Av de cirka 8 000 druvsorter vi idag känner till hamnar långt ifrån alla i vinflaskor. Många är ätdruvor, ännu fler blir till russin, en del blir juice och så blir en hel del sprit. Samlingsnamnet för dessa spritdrycker är brandy, som kommer från det holländska namnet brandewijn (bränt vin), där de mest kända sorterna är cognac, armagnac och grappa.
Cognac och armagnac är båda franska destillat av vindruvor. Lika på vissa sätt men de skiljer sig också åt på många. Först och främst kommer de från två olika områden, även om de är mer eller mindre ”grannar” i sydvästra Frankrike.
De görs båda på vin av främst druvan ugni blanc, som för många kanske är mer bekant under namnet Trebbiano. Men därefter skiljer de sig åt. När man i Cognac destillerar två gånger i pot-still, även lokalt kallad alambic, brukar man i Armagnac bara destillera en gång i så kallad coffey-still. Sedan 1972 får man emellertid använda samma typ av pannor som i Cognac. Båda lagras på ekfat, men av olika slag. I Cognac använder man ek från
Limousin och Troncais, också vanligt vid vintillverkning. I Armagnac använder man lokal svartek från Manlezun-skogarna.
En annan stor skillnad är det här med årgångarna. I Armagnac buteljerar man gärna varje årgång separat, medan man i Cognac är ute efter en återupprepad smak och därför blandar olika årgångar hela tiden. Precis som i blended whisky eller non vintage champagne.
Den största skillnaden är dock att Armagnac, trots att området är äldst, alltid har varit och är ”lillbrorsan” till Cognac.
Vad är då godast? Ja, smaken är delad men generellt tycker jag att armagnac är fruktigare, sötare och mjukare men samtidigt lite råare och inte lika elegant. Men vill man i dag vara lite inne på krogen beställer man Armagnac.
Dags att också att bringa klarhet i en vanlig förvirring. Cognac görs inte på champagne. Ordet champagne står ofta på etiketten men det är en snävare geografisk beteckning inom Cognacsdistriktet.
I båda områdena finns dock ”angels share”, det vill säga den sprit som hela tiden avdunstar
ur faten. Drygt trettiotusen flaskor om dagen försvinner upp i himlen, bara i Cognac. Änglarna är säkert glada
Grappa kommer från Italien och är ett destillat tillverkat på restprodukter - pressrester och fällning - vid vinframställning. Italienarna har varit framgångsrika i att marknadsföra ”sin” dryck, även om den görs i alla länder där man producerar vin. Ursprungligen var grappan en fattigmansdryck och tjänade som behövlig styrketår under de kyliga vintermånaderna.
Idag är den enkla, råa, kaxiga och ofta alkoholstarkare grappan svår att få tag i, åtminstone här hemma. Allt vanligare är de lite mer eleganta varianterna och framförallt de som buteljeras i snirkliga konstutsmyckade flaskor. Men var på er vakt. En alltför fin flaska, om man ska hårdra det, innebär att man bör misstänka att innehållet kanske inte är det bästa.
Grappa är spännande. Många tycker att det smakar finkel. Men om man inte ger upp utan kommer över den där första lilla tröskeln så öppnar sig en fantastisk smakvärld. Lite som med
ostron, det första är oftast aldrig riktigt gott - man måste lära sig att njuta.
Sprit av grappatyp tillverkas som sagt i hela världen även om italienarna verkar ha tagit ”patent”. Till exempel heter den marc i Frankrike och orujo i Spanien.
Håll utkik efter duktiga producenter så som Delamain eller Hine. På Armagnacsidan finns Laberdolive och när det gäller Grappa får ni inte missa Jacopo Poli. En erkänt duktig brännare som dessutom utvalts till att producera grappan av resterna till de två kultvinerna Sassicaia och Luce. Och är ni i Champagne, så plocka upp en flaska Marc från Pommery.