Så var första infektionen avklarad. Det är som att upptäcka allt på nytt. En riktig dunder förkylning blev det och jag låg däckad i soffan i sex dagar. Dock ingen feber, vilket var skönt – men samtidigt ledde till förvirring. De första dagarna märkte jag inte av något ökat kortisonbehov. Blev sjuk på onsdagen och först på lördagen började jag känna mig låg. Det var precis som när jag blir låg andra dagar, bara lite kraftigare symtom som höll i sig längre. Inte alls så illa som jag föreställt mig faktiskt. Det var tydligt, men kändes aldrig farligt.

Blev dock osäker på om jag skulle öka dosen hydrokortison, eftersom jag inte hade feber, men hela kroppen skrek efter kortison. På måndagen ringde jag medicinmottagningen och fick prata med specialistsjuksköterskan. Hon är så gullig och tar sig alltid tid att lugnt och tryggt svara på alla frågor.

Hon sa att jag ska lyssna på kroppen. Om jag känner att jag behöver mer och har en anledning till varför det kan behövas, så ska jag ta mer. Så länge jag inte gör det under lång tid eller för ofta. Men ett par dagar med en tablett extra var inga bekymmer. Vi kom även fram till att jag skulle ändra dosen från 20-0-10 till 10-10-10. Vilket då under sjukdomstiden blev 20-20-10.

Jag märkte skillnad snabbt när jag ökade dosen, men det är som att det straffar sig om jag legat lågt för länge. Var allmänt seg några dagar. Så här i efterhand skulle jag ökat dosen redan på lördagen.

Nu har jag trappat ner igen, en halv tablett var annan dag och nu är jag nere på normala 30.

Idag har jag varit lite seg och låg igen, men de två senaste dagarna har jag mått hur bra som helst! I fredags jobbade jag ett av mina ordinarie pass, där jag dessutom jobbade till 19.00 (mår ju värre på eftermiddagar/kvällar) och jag fick inte ens en dipp! Hur skönt som helst och jag ser nu ljust på framtiden! Jag tror att det är ett vinnande koncept för mig att ta medicinen tre gånger om dagen.

Skönt att ha tagit sig igenom första infektionen. Känner mig nu tryggare inför framtida sjukdagar.