För drygt hundra år sedan stod det inte så bra till med svenska skogen. Skogarna hade under lång tid inte brukats hållbart och det var kanske inte så konstigt. Mycket stora mängder ved och virke gick åt till järn- och sågverksindustrin, värme till husen, matlagning och stängsel till djuren.

Skogarna avverkades så hårt att det i många fall fanns det bara klena träd kvar. På flera håll var träden helt borta och bergen låg kala och ljunghedarna sträckte ut sig.

Men år 1903 införde Sverige en ny skogsvårdslag. I den fanns krav på att den som avverkar också måste hjälpa den nya skogen att ta fart och växa upp igen, med hjälp av plantering eller naturlig föryngring.

Runt den tiden ökade också det enskilda ägandet av skogen. Vilket betydde att skogarna började brukas av skogsbönder med personligt ansvar och långsiktiga beslut som skulle gynna de generationer som kom efteråt. Precis detta har också hänt. Idag har vi i Sverige dubbelt så mycket skog som för hundra år sedan.

När man räknar gammal skog kan man räkna antingen ytan eller den volym träd som står på ytan. Oavsett hur man räknar så fanns det betydligt mindre gammal skog i södra Sverige för hundra år sedan.

I norra Sverige var det lite annorlunda. Där fanns vid förrförra sekelskiftet ganska stora arealer där de dominerande träden var gamla, vilket här betyder äldre än 160 år.

Men dessa skogar var ofta mycket glesa och svårt sargade av plockhuggning där majoriteten av träden som var grövre än en viss diameter avverkats för att sågas till virke som exporterades. Detta innebär att de gamla träden generellt hade tagits ut.

Fakta: Gammal skog definieras som skog där medelåldern på träden är äldre än 120 år i söder och äldre än 160 år i norr. Det innebär i grova drag att de dominerande träden i beståndet är äldre än så.