Nurejev hedras 20 år efter hans död

LONDON: Det är 54 år sedan en passionerad ung dansare tog språnget till frihet på Le Bourget-flygplatsen i Paris. Rudolf Nurejev var redan stjärna vid Kirovteatern i dåvarande Leningrad och han förhäxade balettvärlden som omedelbart döpte honom till 'den nye Nijinskij' när han kom till väst.

Varje ballerina av rang tävlade om hans uppmärksamhet och hans partnerskap med Margot Fonteyn blev legendariskt trots den stora åldersdifferansen. Hans entusiasm för arbetet att utveckla och utvidga sin konstart kände inga gränser. Han reste världen runt  för att samarbeta med nyskapande koreografer.

Han arbetade med Birgit Cullberg i Stockholm, där han dansade Jean mot Ana Lagunas Fröken Julie. I Amsterdam dansade han med Nederländska nationalbaletten under Rudi van Danzigs ledning och i Bryssel med Maurice Béjart

English National Ballet har tagit fasta på legenden och presenterat en föreställning till hans ära: A Tribute to Rudolf Nureyev. Utan tvekan var det mest intressanta verket Maurice Béjarts Songs of a Wayfarer (Lieder eines farenden Gesellen), en duett skapad för Nurejev och Paolo Bortoluzzi 1971.

Formad krig klassiska motiv, utforskar baletten det känslomässiga spelet mellan två karaktärer som kan tolkas som 'ödet' och 'en sökare' eller som en vägvisare och en som färdas. Den framhäver den utsökta tekniken hos både Francisco Bosch, i Nurejevs roll, och Fabien Reimair. Deras klassiskt rena linjer klarade mästarprovet, men emellanåt märktes det att det var krävande.

För ett verk om resan genom livet kan man inte välja något bättre sällskap än Gustav Mahlers. Hans Lieder eines fahrendenGesellen är intensivt inspirerande. Det väcker djup längtan och ger verket en pirrande känsla. Även om där saknades ett förlösande ögonblick, lyckades dansarna inge en upplevelse av en känslomässig resa som talar väl för framtida framföranden.

Petrusjka var en av Nurejevs favoritroller, om än inte den mest minnesvärda. Baletten, fylld av gammalrysk charm, har inte så mycket att göra med dansteknik men kräver att dramat hanteras med intuition för att den ska engagera.

Belastad med en inledande dokumentärfilm som inte imponerade, fick man inte föreställningen att lyfta. Marknaden var för välordnad, för inrepeterad och förutsägbar trots balettkårens livliga försök att ingjuta någon form av stämning.

Anton Lukovkin, som Petrusjka, gav en inkännande tolkning men i denna prosaiska omgivning som saknade kontrasterna hos en brusande världslighet, fick han kämpa för att återge den sorgliga dockans hopplöshet.

Då fanns där Raymonda, som kunde ge föreställningen en stimulerande klimax. Nurejev bar ansvaret för att få den här baletten till London, och även om enaktsversionen är föga mer än en rad av dansvariationer med ensemblenummer däremellan, har den stilistiska blandningen av ungersk nationalromantik, kryddad med undertonerna av orientalisk mystik i Glazunovs musik, säkrat dess framgångar.

Inbakat mitt i denna teatrala extravaganza finns ett av balettrepertoarens mest lysande ballerinasolon, som i Elena Glurdjidze, en dansare som kombinerar sensualitet och kvinnlighet, hade en passande uttolkare.

Hon väver ett nät av förtrollning när hon mjukt rundar armen runt huvudet i Czardasstil och ger den kungligt höjda hakan en air av arrogans innan hon flyter ut i ett skälvande pas de bourrée. Och när hon smäller av sitt bländande leende är man tacksam för att vara bland publiken.

Ensemblen, fullmatad med solister denna afton, gjorde baletten rättvisa, främst Erina Takahashi i en, vackert fraserad, tredje variation utbroderad med delikata ports de bras (armrörelser) och Crystal Costa, en gnistrande juvel i dem livfulla fjärde variationen.