Bostadsbyggandet i Västerås

En historisk exposé av Brage Lundström 2005.

Innehåll

Sverige fanns bara ett fåtal större koncentrationer av lönearbetare. Vid bruken i Bergslagen levde många på sina gårdar eller torp runt bruket och kompletterade sin försörjning med naturahushållning. Stockholm hade år 1800 en befolkning på 75 000 invånare, Göteborg ca 13 000 och Karlskrona, tredje i storleksordning, ca 10 000 invånare. Västerås befolkning uppgick år 1800 till ca 3 000, år 1900 drygt 11 000 och 1945, vid andra världskrigets slut, hade staden vuxit till drygt 46 000 invånare. Under 1960-talet ökade befolkningen med mera än 37 000 invånare, varav knappt hälften kom från inkorporerade kommuner. 1973 var siffran 94 000 och 1967, när tillväxtkurvan bröts, 117 000. Efter många års stagnation började en successiv ökning som i slutet av 2000 innebar ca 120 000 invånare.

De usla boendeförhållandena medförde att personer med ett socialt patos, senare den framväxande arbetarerörelsen, tog olika initiativ. Många idéer kom från England. En av de första ansatserna till en social bostadspolitik togs i Göteborg. där man på 1850-talet tillsatte en kommunal bostadskommitté.

Den första bostadsföreningen bildades i Göteborg 1872. Två år senare kom den första bostadsföreningen i Stockholm. 1923 fanns ca 1 000 bostadsföreningar i landet, varav hälften i Stockholm. 1892 bildades "Aktiebolaget Stockholms Arbetarehem" som fick ett antal efterföljare, bl a i Västerås. I stadgarna stod bl a: "..och har till ändamål att för beredande af tillgång på lämpliga och sunda bostäder för den mindre bemedlade befolkningen i Stockholm,……samt verka för hyresgästernas trefnad och höjande i moraliskt hänseende."

Men även i Västerås skedde saker. Gasverket byggdes 1861 och den första vatten- och avloppsledningen 1876. En ny hälsovårdsstadga och byggnadsstadga tillkom omkring 1874. Att reglera byggandet var inget nytt, sådant fanns redan i de gamla landskapslagarna från 1300-talet.

I slutet av 1890 bildades Asea och sju år efteråt Metallverken. Båda företagen byggde sina första bostäder 1898, för den egna arbetskraften. 1912 köpte Asea kv. Josef genom sitt dotterbolag - Västerås Bostadsaktiebolag - och började där bygga bostäder åt sina industriarbetare. Man fortsatte med kvarteren Ivar och Kåre. Metallverken byggde på det s k "Röda Sandgärdet".

Byggnadsföreningar

I Västerås bildades i februari 1883 Hundramannabyggnadsföreningen vars syfte var att den i mån av kapitaltillgång skulle "inköpa företrädesvis centralt belägna byggnadstomter, med eller utan hus, och därpå uppföra bostads-, handels- och verkstadslägenheter." Föreningen kom aldrig att bygga bostäder utan man inköpte ett markområde norr om dåvarande stadsgränsen. Marken styckades upp till enskilda tomter som bebyggdes av medlemmarna. Det första huset byggdes 1886 i korsningen Föreningsgatan/Langenbergsgatan av smältaren Johansson. Föreningen döptes sedan om till Byggnadsföreningen Norrmalm. Efter sju år var området färdigbyggt. Föreningen upplöstes 1939. Norrmalm följdes av ett stort antal byggnadsföreningar, bl a Jakobsberg 1887 och Annedal 1904.

Det första bostadspolitiska initiativet i Västerås stadsfullmäktige är den motion fabrikören och plåtslagarmästaren Aron Danielsson, senare brandchef i Västerås, avlämnade i september 1910, "om vidtagande af åtgärder för afhjälpande af en allt mera här i staden framträdande brist på bostadslägenheter". En av fullmäktige tillsatt kommitté lämnade ett betänkande 1913, vilket resulterade i att "Aktiebolaget Arbetarebostäder" bildades 1916. Till styrelse utsågs byggmästaren Edvard Karlsson, som även blev vd, riksdagsmannen Viktor Larsson, stadsombudsmannen Teofil Öberg, byggmästaren K J Karlsson samt fabrikören A Danielsson.

På fotot av Västerås Godtemplares Fastighetsstyrelse år 1895 syns stående fr v skrivaren Erik Lindholm, filaren R L Wallman (sekr), kontorsskrivaren C O Almberg och byggmästaren K J Karlsson. Sittande fr v byggmästaren Edvard Karlsson (ordf), plåtslagarmästaren Aron Danielsson samt lokföraren C R Wennberg (v.sekr) (Foto: J Fredriksson)

Arbetarebostäders första projekt blev bostäder på kvarteren Högne som innehöll 35 lägenheter och 73 bostadsrum, Julius och Jörgen (Gula faran) med 224 rum, Oskaria (vid Ragnvalds backe) 23 lägenheter med 56 rum samt kv. Bruno (Borgmästarevreten).

Gula Faran (Foto: Författaren)

Under depressionen på 20-talet fick staden gå in med kapital för att sanera Arbetarebostäders ekonomi. Aktiekapitalet på 360 kkr varav staden satsat 300 kkr, var förbrukat. 1 miljon kronor kostade borgensåtagandena, som även gällde det nystartade Byggnads AB Mimer. Arbetarebostäders styrelseprotokoll visar att man kontinuerligt hade problem med ekonomin. Protester mot hyressättning och hyresgästernas dåliga betalningsförmåga upptog en stor del av styrelsens arbete.

Gude med det under 1990 byggda 'höghuset' i bakgrunden (Foto: Författaren)

Stadsfullmäktigeledamoten Axel Söder lämnade 1921 en motion, utifrån en skrivelse från boende i Arbetarebostäder. Skrivelsen uttryckte en önskan att staden skulle uttala att man inte önskade den föranstaltade och mycket ifrågasatta hyreshöjningen i kvarteren Julius, Jörgen och Högne. Man nämner att av "kontraktshavarna" var 35 arbetslösa, 11 hade arbete varannan vecka, 10 hade arbete 3 dagar per vecka, 7 var permitterade från en ordinarie anställning samt 9 var änkor. I skrivelsen angavs även att höjningen uppgick till 50 - 75:-/rum och år. Månadshyran var 500:- för 1 rok samt 750:- för 2 rok. Fullmäktige beslutade med 32 röster för DK:s förslag - "att motionen inte skulle föranleda någon åtgärd" - och med 13 röster för Söders motion.

Före och under första världskriget hade Aktiebolaget Arbetarebostäder i Västerås uppfört 194 lägenheter. Under samma tid hade det av Asea ledda Västerås Bostadsaktiebolag producerat 339 lägenheter. Arbetarebostäders lägenheter överfördes senare till Mimers ägo.

Stadsfullmäktige beslutade 1915 att inreda bostäder i en industribyggnad på tomterna Katrinelund nr 14 och 16 i Västerås, efter en motion från Georg Enhörning och Ragnar Tenow. De skrev; "Under oktoberflyttningen i år har bristen på bostadslägenheter särskilt för den kategori af hyresgäster, som på grund af mera oregelbunden verksamhet har svårt att göra rätt för sig och på den grund svårt att anskaffa bostad, gjort sig kännbar i en utsträckning vida utöfver hvad förut varit fallet." Industribyggnaden försågs med enrummare liksom de två baracker som byggdes på samma tomter. Barackerna innehöll tolv rum. I kv. Gude byggde staden 1916 ett hus innehållande ett 50-tal lägenheter på ett rum och kök. Detta hus finns fortfarande kvar, numera i Mimers ägo.

Västerås stads drätselkammare tillsatte 1919 en kommitté som bestod av byggmästaren Edvard Karlsson, stadsombudsmannen Theofil Öberg samt handlanden K Kättström, med uppgift att utreda vilka åtgärder som borde vidtas för att lösa bristen på bostäder. De föreslog bildandet av ett halvkommunalt bolag. I slutet av 1920 bildades bolaget "Byggnads AB Mimer" med ett aktiekapital på 1 milj. kronor, varav staden tecknade hälften. Den första styrelsen bestod av riksdagsmannen Viktor Larsson, grosshandlaren Erik Andersson, handlanden K Kättström, byggmästaren Edvard Karlsson, bankdirektören Axel Sundström, direktören Erik Falk samt stadsombudsmannen Theofil Öberg. Till ordförande utsågs Axel Sundström och vd Edvard Karlsson.

Edvard karlsson (Foto: Författaren)	Kv Kalla med Djäkneberget i bakgrunden (Foto: Författaren)

Första projektet blev byggandet av ett bostadshus i kv. Kalla vid Lidmansvägen med 25 lägenheter, med inflyttning 1/10 1920. Huset byggdes i en tid med låg efterfrågan av bostäder och hade efter ett år fem tomma lägenheter. Man tvingades reducera hyran för alla lägenheter, samtidigt som byggkostnaden blev högre än kalkylerat. Bolaget fick ekonomiska problem och tvingades efter ett antal stämmor minska utdelningen på aktierna men fick till stånd ett beslut att bygga ett planerat projekt i hörnet Köpmangatan/Hantverkargatan. Efter att detta slutförts byggde bolaget inget under 20 år. 1937 inlöste staden samtliga aktier.

1944 avgick Edvard Karlsson som vd och samma år påbörjades byggandet av bostäder på Haga. Året efter började Mimer bygga ca 800 lägenheter på Skallberget. Därefter kom produktion igång på Malmaberg. 1956 förvärvades AB Arbetarebostäders bostadsbestånd. Åren 1944 - 54 var Axel Bergqvist bolagets vd och efterträddes av Gustaf Olsson. Han hade varit ordförande 1952 - 54 och blev kommunstyrelsens ordförande 1957. Från 1957 fram till början av 80-talet var Börje Backman vd. Han efterträddes av Björn Dahlberg.

Fram till slutet av 1970, efter 50 års verksamhet, hade Mimer byggt ca 10 000 lägenheter. Under 20-talet byggdes 33 lägenheter, 40-talet ca 900, 50-talet ca 3 200, 60-talet ca 5 700 lägenheter.

Under 60-talet fanns inom kommunen en princip för fördelning av byggrätter av flerbostadshus; Mimer byggde ca 50 %, HSB/Riksbyggen/Västeråsbyggen 30 - 40 % samt privata byggare resterande.

Av det totala byggandet av bostäder var mellan 1970 och 1990 fördelningen; Mimer drygt 20%, HSB 7,5%, Riksbyggen drygt 10%, Aroseken 28% samt övrigt byggande drygt 33%.

Initiativet till bildandet 1918 av hyresgästföreningen kom från den socialdemokratiska arbetarekommunen. Till interimsstyrelse utsågs Rickard Sabel, F O Pettersson, Emil Carlsson, Agnes Söderqvist samt G F Lundberg. Den första ordföranden var F O Pettersson som var föreståndare för Västerås Kooperativa Byggnadsförening. Den senare hade bildats 1913 och upphörde 1939. Inom hyresgästföreningen diskuterade man vid ett möte i juni 1921 den besvärliga situation som rådde på bostadsmarknaden samt vad man skulle kunna göra få att få igång bostadsproduktion. En kommitté tillsattes som tillsammans med FCO och byggnadsarbetarna skulle förbereda aktiviteter i frågan.

1921 hade ett projekt påbörjats i Vasastaden i Stockholm kallat Hyresgästernas Bostadsförening med 63 lägenheter. Under byggtiden ombildades det till en bostadsrättsförening, vilket innebar starten av HSB. Inflyttning skedde den 1 oktober 1923. Före inflyttningen bildades även HSB Stockholm av personer från hyresgästföreningen. HSB-föreningar bildades - i Stockholm 1923, Västerås 1924, Göteborg och Malmö 1925.

I oktober 1921 hölls ett möte med deltagande av direktören för Arbetarebostäder, byggmästaren Edvard Karlsson, bolagets styrelse och hyresgäster liksom de "socialistiska stadsfullmäktigeledamöterna". Ett stort antal sammanträden och möten hölls med anledning av Arbetarebostäders önskan att höja hyran, vilket man ansåg vara oskäligt. Hyresstriden gällde bl a Aseas hot att verkställda vräkningar av arbetslösa, som bodde i företagets bostäder i bl a kv. Kåre och vilka hade svårt att betala hyran. Vid ett tillfälle behandlade styrelsen Aseas hot att göra avdrag på lönen för uteblivna hyror.

Vid ett sammanträde i början av april 1924 med deltagande av Metallverkens och Aseas sektions- och avdelningsstyrelser beslutade man "att låta inregistrera Hyresgästföreningen som är en nödvändighet, för den händelse att bostadsproduktion bliver beslutad. Sammanträdet beslöt att tillsätta en kommitté som skall undersöka om föreningens nuvarande stadgar är fullt lämpliga i nämnda fall." Vad som avsågs var bildandet av Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening, med förkortningen HSB. En månad därefter hölls ett möte, där det angavs att medlemsantalet under det senaste kvartalet ökat från ca 500 till över 1 000 personer.

HSB Västerås höll sitt konstituerande sammanträde i juni 1924. Kort tid därefter började man byggandet av 12 lägenheter i kv. Hubert. Den 1 oktober 1925 skedde första inflyttningen. HSB Västerås ombildades 1933 och den gamla föreningen blev bostadsrättsföreningen Hubert-Konrad. Namnet kommer från att den ligger på två olika fastigheter. Hubert består av färre lägenheter än "jämnåriga" projekt i Göteborg och Malmö. Bostadsrättsföreningen blev därför den först inflyttningsfärdiga utanför Stockholm. Tidigare hade 14 föreningar byggts i Stockholm.

Kv Hubert, Tusenskönan (Foto: Författaren)

Sommaren 1924 genomfördes en "lustresa till Stockholm i studiesyfte med anledning av byggnadsföretaget." Resan skedde med båten Aros och drygt 400 personer åkte med.

Under de första 20 åren skedde allt arbete inom HSB av ideellt arbetande eller mot ett visst arvode. Man byggde ca 470 lägenheter i ett 15-tal projekt. 1942 anställdes B W Alvestrand som chef, då det byggdes drygt 1 000 lägenheter, Han efterträddes 1949 av Gunnar Österberg (1 800 läg), 1962 Hilding Nilsson (2 600 läg), 1986 Tomas Östling och 2000 av Thomas Wiklund. HSB Västerås fusionerades först med föreningarna i Arboga, Köping och Sala till HSB Södra Västmanland, därefter med Fagersta till HSB Västmanland och sedan år 2000 med Örebro till HSB Mälardalen.

"Bostadssociala utredningen" lade 1933 fram förslag till förbättring av bostadssituationen, speciellt i städerna. Ett av flera förslag om stöd till barnfamiljer var byggandet av s k "barnrikehus". HSB var tidigt involverat i byggandet av de första småhusen varav ca hälften uppfördes som barnrikehus. Samhället ställde upp med lån men framför allt med hyresbidrag. Reglerna för hyresbidraget var enkelt utformade. I förutsättningarna skulle ingå att huset skulle uppföras på mark med äganderätt. Lån skulle inte förfalla till betalning under den tid familjebidrag utgick. 10% av kostnaden skulle blivande husägare bidra med i form av eget arbete eller kapital. Familjebidrag skulle utgå med 30% av en normal årlig bostadskostnad för en familj med tre barn under 16 år, 40% för en familj med fyra barn, 50% för fem barn, 60% för sex eller sju barn samt 80% för åtta eller flera barn.

1936 beslutade HSB Riksförbund att inköpa Borofabriken i Landsbro och startade en "Egnahemsavdelning" inom förbundet. En av dess anställda var B W Alwestrand, som har spelat en viktig roll i Västerås. Efter att han sagts upp från sin anställning, på grund av krigsårens uteblivna produktion, blev han 1942 chef för HSB Västerås.

Åren 1937 - 40 byggde HSB 770 hus och Boro sålde 2 640 hus till enskilda köpare. Inom varje område bildades egnahemsföreningar och särskilda garantiföreningar. De senare hade som uppgift att handha borgensfrågor för husägarna. Egnahemsägarna erhöll oftast lån genom Folket och Samarbetet (Folksam) upp till 75% samt i många fall från markägaren (kommuner eller lokala industriföretag) upp till 80-90%. Resten skulle utgå i egen insats i form av kapital eller eget arbete.

Småvillorna på Iggeby, 60 år efter inflyttningen. De flesta är som synes till- och ombyggda (Foto: Författaren)

1941 började HSB bygga 11 "småvillor" på Iggebyområdet i Västerås. Fram till maj 1946 hade man producerat 105 egnahem, 59 på Iggeby och 46 på Tunby.

Riksdagen beslutade 1935 om "åtgärder för ett åstadkommande av ändamålsenliga bostäder åt barnrika familjer med svag ekonomi". En kommitté föreslog 1936 att kommunen skulle ställa tomtmark kostnadsfritt till förfogande och garantera hyresbetalningen. Samma år bildade HSB tillsammans med Västerås stad HSB:s i Västerås stiftelse Solgårdar. I styrelsen tillsatte HSB tre och Västerås stad två ledamöter.

Stiftelsen skulle bygga lägenheter för barnrika familjer. De första lägenheterna, för familjer "med tillsammans 82 subventionsberättigade barn", låg på Arosvägen (4 läg), Bomansgatan (4 läg) och Hyvlaregatan (8 läg). Ytterligare ett hus byggdes på Bomansgatan bestående av 9 lägenheter samt ett på Sandgärdet.

På grund av underskott i verksamheten och behoven av omfattande upprustning övertogs förvaltningen av Stiftelsen Solgårdar av Västerås stad 1955 och året efter övertogs husen av Mimer. Alla hus är idag rivna och ersatta med nya byggnader.

Under de sista åren av 30-talet sjönk bostadsproduktionen drastiskt på grund av minskad efterfrågan. Även inom HSB sjönk produktionen till några hundratal lägenheter per år. I Göteborg tog byggmästaren Blomqvist upp en diskussion med ledningarna för byggfacken i Stockholm och man bildade 1941 Svenska Riksbyggen.

I Västerås kom byggnadsarbetaren Erik Pettersson att ställa sig i spetsen för den självständiga lokalförening som bildades. Denna existerade fram till slutet av 50-talet då den inlemmades i riksorganisationen. Efterhand har lokalföreningarna i Fagersta och Köping blivit Riksbyggen Västmanland. Idag är verksamheten samordnad med Örebro. Erik blev bl a fullmäktiges ordförande.

Riksbyggehus nr 1 (Foto: Författaren)	Oxbacken 2 (Foto: Författaren)

Det första projektet - Riksbyggehus nr 1 - med 84 lägenheter färdigställdes 1941 på Bomansgatan. Under Petterssons ledning 1941 - 1970 byggdes drygt 30 projekt omfattande drygt 4 500 lägenheter i Västerås samt ett 10-tal projekt på andra platser i länet. Han efterträddes 1971 av Gustaf Alm då det byggdes drygt 400 lägenheter. Från 1980 var undertecknad ansvarig för verksamheten, med en nyproduktion på över 900 lägenheter och ca 800 i ombyggnad. Största projektet var förnyelsen av Oxbacken. Andra nya projekt var gruppboenden, ålderdomshem, ett kollektivhus samt en ekologisk by. 1990 blev Bengt-Åke Rehn chef och efter samgående med Örebro hamnade ledningen i Örebro.

De privata byggmästarna ansåg att de blev styvmoderligt behandlade i samband med att byggrätter fördelades på mark ägd av kommunen. Sex byggmästare eller byggfirmor gick samman och bildade 1956 Västeråsbyggen för att på detta sätt vara med i fördelningen. Det var Gustav Ahlqvist, Verner Andersson, Bygg-Aba Anders Diös, Ernst Ehn, Gottfrid Lindgren samt Ludvigsson & Molin. Till chef anställdes B W Alvestrand, som tidigare varit chef för HSB samt därefter under ett antal år länsbostadsdirektör.

Gunnilbogatan (Foto: Författaren)	Skjutbanegatan (Foto: Författaren)

De första projekten byggdes på Norra Malmaberg omkring Gunnilbogatan. Några större projekt byggdes på Skjutbanegatan, Bjurhovda och Rönnby. Verksamheten upphörde i slutet av 70-talet sedan Rönnbyområdet färdigställts.

1958 bildades genom Alwestrands försorg MBF - Mälardalens Bostadsrättsföreningars Förvaltningsförening, ekonomisk förening. Han blev dess ordförande. Organisationen hade i stort sett samma uppbyggnad som HSB.

Initiativtagare till Bostadsstiftelsen Aroseken var bankdirektören Gösta Sandberg på Västerås Sparbank. Han hade varit ledamot i en kommitté inom Svenska Sparbanksföreningen som sökte nya vägar för att stimulera allmänheten till mera effektivt sparande. Kommittén lanserade byggandet av småhus i grupp för att nedbringa kostnaderna.

Efter kontakter med kommunalrådet Gustaf Olsson, i samråd med Asea och Metallverken, bildades stiftelsen den 16 oktober 1956 med de fyra intressenterna. Broschyren "Eget hem i en snar framtid" samt annonser togs fram och spreds till allmänheten. Från starten var John Berlin vd och efterträddes av Lars Danemo.

Annons i VLT inför starten av Aroseken (Foto: Författaren)	Östra Malmaberg (Foto: Författaren)

Det första området som byggdes 1959 var Östra Malmaberg, med 103 friliggande hus i tre olika hustyper. Tomten var 600 kvm och husen 80, 99 och 106 kvm. Sedan följde Nordanby gärde med 150 kedjehus under 1960, Södra Skiljebo 60 kedjehus under 1962, Viksäng 36 friliggande hus 1963, Branthovda 140 kedjehus och 30 friliggande hus under 1964, Branthovda II med 125 radhus under 1965, Branthovda III med 43 friliggande hus 1966, Talltorp 74 kedjehus 1966, Vallby 200 kedjehus under 1967, Hamre 126 radhus under 1968, Råby 220 radhus under 1969, Rönnby 264 radhus under 1970, Bäckby 204 friliggande hus under 1970 samt Rönnby 102 friliggande hus under 1971.

Bostadspolitiken har från 1920- och 30-talets första initiativ för främjandet av en social bostadsförsörjning till dagens mycket marknadsmässiga bostadsbyggande varit föremål för olika förändringar. Stöd till barnrika familjer, miljonprogram, räntebidrag, anbudskonkurrens, kommunal förmedling av mark etc - dvs samhälleligt initiativ - innebar att ovannämnda organisationer handhade det huvudsakliga flerbostadsbyggandet. Idag är mycket av samhällets engagemang borta. Bostadsbyggandet sköts i stor utsträckning av de stora byggföretagen - JM, NCC, Peab etc.

Brage Lundström, 2005.