Inför valet 1932 är socialdemokraterna kritiska till de prisregleringar som växt fram på jordbrukets område under den borgerliga regeringen. Låga matpriser är en viktig fråga för deras väljarbas i arbetarklassen och precis som bönderna har arbetarna drabbats hårt av den världsomspännande depressionen. I valrörelsen understryker högermannen och lantbrukaren Gösta Liedberg jordbrukets primat. Medan arbetarrörelsen utgör ett särintresse så är livsmedelsproduktionen en nationell fråga: ”… det svenska jordbruket är och förblir vår modernäring, lika nödvändig för samhällskroppen som modersmjölken för barnet.”

Historikern Fredrik L. Eriksson menar att högerns syn på jordbruket som den svenska modernäringen, hade sin grund i bilden av den fria bonden som den självklara representanten för det ursprungligt svenska. Vintern 1914 hade den föreställningen manifesterats när 30 000 bönder tågade till kungs för att under högtidliga ord om fäderneslandets bevarande, propagera för en satsning på försvaret. Samtidigt tog högern ett visst avstånd från den fackliga jordbrukarrörelse som också använde begreppet. I annonsen för det legendariska möte i Backens kommunalhus den 21 februari 1928, som senare skulle följas av RLFs grundande, bjöds ”alla för modernäringen intresserade” in.

Stöd till jordbruket en försvarspolitisk fråga

Trots att Socialdemokraterna vann valet 1932 kom uppfattningen om jordbruket som modernäring att påverka politiken. Med första världskrigets hungertider i färskt minne fanns även inom arbetarrörelsen en förståelse för vikten av att säkra lantbrukarnas ställning. När böndernas kris förvärrades bytte det nya regeringspartiet fot och förhandlade med Bondeförbundet. I den berömda kohandeln 1933 lades så grunden för det statligt understödda jordbruk som kom att prägla Sverige i nära sex decennier.

Efter andra världskriget är jordbrukets betydelse för försvarspolitiken uppenbar, även om de nationalistiska undertonerna i talet om modernäringen är som bortblåsta. 1947 slår riksdagen fast att en trygg livsmedelsförsörjning i händelse av krig är ett centralt mål för jordbrukspolitiken och beredskapsargumentet blir fortsatt ett kraftfullt inslag i lantbrukarnas agitation för bättre villkor.

Beredskapstanken ifrågasätts

Det är först på 1980-talet som stödet till jordbruket börjar angripas på bred front. När lantbrukarna blivit en liten minoritet känns talet om modernäring mindre trovärdigt. Då subventionerna till jordbruket resulterar i växande köttberg och kriget känns avlägset är det svårare att övertyga medborgarna om jordbrukets betydelse för Sveriges självständighet.

Den 23 maj 1985 ska riksdagen diskutera ett förslag om att kraftigt minska subventioneringen av jordbrukets överskottsproduktion. Drygt 20 000 missnöjda lantbrukare åker till Stockholm och i en repris av 1914 års bondetåg kräver man ökat stöd till – ”modernäringen”. Det hindrar inte att politikernas signaler om att jordbruket ska avregleras blir allt starkare.

LRF betonar företagarrollen – ”ingen fackförening”

Vid LRF-stämman 1988 får vd Thorsten Andersson anledning att beklaga riksdagens ”olyckliga nedvärdering av livsmedelsberedskapen”. Redan hösten samma år inser LRF-ledningen att det måste till en genomgripande attitydförändring inom lantbrukarkollektivet om man ska kunna slå sig fram på en friare marknad och kunna utöva något inflytande över den framtida jordbrukspolitiken.

I ett års tid diskuteras det så kallade Spårbytet innan man slår fast en ny riktlinje för föreningsrörelsen på en extrastämma i september 1989. I korthet går beslutet ut på att avregleringen accepteras och att bönderna ska ”utvecklas till fria företagare på en fri marknad”, som LRFs ordförande Bo Dockered uttryckte det. En ytterligare vink om hur de svenska lantbrukarna skulle kunna bredda sitt register när det gäller entreprenörskap kom året därpå då LRF Turism bildades. På riksstämman 1990 understryker även Dockered att LRF inte är en fackförening utan en näringslivsorganisation.

LRFs entusiasm för den fria marknaden som sådan kom visserligen att dämpas något när EUs jordbruksstöd ersatte det svenska. Det hindrade inte att organisationen på ett allt tydligare vis fokuserade på företagande, kreativitet och affärsmässigt nytänkande på landsbygden.

”Den gröna näringen” lanseras

LRFs verksamhetsberättelse för 2001 inleds av ordförande Caroline Trapp. Hon berättar om hur en svårbrukad åkerholme blev en tillgång. ”När jag såg sten och obrukbar mark, såg andra ett vackert kulturlandskap och de var beredda att betala för det”. Bläddrar man vidare finner man en artikel om ”gröna tjänster”. Där berättar agronom Anders Enqvist om hur nya verksamheter kan bli räddningen för gården. Kan man inte leva enbart på livsmedelsproduktion kanske man kan hyra ut stugor, producera biobränsle eller starta skolundervisning på bondgården?

2002 tar LRF steget fullt ut när stämman antar en ny vision under devisen ”Vi får landet att växa”. Organisationen ska inte längre enbart vara till för traditionella lantbrukare utan ”medverka till utvecklingen av företag och företagare som baserar sin verksamhet på jord och skog”. Dessutom ska ”den gröna näringen anta en tätposition i Sverige vad gäller tillväxt, lönsamhet och ungdomars yrkesval” senast 2010.

När Caroline Trapp sammanfattar det första årets arbete med den nya visionen i 2003 års verksamhetsberättelse konstaterar hon att LRF har identifierat 56 olika näringsverksamheter inom den gröna näringen. Där kan man även läsa en artikel om bröderna Modig på Annefors gård utanför Bollnäs som ”satsar på både nötkreatur och golf”. Året därpå bestämmer man sig för att använda pluralformen ”de gröna näringarna” för att betona den mångfald av affärsrörelser som växer fram på den svenska landsbygden.

Författare: Kettil Mannerheim