omkring mig när jag växte upp, men det var så stor skillnad mot det jag upplevde i ”Korpens skugga”. Folk gick bara runt och låtsades olika saker. Jag visste att jag ville bli skådespelare, men jag ville redan då att det skulle vara så nära verkligheten som möjligt.

Hon skrattar till och drar ett minne från klassens pjäs om Moses i vassen i trean. Noomi hade en roll som spetälsk.

– Jag gick så otroligt långt in i det där. Herodes män skulle släpa ut mig och jag blev som galen, slogs för mitt liv. Jag minns att de andra sa: ”Men ge dig Noomi, ta det lite lugnt nu.” Jag kunde inte. Det var ju på liv och död, det dramat.

Envishet och uppror präglade hennes tonår. Hon drogs till punkgängen, blonderade håret och hängde i Köpenhamn. Alla gränser skulle överskridas och Noomi ville gärna vara värst, oavsett om det gällde att dricka mest, vara vaken längst eller hantera mest smärta.

– Jag har alltid varit en tävlingsmänniska. Jag har alltid slagit vad om saker, velat visa att jag är modig. Så jag testade gränser på olika sätt, testade min egen rädsla tror jag.

Vann du?

– Jag gav mig aldrig. Och det blev förstås jobbigt för alla andra med någon som vägrade backa.

Hon tar ett nytt andetag.

– Jag har alltid hatat när saker stannar upp, stagnerar. Så jag ville vidare, men det kändes som om det stod still. Livet kan ju inte gå ut på att bli fullast, men folk omkring mig hade inga högre drömmar. Tillvaron kändes tragisk. Jag trodde inte längre på den. Till slut var jag tvungen att bryta radikalt.

Livsdrömmen plockades fram. Noomi ville gå gymnasiet i Stockholm och sökte teaterlinjen på Södra latin. Hon valde en snutt ur ”Medea” till intagningsprovet och kom in. På plats kände hon sig vilsen och uppgiven. Klassen gick mycket på teater, men inget engagerade henne. Tills hon såg pjäsen ”Angels in America” i regi av Richard Günther på Stockholms stadsteater.

– Den föreställningen träffade mig som ett bombnedslag och sen hände samma sak när jag såg Noréns ”Personkrets 3:1”. Där fanns en energi och magi mellan skådespelarna. Jag kände att det var livsviktigt för dem, att det var nuet som gällde. Det var inte bara en uppvisning för publiken. De ville hitta en sanning, säger Noomi.

– Man känner direkt när det finns en vilja att bryta ny mark, när folk brinner. Där fick jag något slags riktning, tror jag.

Sen dess har hon sökt sig fram, kämpat för att bli en skådespelare som inte bara redovisar känslor utan en som verkligen är i känslorna.

När hittade du fram första gången?

– I ”Fadren” på Teater Plaza. Jag spelade Berta med Thorsten Flinck och Marika Lagercrantz som mina föräldrar. Det var första gången jag släppte kontrollen och slutade tänka på vad jag skulle göra i en roll.

Noomi Rapaces framgång som Lisbeth Salander i Millenniumfilmerna har inte undgått någon. Hon nominerades till European Film Awards, Europas Oscar, för prestationen i ”Män som hatar kvinnor”, ett makalöst erkännande trots att hon inte fick något pris. Samma roll kan nästa vecka ge henne en Guldbagge.

Numera reser världsledande regissörer till Stockholm för ynnesten att personligen få överräcka manusförslag till den nybakade svenska storstjärnan.

Hur hanterar man en så öronbedövande hyllningskör?

– Jag har ju alltid sett mig själv som en underdog, så det blir ju nästan en identitetskris. Det är otroligt skönt att bli omtyckt, men jag tror det är farligt att låta det ta för stor plats, bli en sanning. Så jag försöker att inte ta det på blodigt allvar. Jag försöker ha ett samtal med mig själv om vad jag själv tycker jag gjort bra och vad som är sämre.

–  Självkritiken är en väldigt viktig drivkraft hos mig. Det är farligt att bli för nöjd. Om jag sitter ensam i ett rum finns det inga meriter, inga priser eller hyllningar som räknas. Det som är gjort får inte styra. Det är vad jag ska göra som är det viktiga.

Har rollen som Lisbeth Salander förändrat dig?

– Hon tog mig verkligen i besittning. Jag märkte att jag blev påverkad av henne även i vardagen. Det blir ofta så för mig, att jag bejakar likheterna mellan mig och karaktären jag spelar. Allt växer ihop. Lisbeth har ju så stark aggression och är misstänksam. Allt det blev tydligare i mig under den här perioden. Jag blev på min vakt på ett sätt.

– Professionellt har jag lärt mig att våga ta konflikter. Jag har varit rädd för det, men nu blev jag tvungen att stå upp för vad jag tror på. I Sverige kan det ibland uppfattas som pretentiöst att vilja för mycket. Det ska vara avspänt och då blir lägstanivån den normala, i stället för att kräva av sig själv och andra en högstanivå. Det är inte säkert man når fram, men man måste lägga ribban och drömmen högt, tycker jag.

Medea och Daisy Diamond – du verkar söka dig till ganska extrema, tragiska kvinnoroller. Varför?

– Jag har alltid varit fascinerad av de konflikter som är mest på allvar. Det blir ofta bättre manus. Svartsjuka, hämnd och att bli lämnad, gränsen mellan hat och kärlek, det är otroligt ursprungligt och evigt. Folk kan tro att jag är så där kolsvart, men själv känner jag mig lyckligt lottad och ljus i sinnet.

Familjen Rapace har just flyttat till större lägenhet på Söder. Mamma Noomi har skolat in sonen Lev i en ny klass. I vår ska första Millennium­filmen lanseras i USA samtidigt som Noomi varvar filminspelning i Norge med en roll i actionfilmen ”Clean out” – där hon spelar mot Mads Mikkelsen och Harvey Keitel.

De har anställt en barnflicka för att få det nya livet att gå ihop.

Har du något drömprojekt?

– Ja, ett manus som skrivs just nu, en film som utspelar sig på sextiotalet i Sverige. Mer kan jag inte säga. Det kan bli hur bra som helst.