– Folk frågar mig: är du kvar ännu, har inte du flyttat? Jag blir nästan upprörd, jag ska då fan inte flytta till Stockholm, jag kommer ha mitt jobb där. Det jag har här vill jag ha kvar.

Kuriren träffar socialdemokraternas riksdagskandidat Emilia Töyrä i stugan vid Torneälven som hennes föredetta pojkvän äger, men som hon gärna fortfarande är i.

– Vi har delad vårdnad om vår hund Hemi också, det funkar bra.

Emilia Töyrä började engagera sig fackligt för drygt tre år sedan och gick med i partiet året därefter. Som 13-åring gick hon med i SSU på inrådan av mamma.

– Jag läste medlemstidningen från pärm till pärm men vågade aldrig vara med på några aktiviteter, jag var ganska blyg. När jag fyllde 18 och skulle börja betala själv gick jag ur.

Vid 19 års ålder gick hon med i S-kvinnor men kände sig malplacerad. Åldersskillnaden till de andra S-kvinnorna bidrog, men också att hon fick kommentaren att återkomma när hon var äldre och hade mer att komma med. I den fackliga världen kände hon sig hemma från första stund.

– Jag har varit Socialdemokrat hela livet utan att ha varit medlem. Tills jag började fackligt och såg verktygslådan, som visar hur man får fram ett kollektivavtal och hur de arbetsrättsliga frågorna påverkar. Jag vet ju exakt var jag står, efter en facklig-politisk resa till Bryssel gick jag med i partiet.

Det är arbetsrättsfrågorna som hon kommer fokusera på om hon kommer in i riksdagen i höst och helst som verksam i arbetsmarknadsutskottet.

– Det är mina fokusfrågor, ska man kunna vara visstidsanställd hur länge som helst utan att veta från dag till annan om man får fortsätta?

Själv var hon visstidsanställd innan hon började på LKAB:s malmtrafik 2007. Ett jobb hon trivs bra med.

– Jag får vara ute och röra på mig varje dag och vara en del av ett arbetslag. Jag ser det inte som att en ny del i mitt liv börjar nu, jag har gjort det fackliga ett tag, nu får jag prova på att vara heltidspolitiker.

På kongressen i maj tog IF Metall beslutet att kalla sig för en feministisk organisation. Kanske gör det att det talas om jämställdhet på ett mer självklart sätt än tidigare, menar Emilia Töyrä.

– Jämställdhetsfrågor har fått vara med på nåder i fackliga sammanhang. Jag ser nästan hur folk slutar lyssna och börjar munhuggas när det kommer på tal. Jag förstår inte varför feminism måste vara så himla obehagligt för många.