Ingelstorps LRF-avdelning
Ingelstorps RLF-avdelning i Skåne bildades 1933 och hade 159 medlemmar. 2011 hade de 79 medlemmar.
Historisk överblick
Lantbruket som det var på 1900-talets första hälft i Ingelstorp och Hammar och bygden däromkring. Gårdarna fick speciellt namn efter arealstorleken.
Sobonde. Ett till två tunnland, där odlades potatis, grönsaker, foderbetor fodersäd, en eller två suggor, smågrisarna såldes till slaktsvinsuppfödare, oftast genom grisahandlare, två grisar föddes upp till slakt (hushållsgris) 10–15 hönor plus tupp, ägg för självhushåll och försäljning. Mannen hade ofta anställning på ett större lantbruk, byggfirma, tegelbruk, sockerbruk eller så arbetade han inom foder- och spannmålshantering eller mejeri. Frun kunde ha anställning inom åldringsvård, affär eller arbeta som mjölkerska vid en större kobesättning eller deltid inom lantbruk.
Kobonde. Tre till fyra tunnland. Odlingen bestod av sockerbetor, vall till hö och bete, fodersäd, lusern eller grönfoder för tillskottsfoder, potatis och grönsaker till husbehov, på lättare jord ett halvt tunnland morötter eller potatis. Man lånade hästar och redskap av en familjebonde ofta mot arbete som ersättning. Djurbesättningen bestod av 2–3 mjölkkor, en kviga för rekrytering, 1–2 suggor för smågrisproduktion, några nöjde sig med att föda upp en hushållsgris, 10–15 hönor plus tupp, ägg till hushåll och försäljning, 10 tuppar till slakt. Ett mjölkbidrag erhölls för att stimulera produktionen och förbättra ekonomin.
Mannen hade samma anställningsmöjligheter som sobonden.
Frun var hemma och skötte djuren, det var alltid hon som mjölkade korna, hon hjälpte också till hos bönder med betskötsel, spannmålsskörd, potatisskörd för att få extra inkomst. Deras jordar var välskötta och väl utnyttjade. Gräskanterna utmed vägarna nyttjades ofta till bete till korna.
Skaglabonde. Åtta till tio tunnland. Odlingen var två tunnland sockerbetor och foderbetor, ett tunnland potatis eller morötter, palsternackor, andra grödor lämpliga på lättare jordar, kål och gurkodling (eftersom arbetskraft fanns). Två tunnland användes till vall för hö och bete, tre–fyra tunnland för fodersäd. Djurbesättningen bestod av en häst, tre–fyra mjölkkor, uppfödning av en kviga. En–två suggor för smågrisproduktion, om det fanns stallutrymme blev det uppfödning till slakt och hushållsgris var obligatorisk, 20 hönor plus två tuppar, ägg till hushåll och försäljning, några ankor och gäss för uppfödning till slakt.
Vid sådd och skörd behövdes extra dragkraft, då lånades en häst av en granne eller en annan skaglabonde, de lånade även redskap sinsemellan. Mannen kunde förstärka ekonomin med mjölktransporter, maskinistjobb eller iläggare till en stationär tröska, kampanjarbete vid sockerbruket, bränneri eller stärkelsefabriken. Frun skötte hemmet, mjölkade korna, någon investerade i mjölkmaskin för att underlätta arbetet. Då mannen hade extra arbete, stod frun för hela djurskötselen. Barnen fick ofta hjälpa till.
Torpare. Brukade 10–12 tunnland jord som ägdes av ett gods eller herrgård. Mannen gjorde ett bestämt antal dagsverken på godset som ersättning för att bruka jorden och disponera byggnaderna, en form av arrende. Underhåll av byggnaderna sköttes av snickare och murare som var anställda på godset.
Man hade växtodling och djurhållning motsvarande skaglabonde.
Vid behov kunde man låna dragkraft och redskap från godset.
Frun skötte hemmet och hjälpte till med djuren och gjorde några dagsverken på godset vid skördetid. Barnen var ofta en bra hjälp när det gällde lättare arbete.
Åbo titulerades en bonde som ägde jorden, areal cirka femton tunnland.
Familjebonde. 22 till 32 tunnland, några hade utmark på ett–två tunnland från enskiftestiden eller betesmark i mossarna tre–sex tunnland. I dessa mossmarker skars torv att elda med, den var en tillgång speciellt under krigsåren. Hammars backar har varit en tillgång med bra beten, både för ägare och arrendatorer av backarna, som delvis utnyttjades för militärövningar. Bönder som saknade egna betesmarker lämnade ofta ungdjur, unghäst och sinkor på bete mot betalning, en extra inkomst för markägaren. Växtodlingen, sex–sju tunnland sockerbetor, ett tunnland foderbetor eventuellt kålrötter, på lättare jordar mindre areal s- betor, ett tunnland morötter, ett tunnland palsternackor, två tunnland potatis varierande mat- eller fabrikspotatis. Närheten av bränneri eller stärkelsefabrik avgjorde vad man odlade. Sju–åtta tunnland vall till hö och bete, ett tunnland grön foder, tre tunnland matärter som plockades för hand, sedan betade mjölkkorna av ärtreven, tre tunnland höst- eller vårvete eller råg, tio tunnland fodersäd, oftast blandsäd havre och korn, eventuellt något tunnland havre. Det krossades och var lämpligt som hästfoder. Var arealen 40–45 tunnland fanns det utrymme för följande grödor: Fyra-fem tunnland av höstraps, ev. betfrö, ev. gräsfrö, ev. klöverfrö, eller kålrotsfrö. Efterfrågan på dessa produkter ökade under krigsåren på fyrtiotalet. Dessa grödor var ekonomiskt de bästa, vid något tillfälle gav kålrotsfrö sju gånger ersättning motsvarande höstvete.
Djurbesättningen, tre hästar varav en unghäst på tillväxt, en nyttjades till fölsto för att trygga återväxten. På en gård i församlingen fanns en hingst för tjänstgöring, sju–tio mjölkkor och en tjur för egen och grannarnas besättning, tjugo ungdjur och kalvar, tjurkalvarna föddes upp till gödkalv, om stallplats fanns till slaktfärdig tjur vid tjugotvå månaders ålder efter en betessäsong och noggrann utfodring, en bagge och sex tackor utgjorde fårbesättningen, fem modersuggor, smågrisarna växte upp till slakt, några blev hushållsgrisar, någon bonde hade slaktgrisproduktion och köpte in sextio stycken, 25 kilo stora smågrisar, femtio värphönor till hushåll och försäljning, tre tuppar, femton tuppar till slakt, tio gäss eller ankor till slakt, man hade ofta några gäss eller ankor till avel.
Då man hade areal av denna storlek hade man alla maskiner som behövdes, exempelvis egen själbindare, såmaskin, någon hade en stationär tröska som även hyrdes ut till andra bönder. Bolagströskan som ett flertal bönder hade andelar i hade en säsong på en dryg månad, man började säsongen med att tröska raps, man tröskade på natten för att utnyttja daggen och slippa fröspill, sedan var det tid för gräs och klöverfrö, vår och höstsäd under tre–fyra veckor, någon lagrade sädeskärvarna i en lada och tröskade på vintern, betfrö var det sista som tröskades på hösten.
Mannen hade ansvar för planering av gårdens skötsel och deltog också i arbetet. Frun hade ansvar för hushållsgöromålen, hon skötte hönsen och övriga fjäderfän, äggförsäljningen kompenserade ekonomin för inköp av förnödenheter till hushållet. Under vintermånaderna tillbringade frun delvis tiden vid spinnrocken eller vävstolen.
Anställda. En piga, hennes uppgift var att hjälpa till med hushållsgöromålen, handmjölka korna, hjälpa till med betskötsel, hö- och spannmålsskörd, plocka potatis. En dräng, hans uppgift var att tillsammans med husbonden delta i skötsel av djuren, underhåll av byggnader, allt växtodlingsarbete, han körde hästarna. När traktorn gjorde sitt intåg och ersatte hästarna med den tyngre dragkraften som plöjning, kultivatering, harvning, vältning och transporter, var drängen lämplig som förare eftersom han var ung och behärskade lättare tekniken. Var arealen 45–50 tunnland, hade man en lilldräng. En pojke som var klar med skolgången, hans uppgift var lättare sysslor med djurskötsel och praktisera alla på gården förekommande göromål. Extra hjälp, daglönare vid sticklingsättning, gallring och upptagning av sockerbetor höskörd, spannmål och betfröskörd, potatisplock.
Storbonde. 90–130 tunnland, även dessa gårdar hade utmark, betesmark för ungdjuren i mossen. Andelsbete där man lämnade ungdjur, unghästar; antal efter hur många andelar man ägde. Skiftena 10–20 tunnland delvis beroende på vilken gröda man odlade. Åttaårig växtföljd med lika stora skiften, praktiserades på ett antal gårdar för att undvika arbetstoppar vid sådd och skörd. Resultatet av en väl planerad växtföljd ökade kvantiteten och kvaliteten, minskade risken för nematoder och ökade den biologiska mångfalden t.ex. maskar, nyckelpigor och nyttiga bakterier, bra ekonomiskt resultat. Växtföljden kunde vara höstvete – sockerbetor – korn med insådd av vall för hö och bete, alternativt klöver eller gräsfrö, därefter vall ett till två år beroende på djurbesättningens storlek. Hade man enbart köttdjur blev det klöver eller gräsfrö, halmen ersatte höet. Därefter vårvete – korn – höstraps, alternativ för höstraps var betfrö. På lättare jordar ersatte höstrågen höstvetet och potatis ersatte betfröet. Alternativ i växtodlingen, sex tunnland havre som krossades till foder för hästar och nötkreatur, slutgödning av tjurar. Växlande, t.ex. tio tunnland matärter, fem tunnland potatis där jordarten var lämplig, tre tunnland mat eller foder kålrötter.
Djurhållning. Sex–åtta hästar varav två ston hade föl årligen. Någon gård hade två ardennerhingstar från ett stuteri som stod till tjänstgöring under betäckningsperioden, en–två halvblodshingstar kunde stå till tjänstgöring. Det passade bra på denna gårdsstorlek eftersom en heltidsanställd djurskötare även hade hand om hingstarna. 25–30 mjölkkor, en avelstjur, 50 ungdjur, kalvar och tillväxande kvigor för rekrytering, 20 tjurar växte upp till slaktmognad. För att stimulera hondjurens brunst och fertilitet, hade man en lösgående getabock i besättningen. Grisproduktion, 200 smågrisar köptes in och växte upp till slaktmognad, alternativ 20–25 modersuggor, en galt, ett antal gyltämne för rekrytering, man behöll smågrisarna som växte upp till slaktmognad. Hade man god tillgång till betesmark, en fårbesättning på 30–40 modertackor tre avelsbaggar, de vistades ute större delen av året och krävde inte så mycket manuellt arbete, lammen växte till slaktmognad, några valdes ut för rekrytering.
Arbetskraft. Mannens huvuduppgift var att planera och leda arbetet, han deltog sporadiskt vid arbetstoppar. Frun var helt sysselsatt med hushållsgöromålen, till sin hjälp hade hon en piga. Det var många personer att laga mat till, stor mangårdsbyggnad, pig- och drängkammare att städa, kläder skulle tvättas och manglas. Mat, husrum och tvätt var en löneförmån för de anställda. Man hade tre drängar som normalt anställdes för ett år med en överenskommen årslön, det hände ofta att drängar och pigor trivdes så bra att de fortsatte sin anställning ytterligare något år. Ville man byta anställning efter året var man ledig sista veckan i oktober, den kallades Mikaeli. En praktiserande lantbrukselev som sedan skulle gå på lantbruksskola, ersatte en drängtjänst på ett flertal gårdar. En djurskötare hade full sysselsättning, han hade sin fru till hjälp vid mjölkningen, eller en mjölkerska. Var där två pigor skiftades de till med mjölkningen. Drängarna skiftades till att utfodra hästarna klockan fem på morgonen så att de orkade som dragare. Innan hästarna togs i arbete skulle de vara ryktade. Någon hade en äldre djurskötare som skötte grisarna på halvtid. Djurskötaren och mjölkerskan började sin arbetsdag klockan fem, mjölkningsarbete skulle vara klart och mjölken kyld när mjölkskjutsen kom. Djurskötare och mjölkerska var lediga varannan helg. Traktordrift på dessa gårdar blev aktuell redan på trettiotalet, en sensation. Var någon av drängarna maskinkunnig fick han förtroendet att köra traktorn. Eventuellt anställdes en traktorskötare som utförde allt arbete med traktorn men fick också delta i andra göromål. En händig man som var kunnig i reparationer och underhåll av byggnader, en så kallad hustomte hade fast anställning. Fast anställda med familjer bodde i arbetarbostäder vid gården. När någon blev fast anställd ersatte han en dräng.
Gods. Arealen kunde variera från 800 tunnland och uppåt, de flesta var på 1000–1100 tunnland, några hade utgårdar på 200–400 tunnland. Dessa gårdar drevs med egen personal. Till godsen hörde ett antal torp på tio – tolv tunnland och torparen gjorde ett antal dagsverken som ersättning för att få bruka jord och byggnader. Skogsbruk av varierande areal är normalt, dessa är omgärdade av naturliga betesmarker lämpliga för ungdjur. Det fanns ett gårdskontor för planering och redovisning av samtliga brukningsenheter. Ägaren hade ärvda titlar och den ingifta frun fick en titel som rimmade på mannens. Greve-Grevinna, Baron-Baronessa, Friherre-Friherrinna. De flesta bodde på slott. Några var fideikommiss. Godset gick i arv till äldste sonen i familjen.
Växtodling. Åttaårig växtföljd var normalt. På dessa stora arealer kunde jordarten variera från lerjordar, mossjordar och sandjord. 70–100 tunnland sockerbetor, 30 tunnland fabrikspotatis, 20 tunnland morötter, där jordarten var lämplig, höstraps, höstvete, vall efter behovet av hö till djurbesättningen, klöver och gräsfröodling, korn och havre efter foderbehov till hästar, nötkreatur och grisar, olja eller spånadslin, foderärter. Permanent betesvall i anslutning till kostallet så att korna kunde tas in för mjölkning. Var betesmarken belägen långt från kostallet fanns ett separat mjölkstall för betesperioden.
Djurbesättning. 60–100 mjölkkor, två–tre avelstjurar, 200 ungdjur, kalvar och kvigor för rekrytering, 50–60 tjurar växte upp till slaktmognad, en lösgående getabock för att stimulera brunst och fertilitet. På fyrtiotalet var det något gods som sålde ut mjölkkorna och specialiserade sig på köttdjursavel av rasen Aberdeen Angus eftersom denna produktion krävde mindre arbete, lösdriftsstall var ett bra alternativ. 100 avelskor, tre avelstjurar, 200 kvig- och tjurkalvar växte upp och såldes till avel ev. till slakmognad. Försäljning av avelsdjur var ekonomiskt lönande. 400–500 smågrisar köptes in per gång och växte upp till slaktmognad. Det var inte många gods som hade egen smågrisproduktion för slaktgrisproduktion. Eventuellt hade man 60 modersuggor och två–tre galtar, egen rekrytering av gyltor, en av galtarna var lämplig till att betäcka gyltor. Tio–tolv par ardennerhästar. Vagnshästar fanns för transport av godsets familj, post och varor, och mjölk till mejeriet. Ridintresse hos dessa familjer var normalt. Ägaren red ofta ut och inspekterade arbetet och växtligheten, fru och barn red för nöjes skull, eventuellt deltog de i ryttartävlingar, tre tillridna halvblodshästar till förfogande.
Anställda. Ägaren och hans fru deltog inte i praktiskt arbete, de deltog i planering tillsammans med praktiskt erfaren arbetsledning. Till hushållet fanns en kokerska som hade ansvaret och planerade matlagningen. Till sin hjälp hade hon två biträden, en städerska som också ansvarade för klädvård, en barnflicka som förutom tillsyn av barnen hjälpte dem med läxläsningen.
En inspektor hade huvudansvaret för jordbruksdriften, deltog inte i arbetet. Ladufogden bistod inspektorn på morgonen i planering av sysslorna för dagen, sedan gav han order till arbetarna vad de skulle göra. Under dagen följde han upp arbetet, hjälpte till där det behövdes, t ex vid inställning av maskiner. En arbetande rättare var flexibel och hjälpte till där det behövdes, tog ansvaret när man arbetade i grupp, t.ex. vid sådd, och skörd. Under betskötseln på sommaren och vid upptagningen på hösten, hade han ansvaret för att där var tillräckligt med betskötare, att arbetet utfördes noggrant, mätte upp hur många sträckmeter betskötaren individuellt avverkade och räknade ut ackordsersättningen. Det gick åt mycket arbetskraft för betskötseln, det kom ofta arbetare utanför Skånes gränser, säsongsarbetare som arbetade i skogen vintertid. En skogvaktare ansvarade för avverkningen och nyplantering. En ladugårdsförman hade ansvaret för alla djuren, hade stort djurintresse och var kunnig, till sin hjälp hade han ett antal djurskötare, beroende på djurantalet. Mjölkningen utfördes för hand av kvinnor, oftast var det utearbetarnas fruar, de hade vardera tolv kor att mjölka. När mjölkmaskiner investerades i slutet på fyrtiotalet klarade en mjölkare av cirka 40 kor. En av djurskötarnas första uppgifter på morgonen var att utfodra hästarna så att de orkade arbeta under dagen. En djurskötare hade ansvaret och skötseln av grisarna. Djurskötarna skiftades till att vara lediga, normalt var en djurskötare ledig var tredje helg. En vardag i veckan var han ledig som kompensation för helgarbetet. Utearbetarna skiftades till att vara ersättare, även torpare var ersättare i ladugården. Antalet par hästar avgjorde antalet utearbetare som också var fast anställda, under vinterhalvåret var de flesta sysselsatta med skogsarbete, ev. på sågverket som fanns på godset. Man tillverkade hässjeslanor, stängselpålar och klöv ved. Under sådd och skörd tog man in daglönare, anställda på obestämd tid. Gårdssmeden hade full sysselsättning i smedjan, många maskiner att reparera, många hästar att sko, reparera stallinredningar och nykonstruktioner. Murare och snickare hade full sysselsättning med underhåll av byggnaderna på godset och tillhörande torp. Redan på trettiotalet var det traktordrift på några gods, en- två traktorer med järnhjul, de avlastade hästarna när det gällde plöjning och kultivering och drog den stationära tröskan. I slutet av fyrtiotalet ökade antalet traktorer, en traktor som var lämplig dragare för såmaskinen, slåttermaskinen, självbindaren. Traktorerna utrustades med gummihjul och blev lämpliga för transporter. Under krigsåren var det omöjligt att få tag i däck. Antalet hästar minskade i takt med den ökade traktordriften. Några av körkarlarna omskolades till traktorskötare. Vid denna tid gjorde även skördetröskan sitt intåg, den var utrustad med hjälpmotor, hade en arbetsbredd på fem fot, var dragen av en traktor. Rapsen och vetet var lämpligt att skördetröska. En man skötte säckningen på tröskan, säckarna med en vikt på 100 kilo släpptes i högar på fältet och lastades sedan av två man med hjälp av en så kallad säckastocka.
En tork för spannmål, oljeväxter och fröer, några silotorn för lagring. En mjölkvarn och sädeskross för tillverkning av djurfoder var ansluten till silona.
En man var fullt sysselsatt med att sköta torken och fodertillverkning.
Där var många personer anställda, därmed många familjer, de bodde i statarlängorna. En statarlänga var indelad för fyra–fem familjer. Bostad, mjölk och ved var en löneförmån. Det var stora familjer med många barn, åtta–tolv barn var normalt, bra underlag för byskolan. Godset fungerade som en liten by.
Sammanfattning
Under denna tidsperiod gick utvecklingen sakta, mekaniseringen intresserade bönderna, men det fanns en viss försiktighet i att investera, det var kostnader och man ville se hur en ny obekant maskin fungerade. Arbetstagarna blev oroliga för att arbetstillfällen skulle försvinna. Från sådd till skörd har alltid varit ett känt uttryck. Sådd, en man utrustad med såkorg spred handelsgödsel och utsädet jämnt på kultivaterad mark, därefter myllades det med harv och packades med en vält. När gödningsspridaren och radsåningsmaskinen investerades, minskade det tunga och slitsamma manuella arbetet. Resultatet blev jämn spridning och jämnt sådjup. Skörd av hö och spannmål, man högg med lie räfsade för hand, band kärvar för hand. Höet torkades på hässjor, sädeskärvarna torkade i skylar, kördes in och förvarades i en lada, tröskades på vintern med plöjel eller stationär tröska, halmen förvarades löst. Slåttermaskinen kom till bygden 1905, kunde användas till att hugga hö och spannmål. Självavläggaren högg spannmålen och fördelade materialet, vilket underlättade bindningen av kärvar. Självbindaren högg spannmålen, samlade den till kärvar, band dem med pappersband. Under utkastaren fanns en samlare för ett antal kärvar vilket underlättade arbetet vid uppsättningen. Stationär tröska: drogs av en lokomobil. Som drivmedel användes ånga, man eldade med ved för ångbildningen, detta ersattes efterhand med en råoljemotor. När den skulle förflyttas från en gård till en annan, drogs den av en häst. Sädeskärnorna samlades i säckar, bars manuellt upp och tömdes på ett loft där den lagrades, agnarna bars i en korg och lagrades i loge, halmen lagrades löst i logen. Utvecklingen gick framåt, en halmpress kopplades till tröskan, man knöt balarna för hand. Pressarna blev med tiden utrustade med knytapparat. En sädesfläkt monterades på tröskan som transporterade kärnorna. En fläkt för transport av agnar monterades också på tröskan. Lokomobilen ersattes så småningom av en traktor som dragare stationärt och vid förflyttning. Det var halmtak på byggnaderna. Långhalmströskan var konstruerad för beredning av den halm som skulle användas vid taktäckningen. Råghalmen var lämplig till taktäckning. Under krigsåren var det omöjligt att få tag i bensin och fotogen som drivmedel till bilar och traktorer. Gengas fungerade som drivmedel, en omständlig procedur varje gång traktorn skulle startas. Man använde sex centimeter långa pinnar som eldades till en glöd, det bildades en gas som användes för start och drivning av traktorn, kol var också användbart men dyrare, man kunde ev. starta snabbare med hjälp av bensin. Gummidäck var omöjligt att få tag i, krigsmakten lade beslag på dem.
Ekonomin är alltid en avgörande faktor. Det har varit kris vid några tillfällen, 1921 och 1931 drabbades samhället av deflation och arbetslöshet. Ersättning för produkter och arbete sjönk katastrofalt, en slaktfärdig gris kostade inte mer än vad den hade kostat vid tjugofem kilo. Arbetstagarna gick till bönderna och rent av tiggde om att få arbete, men bonden hade inte råd att anställa. Försäljningspriset på gårdarna sjönk katastrofalt, ett flertal bönder drabbades av konkurs, orsaken kunde vara en borgensförbindelse. År 1929 beslöt bönderna sig för att bilda RLF Riksförbundet Landsbygdens Folk. Ekonomiska föreningar bildades för slakt, spannmål, foder och byggmaterial. Bönderna försäkrades om avsättning och prisgaranti för sina produkter, juridisk hjälp vid tvister. Krigsåren var ett lyft för böndernas ekonomi, ett stort behov av deras produkter. Vid denna tidpunkt bildade arbetstagarna fackföreningar som hade till uppgift att löneförhandla så att man fick lön efter kompetens, ordnad arbetstid och hjälp vid konflikter. Behovet av manuell arbetskraft var stort, det var liv och rörelse på landsbygden, pigor och drängar som var anställda på samma gård, blev ofta ett par och bildade familj, köpte ett koställe, arbetade upp sig köpte ett familjejordbruk. Barnen som växte upp på landet blev tidigt bekanta med arbetslivet, hjälpa till med lättare sysslor. Det fanns många yrkesutövare i bygden. Bysmeden, snickaren, byggmästare som hade lärlingar, sadelmakare, skomakare och garvare. Möllaren var beroende av vinden för att mala säd till bröd och djurfoder. Trots självhushållet behövdes lanthandeln till förnödenheter, där sålde man äggen hämtade tidning och post, en samlingspunkt för bygdens folk, många nyheter ventilerades.
Inlämnat 2011-02-22 av:
Hans-Erik Nilsson,
Österlenvägen 272 A
27021 Glemmingebro
Mobil 070-3094285
Lokalavdelningsordförande
