Avbytartjänsten: Vem sköter gården när bonden har semester?
Att vara lantbrukare har under alla tider inneburit ett arbete på heltid, året om. Ansvaret för djuren är konstant och möjligheterna till ledighet små. Särskilt för mjölkbönder är ansvaret särskilt kännbart; en ko måste mjölkas två gånger per dygn, oavsett årstid och utan hänsyn till sjukdom eller behov av ledig tid.
Under 1950-talet såg man hur antalet mjölkgårdar minskade. En bidragande orsak var den stora arbetsbörda och bundenhet det innebar att ha mjölkkor. Alltfler ansåg det inte längre vara värt mödan. Den lagstadgade semestern hade gjort sitt intåg drygt tio år tidigare och från 1951 hade alla rätt till tre veckors semester. För lantbrukaren var det emellertid inte så enkelt. Djuren behövde fortfarande daglig skötsel. Man kan gissa att det påverkade yrkesvalet för många.
För att komma tillrätta med problemet gick många bönder med i så kallade avbytarkretsar under de första åren av 1960-talet. Avbytarkretsarna bildades på initiativ av ekonomiska föreningar, RLF, hushållningssällskap och enskilda bönder och hade anställda djurskötare som ambulerade mellan de anslutna gårdarna.
Trots detta fortsatte mjölkproduktionen att sjunka och under den senare delen av 1960-talet blev situationen alarmerande. Lönsamheten inom mjölkproduktionen var alltför dålig. Samtidigt var avbytarkretsarna på tillbakagång vilket delvis berodde på att det var svårt att rekrytera bra arbetskraft.
Lantbrukets avbytarutredning tillsätts
Såväl Sveriges Lantbruksförbund (SL) som Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) insåg vidden av problemet. Därför tillsatte de gemensamt en utredning 1970, Lantbrukets avbytarutredning (LAU). Utredningen fick till uppgift att se över möjligheterna att införa ett riksomfattande avbytarsystem som skulle avlasta bönderna vid ledighet eller sjukdom.
Som en följd av utredningen startades försöksverksamhet med avbytartjänst i Örebro och Östergötlands län under 1971. Åren därpå utökades försöksverksamheten till att omfatta flera län. Eftersom behovet var tydligt och försöken visade potential föreslog LAU att en rikstäckande avbytarverksamhet skulle införas, med det relativt nybildade Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) som huvudman. LAU ersattes i mitten av 1970-talet av en statlig utredning som kom till samma slutsats och i maj 1975 fattades riksdagsbeslut i frågan.
Försöksverksamheten avslutades vid halvårsskiftet 1975 och i juli samma år överfördes avbytarverksamheten till ett särskilt bolag, Lantbrukets Avbytartjänst AB
(LAAB). Verksamheten organiserades i 22 regioner. Tjänsten skulle utgöras av en fast anställd avbytarkår med regional arbetsfördelning och rikta sig till alla animalieproducenter men med företräde för mjölkproducenterna. Genom att ansluta sig till tjänsten fick lantbrukarna möjlighet att ta ut ett par dagars ledighet per månad. Tjänsten finansierades delvis genom medel som ställdes till förfogande i samband med jordbruksprisförhandlingarna.
Avbytartjänst ger möjlighet till sammanhängande semester
Tjänsten blev fort populär och expanderade snabbt. 1977 abonnerade omkring 4 800 enheter på mer än 1 000 avbytares tjänster. 1979 utökades avbytartjänsten ytterligare efter en statlig utredning året innan. Utredningen och utvidgningen syftade till att ge lantbrukarna flera avbytardagar per år till ett rimligt pris. I slutet av 1980-talet gavs jordbrukarna dessutom möjlighet att abonnera på sammanhängande semesterdagar.
Avbytartjänsten kom att leva i nära ett kvartssekel. 1990 gick LAAB in i det nybildade LRF Holding AB, tillsammans med LRFs övriga affärsdrivande enheter. Under 1990-talet märktes emellertid tydliga problem med att finansiera avbytarverksamheten. För att rädda tjänsten tog man nya strukturella grepp. Bolaget övergick 1996 till franchising men åtgärden var inte tillräcklig. 1999 lade LRF ned LAAB eftersom den statliga medfinansieringen helt upphört och LRF bedömde det omöjligt att driva verksamheten vidare i egen regi.
Författare: Lisa Qviberg
