Death from consumption?

1 mars 2010

Death and Vanilla är en stor överraskning. De klär sig i Beardsley, de smyckar sitt arbete med fantastiska ljud. På lördag ska de spela för första gången, på Kristallen i Malmö. Låtarna de har på myspace är prov på en långt framskriden estetik. Jag bara undrar hur mycket alla kommer att gilla det här…

Edu (adoramus)

3 september 2009


Jag har sedan ett tag varit frälst av Edu Lôbos album Missa Breve (1973). Det är en legering av två av de, kanske, vackraste estetiska traditionerna mänskligheten har skapat, med de utsökta skiftningarna i den brasilianska musiken och allt det sublima kristendomen försökt uppbringa för att ingjuta tro i sina församlingar, här i en. På en grekiska och ett latin som lagt sig mjukt i “Upa, Neguinho”s modersmål. Men vi ska inte till stranden. Inte heller gå i kyrkan. Himlen, kanske (”Glória”). Lite mörkare kretsar (”Libera Nos”). Klarheten själv (”Oremus”). Och ett rop efter förbarmande - i ett fantastiskt arrangemang (”Kyrie”).

Rösterna på denna inspelning är, utan tvekan, lätt överjordiska. Edu Lôbo, vilken uppenbarelse. Och han har änglar med sig. Edu, på orden “Domus pater omnipotens”, som han böjer att följa vershörnen. De, när de ansluter honom i “Miserere nobis” (’vår förtvivlan’). Åh, Gud.

Havet med flytväst

24 augusti 2009

Om man skulle ta en resa efter sommaren, till någonstans där man får ha flytväst och varma tröjor? Och hålla på och skoja, sjunga och åka gummibåt?

Jag önskar dig en väldigt glad helg

19 juli 2009






The Magic of the Wilsons

8 juni 2009


Jag återsåg nyligen serien Parker Lewis från 1990 (som kan vara ett skäl bland andra till detta bands namn). Jag tänkte på att serien innehöll en estetik som man som 80-talist hyser djupt i sin föreställningsvärld. Den är grunden till allt tänkande om hur saker ser ut egentligen. Smak fri från pastell och luftiga tröjor är något vi har fått lära oss i ett senare stadium av varseblivning.

Förförståelsen för väldigt lättsamma, färgglada popkulturyttringar når även tidigare, till en tid då man tog in den musik man hörde men ännu inte följde tv-serier.


En så glättig, festlig låt som The Friday Clubs “Window Shopping” undgår därför all kritik. Det kanske inte är musik för alla dagar, men den har en plats i världen.

En gentleman som ska förbli anonym smyger fram sina Danny Wilson-skivor först när festen kommit in i en tredje eller fjärde fas. Men “The Ballad of Me and Shirley Maclaine”? Inga spärrar.


Bryan Ferry reagerade 1982 på den jazz/polka-dot-poppiga “Beat the Beat” av Mari Wilson (Compact-tjej som Virna Lindt), såsom det konstigaste han någonsin hört. Jag kan förstå det som musikhistoria, men inte annars. Men faktiskt har den något som gör den extra rolig. Hon leker med beats, med showmusik, med saker omkring sig.

Afternoons in the local zoo
Doing things that the monkeys do

The Poet

25 maj 2009


Ur Maurice Sandoz Fantastic Memories:

”’This afternoon,’ said my mother, ’a pianist and a poet are coming to tea. Whatever you do, do not suggest that the pianist should play. This is his first visit and it would be in the worst possible taste.’

I must admit that this warning struck me as quite superfluous. Did not I, twice a week, have to sit for one solid hour on a hard and wabbly stool, beside Madame Froebel, being admonished to ’mind my thumb’ and ’mark the time firmly’ on the yellow keys of an ancient piano? And Madame Froebel, overconscientious, was in the habit of giving precisely sixty minutes in return for a ticket inscribed ’one hour.’

If my lesson was considered to have gone well Madame Froebel, as a reward, would sit down to the piano and play, better, I must admit, than myself, ’The Merry Peasant,’ and Heller’s ’Berceuse,’ the pieces which I then happened to be studying.

And as I had good reason to know every note of these compositions it gave me no pleasure to hear them played and never, no, never, would it have occurred to me to extend so rash an invitation to the expected visitor. It seemed to me inevitable that he would burst into the ’Berceuse’ or ’The Merry Peasant.’ I was somewhat surprised that my mother had not admonished me in the same fashion with regard to the poet, but the omission only served to prejudice me in his favour, and from the moment he arrived, I adopted him, to the exclusion of the pianist. The latter struck me as boorish, while the poet impressed me with his supreme elegance.

His hands in particular fascinated me. Their polished nails shone like dewdrops; they might have been mirrors for skylarks and no wonder that a young starling like myself fell for them at once.

His face certainly showed the pallor and gravity which I realized could belong only to a poet.

Being anxious to ingratiate myself with this disciple of Apollo, I never ceased to press the sugar basin on him, and no doubt for fear of hurting my feelings, he accepted lump after lump. Poor poet! He drank syrup that day, but I was in seventh heaven.

’Monsieur,’ I ventured timidly at last, when he had put down his cup, ’how does one write poetry?’

With an air half serious, half joking, he said: ’You need for that a Dictionary of Rhymes, plenty of cigarettes, and about ten years’ serious study of the classics.’

A gloom seemed to settle over my future. I could, at a pinch, ask for a Dictionary of Rhymes as my next birthday present, I might even succeed in appropriating my father’s cigarettes, but ten years of classical study seemed to me unsurmountable.

The two visitors departed and I was left dreaming.

But I burned to see the poet again. I succeeded, and I do not think he was displeased to hold forth to such a fervent and attentive listener. It is a fact that very few people dislike being listened to religiously.

He it was who really taught me to read and write. I am not alluding to the mechanical actions we learn at school, but to the power to read slowly, with attention, striving to visualize, down to the most intimate detail, those images that the author tries to evoke. He taught me to analyze, first by ear, then by sight, the harmony that flows from a happy phrase.

If I reserve a place for the poet in these recollections it is not from gratitude for the many true, precise, and useful things he taught me. No, it is because he gave me the key of gold that opens the doors of imaginary palaces and because he made me at home in their capricious labyrinths, where he taught me to wander about but never lose myself.

One afternoon in September, not long after our first meeting, the poet deigned to visit our garden, which he had not yet seen and which I was only too proud to exhibit.

Instead of bread and salt, those symbols of hospitality, I proposed to offer him a ripe and absolutely perfect pear, the only fruit of a tree that I had planted with my own hands, the dirty hands of a little gardener, three years before.

It was the first fruit of a ducal tree (a ’Duchesse’ pear tree). In offering it to the poet I was voluntarily sacrificing my greed, my curiosity, and three years of impatience on the altar of my admiration.

The poet contemplated the pear which hung, motionless, at the end of a branch that bowed beneath its weight.

’No, do not pick it now,’ he said. ’We will come back for it in an hour. By that time it will have attained all the attributes of perfection.’

I was, I must admit, very much astonished. But as such desires counted as orders I obeyed, quite at sea as to how the passage of one hour could influence the qualities of an already ripe and beautiful pear.

I introduced my friends the plants and flowers to my friend the writer. I showed him the Calycanthus, which gives out an aroma of strawberries over an area of a hundred meters; the aromatic turpentine; the Wellingtonia, which five people, with their arms extended, could not span. I presented him to our cedars, our chestnuts, our copper beeches, and a host of others. All these I paraded in front of the no-doubt-rather-bored eyes of the master to whom for the moment I had elected to act as mentor.

At the end of a long hour a turn in the path brought us once more to the pear tree.

I picked the fruit and handed it to my companion.

’Tell me, monsieur,’ I said (I continued to address him in this way for several months, for it did not seem to me that anything would ever authorize me to address a poet by his Christian name), ’tell me, please, why you like that pear better now than you did some time ago?’

’When we came this way an hour ago,’ answered the poet, ’the tree was in shade and its fruit hanging inert and frozen, a lifeless thing. Now it is bathed in sunlight. Place it against your cheek. Don’t you feel as if you were pressing another cheek, warm as your own? Now, with every particle of that fruit I shall taste a little of that sun that bestows its rays so charily in this terrible region of ours, which, for reasons that I cannot pretend to understand, we have christened the Temperate Zone.’

It was thus, in a garden, at the close of a beautiful day, that the poet showed me one of those secret paths that are sometimes sought for for so long by those who seek perfection in the art of living.


I was destined to visit him a year later, in Paris. It was at the beginning of October and I was with my parents, who had decided to spend the autumn in Brittany.

I was obsessed less with the prospect of seeing the sea for the first time than with that of at last visiting the home of a poet. And I was not disappointed.

An ivy-covered court separated the house from the road, stifling and deadening all sounds from without.

To my great joy I discovered that the traditional bell had been replaced by a knocker. It was made, if I remember clearly, in the form of a satyr and one had to lift him up by the horns, or possibly pull his beard, to make him fulfill his office.

The door gave on to an antechamber hung with tapestries, bearing orange and lemon trees growing in dark green tubs and embellished with fruit and birds.

Then came the drawing room, divided up by screens in Japanese lacquer. Little tables and fragile chairs were dotted here and there.

These articles of furniture seemed to me so delicate and frail that my admiration for the poet who could live among them without breaking anything increased.

In the middle of the room hung a Venetian chandelier of opal glass. It floated in the silence like a gigantic jellyfish. The felt carpet fascinated me almost as much as the chandelier. It seemed to me to be woven with those azure butterflies known as the Argus, whose wings bear a large blue eye, wide open on the summer sun.

Against the wall, to right and left of a black marble fireplace, long, narrow mirrors faced other mirrors of the same shape, and, reflecting each other, formed dream galleries which seemed to go on to infinity.

The master of the house did the honors. He showed me a peasant kitchen which served as his dining room, and which, at the moment, was in the sole possession of a green parrot.

He also showed me his bedroom, almost entirely occupied by an immense bed. I particularly admired the canopy, the corners of which were royally adorned by four ostrich plumes.

Above the cushions which ornamented the bed by day the wall was decorated with a trophy. Looking back I can still see those ancient instruments, arranged in a sheaf. A guitar in the form of a lyre, a mandolin, a viola d’amore, and a shepherd’s flute decorated with ribbons. I almost forgot the tambourine with its tiny gold cymbals. No doubt this orchestra lulled the sleeping poet’s dreams with sweet harmony.

No, I was not disillusioned. And yet, toward the end of my visit I was conscious of a slight chill. Outside, it was raining softly. The light was gray. The corner of the sky that one could see over the ivy clustered round the window was cinder-colored. Everything spoke of autumn.

’I do not like October,’ I said to the poet. ’It’s the first month that makes me think of winter.’

’You will love October in the days to come, when you are tired of the bright colors which blind one in summer. But, as you regret the summer so much, I will bring it back to you.’

He had risen and was pulling down long, lemon-yellow blinds over the windows.

’It is better already,’ he said, indicating with a gesture the illusion of sunshine that had suddenly pervaded the room, ’but we can improve on it. They say, from laziness or cowardice: ’Striving to better, oft we mar what’s well,’ which is merely a way of saying that it wasn’t really ’well’ in the first instance.’

With these words he descended to the court and closed the outside shutters, in such a manner as to leave a space between them only as large as the palm of one’s hand.

The effect was magical. In contrast to the dusk already achieved in the room the blinds, in the tiny spaces that were lighted from outside, gave out that ardent note they would have struck had a pitiless sun been shining on the windows. It seemed as if the shutters had been hastily closed to keep out the heat and glare of an August day.

The poet placed a bouquet of red roses in the path of one of these rays. It was just another bit of summer introduced into the scene. But even then my new friend did not seem quite satisfied.

He took from the chimney piece a little cardboard box and shook it with an air of mystery.

’Here is summer,’ he said. ’Here, at last, is summer.’

And he opened the apparently empty box.

At once the room was alive with the buzz of flying bees.

For an instant they filled it with their humming. Then there was a sudden shock, a double or triple impact against the windowpane. Bewildered, they stopped. A silence of two seconds, then they flew to the other end of the room, only to return and hurl themselves against the window, drunk with the false beams of the sun, a mirage evoked by the fantasy of a poet!

And that humming, that repeated impact against the window, brought back those lovely vanished days so perfectly that, when my host asked me to choose, I took a glass of lemonade instead of tea.

’He’s a magician,’ I thought, ’like the ones in the fairy tales.’

Years passed. I followed the advice of the poet. I even arrived sometimes at a comprehension of the technique of his simple yet subtle style. I knew the methods by which, at will, he surrendered himself to joy or melancholy. I even tried to pilfer some of his secrets.

Then one day he disappeared, leaving no trace.

His friends notified the police and the detectives did their best, but in vain.

There was a suggestion that he had departed secretly to taste the pleasures of some tropical island and that the ship had been wrecked on the way.

But I think myself that he had voluntarily left a world, the enchantment of which he knew he had exhausted.

When I give my imagination full reign I see the poet, as though it were the most natural thing in the world, suddenly spread his wings and sail through the air to the enchanted lawns of the Elysian fields, bearing a crystal lute and picturesquely convoyed by a swarm of golden bees.”

The Limp-Paged Album

22 maj 2009

Ur Maurice Sandoz, Fantastic Memories, 1944:

“I have already spoken of my great-grandfather. Doctor, surgeon, chemist, botanist, perhaps even something of a sorcerer, he would certainly have been burned at the stake, or died on the rack had he lived a century earlier.

He worked for choice in the hospitals in the big seaports. These offered a rich field for research. ‘One found everything there, even leprosy,’ he declared once, rubbing his hands with an air of rapture. He passed his nights in recording his observations, surrounded by retorts, crucibles, human skulls, and strange instruments. The censorious talked below their breaths of impiety, insensibility, even of sacrilege.

Among his legacies to us is an old album. It is distinctly shabby and of vast dimensions. I still cling to it, for it reminds me of my childhood.

Those sufficiently curious to open it will be astonished, to begin with, by the small number of its pages - twelve, to be exact. Then they will be disappointed by the quality, with one or two exceptions, of the pictures. But if they be observant, or, better still, imaginative, they will remain fascinated by this collection, in which everything seems calculated to surprise them.

The thickness of the pages is unusual and their odd limpness disconcerting to the fingers that turn them. They curl back on themselves like the buckskin that is still used in the burnishing of gold.

But the most potent quality of this album is the softness, the actual warmth of the pages. I have found myself holding them to my face, closing my eyes and wondering whether I was not pressing my cheek against that of a human being. And that impression was so strong that I could almost catch the sigh of a quick breath or the faint beat of a heart.

As for the pictures themselves, in spite of a similarity of technique they are certainly the work of various amateurs and the subjects have no logical continuity.

The first page bears the image of a pagoda. It is well drawn and towers, nine stories high, between two curious suns, in relief, whose presence is not at first easily explainable.

The second drawing, less able, represents in monotint the head of a woman. Her hair looks more like a bunch of black grapes than one of the chignons then in fashion. From either side of the coiffure little chains hang in the manner of earrings. They culminate in two baroque pearls, these also represented by two curious little reliefs. Anyone running a finger over the page is immediately conscious of them and recaptures suddenly a sensation that will not be new to him, though for many, if not all of us, it remains unexpected and unaccountable.

The other drawings are too mediocre in quality to be worthy of mention, but the last, the twentieth, is interesting.

It is of the life-size head of a tiger, in three colours, orange-tawny, blue-black, and crimson, this last colour being reserved for the gums and the corners of the eyes.

My father did not like to see us fingering these curious pages.

‘Leave that book alone, children,’ he would say, frowning, and he would press on us a volume full of brightly coloured plates illustrating the flora of the Dutch Indies. For a moment we would be dazzled by the fruits and flowers, but, hardly had he turned his back than, very quickly, we returned to our first love, the mysterious book and the face of the woman who wore the strange earrings.

A connoisseur, looking at the head of the tiger, would immediately be reminded of the art of the Far East. But, if he were to examine the ferocious mask more closely, the tippling of the outlines, and, particularly, of the shadows, would put him on the scent.

‘Tattooing!’ he would exclaim, pushing the book aside in disgust.

And, in fact, they are tattoos. The album consists of twelve pieces of human skin, taken from the chests of twelve sailors who had died in hospital!

But do not blame the originator of this macabre collection too hurriedly.

What my great-grandfather was in search of was the secret of eternal youth. For years he worked, untiringly, desperately, to conserve the beauty of the woman who was his all, and to whom he meant so little. Grandmama Gladys departed this life at the age of seventy, radiantly beautiful, with her cohort of admirers as large as ever, though for half a century Death had done his best to thin their ranks.

I understand now why my father did not like to see us poring over that album.

We did not know when we bent over the face of the woman with the strange headdress that the pearls in her earrings were formed by the nipples of the flat breast of a sailor lad who had died in hospital.”

Det ljuva gula ljuset

11 maj 2009

De första flygingenjörerna ville aldrig att deras tekniska upptäckter skulle användas i kriget (fast det var bara kriget som gav dem anslag).
Jocke ville aldrig att hans majresa till Kroatien skulle tvinga honom att bada (men han skickade ett sms där jag förstod att han önskade att jag hade fått det). En gång, för några år sedan, önskade han att jag skulle få höra “Auntie Aviator”. Jag hade inte internet men varje kväll hade jag UFO-skenet från folketsparkrotundan i min lägenhet som spelade gult över väggarna medan jag lyssnade på John & Beverley.

Josephine, Annie & Martha (om du söker en kvinna!)

8 april 2009

Varje gång jag på något sätt mailar om musik med någon på Gmail, peppras reklamen i högerspalten med “Söker du en kvinna?”. Jag visste inte ens att jag sökte något där. Spegeln som ’slumpreklamen’ håller upp mot en föreställer en lumpsamlare och 40-year-old virgin som har skumrask i kikaren medan han mailar om sina perifera intressen med vänner lika störda och isolerade som honom själv.

Se, på nätet vill man kanske hitta saker som är nya för en. Man vill hitta nya sidor (av t ex Kevin Ayers), hitta oväntade hybrider (att han låter som om han har Kid Creole-blod) och titta på något otippat (dansarna som gör en Josephine).

7 april 2009

Man gillar ju det här djuret

Of course I had to have one

5 april 2009

Caravan “Golf Girl”

Den är bättre på skiva men här kan man få lyssna efter var de ändrat texten (ifall man har tid).

Det gömda ljuset

22 mars 2009

Förordet till Beppe Wolgers memoarer läste jag då, redan för några år sedan. Jag tror jag läste halva. Det kan ha funnits något annat jag behövde läsa i stället den kvällen, men jag tror inte det var det som hindrade mig, utan en annan mekanism som börjar verka ibland när jag vet att jag håller i något riktigt bra, eller för bra. Får träffa en mirakulös nyfödd: Nä, jag kan hålla honom nästa gång. Går runt hela vintern i en ”temporär” jacka och har fyra vårjackor på krok och galge. Lagar tomater från Euroshopper när jag har kastanjepuré på hyllan. Fint godis låser man in. Favorit betyder inte ”den man har varje gång”, utan är ett epitet för det som vilar i gömslen.

Nu har Beppe-memoarerna kanske fullgått sin preskriptionstid. De överväldigande känslorna som jag väntade med kanske kan vara jämnare nu. Min kompis pratade om Beppes texter igår. Hon hade haft en stor stund som sextonåring, med Beppe som gick vilse i regnet och ramlade in i en gospelkyrka. Hon är också någon som vill in i saker direkt, vara med om mycket av allt, sjunga i gospelkör om hon fick chansen.

Möjligen har jag själv smält förordet nu (sprakande av entusiasm). Några sidor in med Beppe skymtar faran. Jag kan, som sagt, inte smälta för mycket av sådan perfektion som talar till en personligen. Se Komedas ”ljusets hjärta” i ”Ad Fontes”, se Stepbrother Ernests genomlysta djup. Jag sparar de sista sidorna i romaner, förpassar dem till golvet under sängen i flera veckor och godis blir gammalt i min vård, men alltså Beppe! Han kommer att bli långvarig, men hur länge ska han hållas på halster?

Han har det fantastiskt obegripliga/oförklarliga som gör hans röst så förståelig. När han skriver om sina 16-åriga tvivel inför världen – ”Har jag någon plats?”, det frågar sig inte alla – får jag lägga ifrån mig honom igen (s. 37).

“If This World Were Mine” (också på gårdagens fest)

…även jag på repeat

2 mars 2009

The Arcadians, ett stycke edwardiansk sång och dans med titlar som “Charming Weather”. Eller The Arcadians, Louis Philippes andra band, som alla som någon gång hört förmodligen minns som något av det finare i världen, trots att det nästan är för renodlat, rent, skönt och trots att det inte finns så mycket att lyssna på.

Jag fick mer idag. Jag tror det kanske var som tack för “An Introduction to Semantics” eller så hade Jonas Fust bara lyssnat på låten hela dagen och var tvungen att dela med sig. The Arcadians “Chinese Doll”.

Den fick samma hypnotiserande effekt på mig (51 gånger på en och en halv timme). Övergången var sömlös, itunes stod redan på repeat, så det kunde lika gärna ha varit ett perfekt 12-minutersspår. (Ett perfekt oändlighetsspår?)

Prins Thomas hade den tydligen i en mix någonstans efter den här mannen för några år sedan. Den skulle kunna låta fantastiskt över annan musik.

Bara halva blå

2 februari 2009

Skanör, nyårsdagen

Neil Ardley mfl “Half Blue”


11 januari 2009

Errol Flynn i The Adventures of Robin Hood 1938. Inte helt fel som söndagsmatiné.

Notera spegeleffekten mot Bids ben.

The streets are filled with bells

29 december 2008

Bjällerklangen i Sally Oldfields “Mirrors” vill jag ha till snöig årstidspastisch, men egentligen tror jag att hon valde instrumenteringen för att komma ifrån folksångarfacket. Hon sjunger dessutom vad som låter misstänkt likt “aloha” i refrängerna.

Hela låten sjuder av något uppblossande som egentligen ska ha en solig/sandig inramning och inga vita gator. Det ser ut på youtube som om Sally är flickornas favorit - flickorna med ljus och torkade blommor hemma (och mjuka stickade saker i garderoberna: en konstig romantisk generation). Men jag gillar det mycket ändå. På ett sätt har hon den kvittrande röst som ibland ryms i ens flickhjärta, men jag vill nog inte se det så. Sally Oldfields eget hjärtas röst är tydlig som den är i den här låten. Hon låter som en förälskad sångfågel lika mycket som hon lägger ut rent psykedeliska tankar. “The fire of a new-born moment”; “We are perfect mirrors of the sun and we brightly shine” (betyder att vi är glada)…

Gloria ad handtrummam

27 december 2008

Julens bästa musikupplevelse kom med en handtrumma och en jävulskt skicklig kör i Lunds Domkyrka på juldagen. Om man lyfte blicken någonstans mot koret och över publiken, lundstajlad i lädervästar och folkmusikerfrillor, i knät stickningsprylar eller en och annan förståndig småunge, såg man hur en musiker mot slutet av konserten förberedde sig bakom en stenkolonn för att ansluta sig till sångarna och musikensemblen med en enkel handtrumma. Det var programmets näst sista punkt, den engelska julhymnen “Birthday Carol”, som krävde lite mer taktfast folky inramning. Mycket snyggt! Kören här ovan ger en mindre koncentrerad variant.

Inte bara gentle

11 december 2008

”’Tusan’, sa jag. ’Jag ska nog köpa mig ett själv.’” Torsdag läser jag det. Jag är i en matsal i en stenskola med många tunga trädörrar, stora fönster med fint damm inuti och låsta skåp med materiel från 40-talet. En gubbe med gäll röst grälar med sitt vaktmästargäng. Hans form är helt otrolig, som den är, omsluten av ett blåställ. De senaste sidorna har Östergrens Gentlemen kretsat kring blåställ. Hemligheten om vad de används till ska just nystas upp och den unge författaren ska precis köpa sig ett ställ. En annan röst väcker mig från pannkakorna och boken: sådana där lärardamer som diskuterar, med stort engagemang i disciplinen. ”Amen de går ju omkring med skruvmejslar här, barna.” Snickarprylar olovandes. Hittade i gamla skåp? Till för att komma in i gamla skåp? (Ge varandra skråmor?)

Onsdagen fanns boken också med. Jag hade just då en jobbig känsla av att jag hade mycket framför mig. Inte sidor, utan spår och förvecklingar. Jag fick ha en spansklektion och visa en undervisningsserie som hette ”El Cuarto Misterioso”, det mystiska rummet. Farbrodern till seriens äventyrliga ungdomar lät en dörr i bottenplanet vara låst alltid. ”Hay ratas! Ratas!” var hans enda förklaring, vilket såklart tände detektivlustan i pojkarnas hjärtan.

Några luffare på tåget hade ett högljutt samtal. Jag läste, så jag låtsades att jag lutade huvudet mot ena handen och höll för örat. Jag tänkte på hur vissa dagar är en serie angrepp mot ens individ. Inte ens person, inte alls, utan det där lite lättstörda som håller på ens reaktioner. Den dämpade rösten som säger ”Åh nä” och ”Skrik inte i öronhöjd för jag tänker”. Östergren skrev om att vara inställd för idylliska tillstånd och som fysisk organism ogilla skarpa förändringar. Sidan 18-19.

Uteliggarnas samtal var ganska intressant. De pratade mycket exakt om sina hemliga övernattningsställen under och ovan garage. Det lät ana en stor förtrolighet, men misstanken fanns kvar; de kunde avslöja sina gamla ställen, där som Pontus bor nu och säger att han hittade!, men bara antyda att de hade annat tak för huvudet nu.

Jag läser vidare i Gentlemen och nog fan dyker det upp gångar och garage.

Slik mimik

28 november 2008

Mungipor åt samma håll som stegarna

Överansträngd mimik, träningsvärk i kinder och käkar. Det kan inträffa när man har förätit sig på kola. Det hände mig också en gång för många år sedan när vi skulle ha examen orale på franskan och jag hade snackat loss på The Embassy/Digfi-bokfest kvällen innan. En kille i seminariegruppen log skälmskt när jag klagade (tönt!). Nu har det hänt igen: denna gång har jag flinat för mycket. Det började med min Les Demoiselles de Rochefort vynile i morse. Det kommer att sluta med OUM le Dauphin Blanc efter glöggen.

Pågar man sett

16 november 2008

Punk är inte att gå ner sig. Punk är att hålla sig uppe, flytande och inte sjunka ner i sörjan med alla andra.

Jag fick länken till den här filmen av min bror, som måste ha fått den av sin gamle kompis som är släkt med den mer verbala av debattörerna som i filmen möts i Malmö Konsthalls klassiska kuliss. “Slicka på träden utanför Konsthallen”, det skulle kunna ingå i Bra ställen att hänga på, bra folk att känna i Malmö, gjord från en annan vinkel. Inte Nydalagrabbarnas överblick över mat man kan få billigt och schyssta platser att sitta, utan ett slags parkguide signerad arbetarkillarna som gör sin revolt från knegandet i punken och de engagerade unga typerna, kanske från ett lite annat håll, som är mer in it för koncepten men som möts i samma musik. Liknande pansar.

Jag har tänkt en del på Malmö-filmen sedan jag såg den och sedan Petter skrev om den. Säkert har vi lite olika perspektiv på staden. När jag läser Petters beskrivning inser jag att det nog är homofoba blandmissbrukande människospillror som skildras. Fast jag tänkte inte alls på dem så när jag såg dem i filmen. För mig var de pågar. Det är en typ av kille man växt upp med och sett på skolgårdar, lekplatser after dark och ungas (läsk-) vattenhål. T ex på Kirseberg. Man visste att han kanske inte hade det så lätt. Man visste att de där killarna snodde pengar när de skulle köpa cigg åt fassan för att kunna köpa sig en Dallasburgare på Bulltofta Kött. Men sedan så visste man att flera i grupp inte var så trevliga att gå förbi om man var yngre.

Men de blev äldre med och det är då den riktiga pågen träder fram. Pratar som om tungan tagit semester (stuckit till Dragør), men ser mer än man tror från sin position (kvar i samma del av stan).

Jag gillar pågarna mer för varje Möllerfilm. Fasan man upplevde när man var där på marken och visste att, från Kirsebergsskolans fönster kunde det flyga ut bänkar, den var bunden till en plats och situation man själv var fast i då. Men nu, om jag jämför sådana killar man kunde se omkring sig på den tiden, som var äldre och kämpade med sina hyror och kanske tog knark, hade keps och flin som gick från elaka till barnsliga över munnen - med motsvarande grupp idag, så föredrar jag pågarna. Dagens motsvarighet tar sms-lån och präglas av ett evigt försök att sola bort sina finnar.

Pågarna skulle aldrig haft gjort något sånt. Deras ansikten var fan blekare än döden om man höll dem mot en LA Kings-tröja.

“Malmöpunkare 1983″ från Magasinet i SVT väcker samma känsla för mig av vad den staden alltid stått för. Den besvikne, snart vräkta Moderat Likvidation-medlemmen, spattig i sin övertygelse, men säker nästan i förväg på att han kommer missförstås kontra killen som pratar som brorsans kompis Calle och uttrycker idéer som man själv skulle kunna anamma. Den ene ser punk som ett sätt att få vara nihilist, den andra ser det som ett sätt att hitta något individuellt.

Det individuella, på kanten till det asociala men ändå hitom. Det kan kanske vara så att man behöver det för att inte sugas ner?